En socialdemokrats mening

Pensionerna, skatterna och välfärden - Regeringens verklighetsbild spricker

2012-02-23T10:54:00.003+01:00

”Pensionen lär vara katastrof när de är dags för en annan. Men inte en dag över 65 ska de bli! Tar närmaste rullstol senwheelar jag bort till socialen, kedjar fast mig inne kontoret. Fäktar lite med medföjlade kryckor och skriker. NU JÄVLAR ÄR DE MIN TUR SÅ SHOW ME THE MONEY”

Citatet är taget från en av mina vänner och kan tyckas en aningen komiskt. Men sanningen är att han i senaste valet röstade blått men som nu reagerat hårt på Fredrik Reinfeldts förslag om att höja pensionsåldern till 75 år. Jag och min vän hade långa och böljande debatter innan valet 2010 om skattesänkningarnas betydelser för välfärden och om skillnaden på en borgerlig och socialdemokratisk arbetslinje. Jag tror att många av er socialdemokrater som vara aktiva i valrörelsen känner igen situationen. På ingalunda sätt gick det att förmå honom att se att saker faktiskt händer med vår välfärd när skatterna sänks. Några hundralappar extra i plånboken sågs som en fin gåva från tungrodda, stora och onödiga institutioner. Att regeringen höll an till att sänka a-kassan och att sätta en gräns i sjukförsäkringssystemet gjorde heller inget stort intryck, han var varken drabbad av sjukdom eller riskerade att bli arbetslös. Socialdemokratin sågs av honom och många andra att stå för en politik som inte berörde och som inte ville förändra någonting alls, i princip.

”För att finansiera den svenska välfärden i framtiden måste vi se över möjligheterna att få fler äldre att arbeta längre. Den demografiska utmaningen, där fler människor lever längre, gör att kostnader för pensioner, sjukvård och omsorg kommer att stiga. ” (Moderat.se)

Men vad medborgare nu börjar vakna upp till är en verklighet där skatternas nivåer djupdykt med 100 miljarder under 5 år vilket inte ledde till fler jobb, istället har sysselsättningsnivåerna sjunkit. Och när Reinfeldt nu börjar tala om att höja pensionsåldern för att finansiera välfärden, då kommer den stora frågan bland medborgare: ”Men vi hade ju råd att sänka skatten?”. Att Reinfeldt sedan säger sig företräda allmänintresset för att i nästa mening föreslå höjd pensionsålder tillsammans med en delegation bestående av en kläddesigner, en företagare och tre verkställande direktörer bidrog knappast till att trovärdigheten höjdes.

På så vis börjar Alliansens verklighetsbild att vittra samman och fram träder berättelsen om att det som togs bort från det gemensamma nu slår tillbaka. I berättelsen förtäljs likväl hur skatter går till miljardvinster i riskkapitalbolag istället för den välfärd som var tilltänkt samtidigt som kvaliteten visar sig i närmast dystopiska bilder om vägda blöjor, blodförgiftningar, sängbrist, amputationer efter vanvård och rädda anställda som inget vågar säga. Om detta vill inte varken Reinfeldt eller Borg uttala sig. Taktiken är klar, låt debatten sjunka undan, ligg lågt.

Just därför är tiderna är nu mycket ljusa för socialdemokratin att lägga fram progressiva reformer som handlar om full sysselsättning, förbättrade arbetsmiljöer, arbetstid och/eller utökade semesterveckor. På så sätt kommer vi att ses som ett alternativ som inte bara vill återställa och administrera utan också förbättra. Däri ligger nyckeln till nästa rejäla uppsving i den allmänna opinionen.

Reinfeldt och regeringen står i ringen och vinglar. Låt oss sätta in den avgörande knocken.

Thatcher bröt inga könsbarriärer

2012-02-22T14:42:00.015+01:00

"Trots att både hennes [Margaret Thatchers] land och parti var traditionellt och gammalmodigt, blev hon Storbritanniens och västvärldens första kvinnliga premiärminister"

Så skriver moderaternas Dennis Wedin som del i ett längre svar på Elisabeths Lindbergs och Jens Petersens problematiserande av Thatchers politik i Svenska dagbladet. Att det finns ett symbolvärde i att vara Europas första kvinna som premiärminister ska vi självfallet vara medvetna om. Men vad jag ytterligare skulle vilja problematisera är sättet att se på Thatcher som en av kvinnornas frigörare.

Det är en sanning att det som kvinna är oerhört svårt att ta sig till toppen i en mansdominerad politisk värld. Men frågan är, bröt verkligen Margaret Thatcher några barriärer? Var hon kvinnlighetens banérförare i ett samhälle präglat av partriarkala normer? Svaret måste bli nej. Margaret Thatchers profil som aktiv politiker präglades framför allt av just patriarkala normer. I likhet med bland annat Indira Gandhi drev hon järnhandskens politik, en tydlig partriarkal markör och till synes det mest effektiva (och enda?) sättet för kvinnor och män att hitta vägar fram i den mansdominerade politiska världen.

Några av hennes politiska ”statyetter” var startandet av ett hänsynslöst krig mot Argentina om Falklandsöarna och att hon förvägrade IRA-fångar (som genom hungerstrej sedan dog) statusen som politiska fångar. Hon var även politiskt aktivt stridande mot att avskaffa dödsstraffet liksom motståndare till att göra det lättare att uppnå skilsmässa. Men framför allt drev Thatcher en politik som baserades på samma nyliberalt marknadsfundamentalistiska politik som först genomförts i Chile efter kuppen 1973 och därefter spridit sig som en löpeld i hela världen, med framför allt Ronald Reagan, Margareth Thatcher och Milton Friedman som politiska förespråkare. Politiken hon förde (enorma privatiseringar, avregleringar och nedskärningar) raserade den brittiska välfärdsstat som byggts upp efter andra världskriget, under såväl konservativt och socialdemokratiskt styre. En politik som drabbade kvinnor hårt just pga av att den dominerande ställning de har i de underbetalda offentliga yrkena.

Vad Thatcher gjorde för att knäcka välfärdsstatens fundament var framför allt hennes aktiva kamp mot de brittiska fackföreningarna. Lockouter och strejker kalkylerades noga fram genom ”de små stegens tyranni”, och hon lyckades framgångsrikt slå en kil mellan facket och medlemmarna så att facket inte skulle kunna agera i medlemmarnas namn. Det första Thatchers regering lagstiftade om var ett förbud mot så kallad secondary action, sympatiåtgärder, och numera är brittiska fack förhindrade att be kamrater i andra fack att agera solidariskt vid en konflikt. En hel del andra antifackliga lagstiftningar som följde var bland annat att fackföreningarna själva inte fick bestämma konfliktåtgärder och att fackföreningarna inte fick bestämma på vilket sätt de välja sina egna ledare. I Sverige kallar vi detta ”söndra och härska”-tekniken, ett typiskt patriarkalt handlande.

Debatten om Margaret Thatcher och vad hennes politiska handlingar bidrog till är viktig för att göra upp med en mansdominerad politisk värld baserad på patriarkala normer. Att endast se till könstillhörigheten och inte till vilka normpolitiska drag personen i fråga har och vad politiken personen drev faktiskt bidrog till blir djupt problematiskt, och slutar allt som oftas i en mycket grundstött analys. Något Dennis Wedin i sin artikel på ett utsökt sätt demonstrerar.

(S)-pressträff kl 12.45 om vinster i välfärden. Spåkulan säger...

2012-02-17T02:46:00.006+01:00

Vid pressträffen idag 12.45 presenteras Socialdemokraternas senaste förslag om hur vi ska hantera vinst i välfärd. Medverkar gör partisekreterare Carin Jämtin, samt Anneli Hulthén och Ilmar Reepalu, kommunstyrelseordföranden i Göteborg respektive Malmö. Att Stockholm inte finns representerade är synnerligen intressant, med tanke på debatten som förts i Aftonbladet där Mikael Damberg och Lena Hallengren tog avstånd från att ändra den hittillsvarande socialdemokratiska politiken på området.

Jag tänker nu tillåta mig själv att vara spekulativ, vilket inte sker särskilt ofta (senast det begav sig satte min gissning mitt i prick – Håkan Juholt blev partiordförande). Så här lyder min spekulation;

Socialdemokraterna med framför allt Andreas Schönströms ledning och samarbetspartierna (V och Mp) har i samarbete med jurister från fackföreningsrörelsen arbetat fram ett förslag som heter ”Vita jobb” i Malmö stad. Denna satsning handlar om att kommunen ska föregå med gott exempel och ställa in siktet på socialt ansvarsfull upphandling.

Genom att utveckla en upphandlings- och uppföljningsmodell med sociala förtecken kan man förhindra svartjobb och uppmuntra schysstare villkor på arbetsmarknaden. Principen är att vid upphandlingar ska alltid kollektivavtalsenliga villkor gälla. Som garant för detta skall fackföreningsrörelsen agera konsulter åt kommunen, dvs att det blir fackföreningarnas roll att kontrollera att villkoren efterlevs. I denna modell inkluderas också principen om att skattepengar som vid vinstuttag i välfärden riskerar att hamna i skatteparadis istället återinvesteras i Sverige.

När rödgröna majoriteten (trots att Miljöpartiet varit emot principen om att reglera att skatteflykten) publicerade idéerna var jurister från Svenskt näringsliv genast på telefontråden. Om socialdemokratin lägger fram just förslaget om att kollektivavtalsenliga villkor ska gälla vid alla upphandlingar i Sverige och att fackföreningsrörelsen ska agera konsulter på en nationell nivå, det är kanske mera tveksamt. Men jag gissar på att det kommer att läggas fram ett förslag om reglering om att skattepengar avsedda för välfärd inte ska kunna tas ur landet, och att dörren lämnas på glänt om att kunna ta till sig mer av den modell som nu först kommer att prövas i Malmö, Ilmar Reepalus högborg.

Det är såklart ett gott tecken, ett steg i rätt riktning. Men det stora slaget om vinsternas vara eller inte vara i välfärden, det kommer vi att få veta först efter att dammet har lagt sig efter kongressen 2013, i Göteborg. Just det, Anneli Hulthéns hemmaplan.

Låt oss se om jag får rätt.

Damberg sviker Sveriges unga

2012-02-14T18:08:00.008+01:00

"Valfriheten i välfärden är mycket värdefull och har kommit för att stanna. Möjligheten att välja till exempel skola eller hemtjänst har förbättrat vardagen för många människor, och mångfalden har inneburit att nya idéer kunnat växa sig starka och förbättra kvaliteten i både offentlig och privat verksamhet."

Så skriver socialdemokraternas skolpolitiske talesperson Mikael Damberg tillsammans med Lena Hallengren i dagens Aftonbladet. Innan vi går in på problematiken med ovanstående argumentation måste betonas om vikten av att en socialdemokratisk skolpolitisk talesperson förhåller sig ajour med forskning liksom har för avsikt att skapa likvärdighet bland elever i skolan. Något jag nedan betvivlar att Damberg har vilja eller kunskap till att åstadkomma med nuvarande skolpolitik.

PISA(Programme for International Student Assessment) är ett OECD-initiativ som syftar till att undersöka i vilken grad respektive lands utbildningssystem bidrar till att få elever rustade att möta framtiden. Genom olika prov undersök elevernas förmågor inom tre basområden: matematik, naturvetenskap och läsförståelse. I den senaste publikationen som tyvärr inte fått särskilt stor uppmärksamhet från politiken i Sverige slås följande slutsatser fast:

*Skolsystem där elever differentieras tidigt till olika studieprogram uppvisar lägre grad av likvärdighet men uppvisar inte högre genomsnittliga resultat jämfört med länder där differentieringen av elever sker i senare skolår.

*Länder med högre grad av konkurrens mellan skolor och elever uppvisar inte högre resultat. Däremot innebär högre grad av konkurrens mellan skolor att likvärdigheten påverkas negativt genom högre grad av segregation.

*Elever i fristående skolor (privata skolor i vissa länder) presterar bättre än elever i icke fristående skolor men när hänsyn tas till att elever i fristående skolor i genomsnitt har en mer fördelaktig socioekonomisk bakgrund försvinner resultatskillnaderna. Detta mönster gäller både i OECD i genomsnitt och i Sverige.

*Skillnaderna mellan skolors resultat har ökat kraftigt, även om de fortfarande är förhållandevis låga i ett internationellt perspektiv. Betydelsen av en elevs socioekonomiska bakgrund har ökat och är numera till och med högre än OECD-genomsnittet. Den totala variationen i elevers resultat har också ökat, det vill säga skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever har tilltagit och är dessutom större än i ett genomsnittligt OECD-land.

*Skillnaderna i resultat mellan infödda elever och elever med utländsk bakgrund är fortsatt höga och tillhör bland de högsta i OECD.

På punkt efter punkt visar med andra ord grundad och internationellt erkänd forskning att Damberg och Hallengren är på mycket hal is när de hävdar att den differentiserade, privatiserade och avreglerade skolan bidragit till att förbättra kvaliteten i både offentlig och privat verksamhet. Förutom att likvärdigheten mellan elever försvinner i takt med en växande andel friskolor faller Sverige också som en sten i den internationella rankningen över kvaliteten i skolan. Så här har utvecklingen varit:

* I relativa mått är det numera fler OECD-länder som presterar på en signifikant högre nivå jämfört med Sverige i läsförståelse, matematik och naturvetenskap jämfört med tidigare.

*I PISA 2000, 2003 och 2006 var svenska 15-åringars läsförståelse signifikant högre än OECD-genomsnittet. Nu ligger den på genomsnittsnivå. I PISA 2003 var svenska 15-åringars matematikresultat signifikant över OECDgenomsnittet. Sedan 2006 ligger den i nivå med OECDgenomsnittet. I PISA 2006 presterade svenska 15-åringar på genomsnittlig OECD-nivå i naturvetenskap. Nu är det genomsnittliga resultatet signifikant lägre än i ett genomsnittligt OECD-land.

*Likvärdigheten i det svenska skolsystemet har tidigare varit god i ett internationellt perspektiv. Men under hela 2000-talet har likvärdigheten i det svenska skolsystemet stadigt försämrats utifrån så gott som samtliga indikatorer som redovisas i PISA och Sverige är numera ett mycket genomsnittligt land utifrån ett likvärdighetsperspektiv.

*Skillnaderna mellan skolors resultat har ökat kraftigt, även om de fortfarande är förhållandevis låga i ett internationellt perspektiv. Betydelsen av en elevs socioekonomiska bakgrund har ökat och är numera till och med högre än OECDgenomsnittet. Den totala variationen i elevers resultat har också ökat, det vill säga skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever har tilltagit och är dessutom större än i ett genomsnittligt OECD-land.

*Skillnaderna i resultat mellan infödda elever och elever med utländsk bakgrund är fortsatt höga och tillhör bland de högsta i OECD.

I rapporten ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?” visar forskningen vidare på att likvärdigheten sänks i skolan i och med att elever oftare delas in i olika grupperingar utifrån behov av särskilt stöd eller kunskapsnivå, vilket leder till alltmer homogena grupper. Denna utveckling, både internt inom skolorna men också externt och mellan skolor (i och med ”valfrihetssystemen”) riskerar att leda till ökade skillnader dels på grund av kamrateffekter (elevernas resultat påverkas av hur eleverna i deras omgivning presterar) dels att lärare tenderar att sänka sina förväntningar på elever i grupper med lågpresterande elever.

I rapporten ”Vad händer med likvärdigheten i svensk skola?” förs vidare fram att decaliseringen och den ökade valfriheten i kombination med ökad boendesegregation lett till ökad segregering och större skillnader i resultat mellan skolor. I annan nyutkommen kvalitetsgranskningsrapport från skolinspektionsmyndigheten bekräftas flera av de förhållanden som lyfts fram ovan vad gäller undervisningens organisation och genomförande.

Slutsatsen är glasklar. Det fria skolvalet har lett till att skolor blivit mer homogena i sin sammansättning, inte bara efter socioekonomiska linjer men också efter elevers prestationer. Detta på så vis att studiemotiverade elever söker sig bort från mindre attraktiva skolor medan de lågpresterande lämnas kvar och vars resultat också sjunker. Att fullständigt bortse från denna viktiga forskning och fortsätta hävda ”valfrihetens” välsignelse är inte bara ett svek mot socialdemokratins strävan efter jämlikhet utan också ett svek mot alla de elever som växer upp i klassamhällets Sverige.

Socialdemokratin och Sveriges unga är värda bättre än så, Damberg.

Ingen vinstdrift i välfärden - så här kan det gå till

2012-02-05T23:27:00.005+01:00

Jag och många andra välkomnar nu att diskussionen har kommit till hur vi ska få bort vinsterna i välfärden. Stefan Löfvén signalerade i morgonsoffan i tv4 en tydlig inriktning om en skärpning av den socialdemokratiska politiken på området, med en passning åt den norska non-profitmodellen. Som jag själv och många andra hävdat har ett problem med socialdemokratin på senare tid varit att vi allt för ofta varit reaktörer istället för aktörer, och det gäller inte minst inom frågan om välfärdens organisering. Men nu när frågan är på bordet måste vi komma fram med en konstruktiv och givande lösning, och jag tänker här ge ett bidrag till hur det skulle kunna gå till och hur det inte kan gå till.

En utgångspunkt i debatten har varit, inte minst på Malmö Arbetarekommuns senaste representantskap, att vi skulle kunna införa en vinstbegränsning i välfärden, dvs att man som företag inte får plocka ut mer än exempelvis 4-5% per år. Detta är ett mycket svårt sätt att reglera på eftersom företagen kan planera och fuska bort vinsten i bokföringen. Riskkapitalbolag i välfärden deklarerar redan idag ingen eller väldigt lite vinst. Istället sköter de sina uppköp via stora banklån och lägger sedan över räntekostnaderna på vårdbolaget eller skolkoncernen. Dessutom utnyttjas också så kallade aktieägarlån där riskkapitalbolaget lånar ut kapital till sitt eget vårdföretag och tar ut en hög ränta som samtidigt blir avdragsgiltig i vårdföretagets deklaration, liksom det faktum att riskkapitalbolag utnyttjar skatteparadis för att gömma undan vinsterna. De erfarenheter som den norska modellen Stefan Löfvén börjat nosa på visar också att koncerner kan starta företag som hyr ut personal, lokaler och annat till överpriser till skolan/vårdhemmet eller vårdcentralen i samma koncern. På så vis går vinsten in i ett systerföretag och inte (för oss skattebetalare) in i den avsedda välfärdsverksamheten.

Att som vi delvis har haft som beslut från rikskongressen 2009, dvs att allt överskott/vinst ska återinvesteras i verksamheten är också krångligt, särskilt om inte ”återinvestering” definieras (vilket det inte hittills gjort). Koncernerna och deras ägare inräknar exempelvis uypphandlingar av andra skolor/vårdcentraler/vårdhem som investeringar, vilket det knappast är utifrån socialdemokratiskt synsätt (det blir bara ett ägarbyte). Riskkapitalbolagens ägare får inte heller en årlig utdelning utan de plockar istället ut vinsten i form av ränta, lagrar den som eget kapital eller använder den till uppköp. När vård- eller skolkoncernen sedan säljs vidare till ett annat riskkapitalbolag är det först då vinsten i huvudsak uppstår, i form av en mellanskillnad mellan inköpssumman och försäljningssumman. Den vinsten döljs och försvinner oftast genom skatteparadisens sekretess.

Som i den andra delen av vårt kongressbeslut från 2009, dvs att skärpa kvalitetskraven kan renjt hypotetiskt leda till minskade problem om det handlar om specifika mål som exempelvis antalet vårdare per antalet patienter, tillgång till idrottshallar och kök, vårdhemsfaciliteter etc. Men att genomföra ett kvalitetssäkringssystem som verkligen kan motverka vinstintressets effekter kan närmast ses som en utopi och dessutom vara mycket dyrt att införa, inte minst för att det kräver enorma resurser att kontrollera att alla de välfärdsverksamheter i Sverige (offentlig som privat) följer de kvalitetskrav som satts. Det är dock inget dåligt i sig att stärka kvalitetskraven oavsett om verksamheten drivs offentligt eller av annan typ, men att det ska stå som en ensam lösning lär knappast ha några större effekter.

Om vi vill stoppa att vinstintresset i välfärden påverkar välfärden och dess brukare liksom personal negativt, då är det, ur samhälls- och medborgarperspektivet, den bästa åtgärden att göra ett rent förbud mot vinstdrift i sig, dvs mot de företagsformer som främst är tänkta att främja företagsägarnas ekonomiska vinstintressen. Det inbegriper aktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag och enskilda firmor.

Idag är det fullt möjligt att driva exempelvis skolor som ideell förening eller stiftelser, det görs redan. Men då fungerar det under principen att allt överskott går tillbaka till verksamheten. Expansion är då inte heller ett självändamål och spekulationen och uppköpen upphör. Man kan också tänka sig att skolor och vårdhem drivs i kooperativ form, även om det också där finns en möjlighet för ägarna att plocka ut vinst.

Avslutningsvis är det viktigt att poängtera att en lagstiftning baserat på ett rent förbud mot vinstdrift i sig måste också planeras på ett hållbart sätt. En sådan lagstiftning skulle nämligen innebära att de verksamheter som idag drivs i privat regi skulle behöva ombildas och/eller byta ägare. Vi socialdemokrater måste då ta ansvar för att detta sker på ett ansvarsfullt sätt. Hur det skulle kunna gå till lagstiftningsvis är en annan fråga. På 80-talet formulerade exempelvis socialdemokratin Lex Pysslingen som en respons på försök att starta vinstdrivna barnhem. Här preciserades det att statsbidrag inte fick gå till aktörer som agerade i vinstsyfte.

Kan detta vara en utgångspunkt för ett socialdemokratiskt åtagande?

Om barnfattigdom, jämlikhet och tillväxt - Vilket samhälle vill (S) skapa?

2012-02-05T12:52:00.017+01:00

Fler än vart tionde barn lever idag i fattigdom i Sverige. Det motsvarar cirka 230 000 barn, och fattigdomsforskaren Tapio Salonen flaggar för att hittills opublicerade siffror visar på att fattigdomen fortsätter att öka. Hur blev det så? Och framför allt, vad finns det för lösningar?

Om vi börjar att titta på utvecklingen i beroenden av bidrag ser vi hur moderaterna faktiskt hade rätt i sin kritik mot socialdemokratin och som man också till stor del vann valet på 2006 . Att de sedan varit med och ytterligare demonterat den svenska välfärden är ett tema som den här artikeln inte rymmer.. I tabellen nedan kan vi se hur antalet månader med bidragsstöd har ökat från 1990 till 2010 i snitt från 4,3 till 6,4 månader. Socialdemokraterna satt under denna period vid makten i 14 av de 20 åren.

Går vi över till nästa två tabeller kan vi först se hur barnfattigdomen sköt i höjden under 90-talets början för att sedan gå ner till millenniumskiftet, därefter stabiliserades barnfattigdomen på en jämn nivå kring 10%, som är beräknat på låg inkomsstandard och/eller försörjningsstöd genom socialförsäkringar.

I den undre tabellen kan vi se Sveriges bruttonationalprodukts (BNP) utveckling från 1950 till 2007. Vad som är intressant är att tillväxten steg i en relativt jämn kurva ända fram till krisen på 90-talet för att därefter stiga i en än starkare kurva. Vad vi kan se i dessa två perioder är alltså att tillväxten, trots dess starka utveckling, inte tar människor ur fattigdom. Om vi dessutom tittar på tabellen (nedan) för inkomstspridning i samhället ser vi att utvecklingen från 1980-talet (då Sverige slog världsrekord i jämlikhet) har utvecklingen sedan dess varit i det närmaste en explosion i ojämlikhet. För dem som hävdar att socialdemokratin under en allt för lång tid fokuserat för mycket på jämlikhet och för lite på tillväxt bör dessa tabeller tala sitt klara språk.

Vad vi kan se i följande tabeller är också inom vilka grupper fattigdomen dominerar;

Här kan vi se i den första tabellen av de två ovan att utrikes födda medborgare är dem som med en stor majoritet är drabbade av fattigdom. Detta dels för att det är svårare att komma in på arbetsmarknaden som invandrare och således inte har tillgång till de trygghetssystem som a-kassa, sjukpenning och pension säkrar (även om de numera också är under nedrustning). I tabell nummer två förstärks denna bild då det är sjuka, arbetslösa och pensionärer som drabbats alltmedan förvärvsarbetare ligger kvar på en stadigt låg nivå. Här finner vi också att svaret för fattigdomsbekämpning knappast kan vara att skära ner än mer i försäkringssystemen, som bland annat Mona Sahlin hävdade i sitt förtroenderådstal hösten 2010. Detta förstärks i tabellen nedan som visar på hur transfereringar, dvs social- och trygghetsförsäkringar, håller Sverige från att vara ett av de länder i Europa med störst fattigdom bland sin befolkning. Barnfattigdomen skulle varit tre gånger högre utan detta ”filter”, dvs inte som idag 11,5% utan mellan 25-35%.

Samtidigt ser vi med följande tabell att socialförsäkringarnas roll som fattigdomsdämpande allt mer. Från 1998 till 2009 minskade de sociala trygghetsnätens fattigdomsdämpande effekt från cirka 63% till runt 40%.

Vad vi i en sammanfattning av detta kan säga är att välfärdsstaten inte är ”oåterkallelig” som vissa hävdat. Det går att bryta ner välfärdsstaten genom att både försämra socialförsäkringssystem, privatisera och effektivisera välfärdens verksamheter (vård, skola och omsorg) samt genom att avstå från att föra aktiv ekonomisk- och arbetsmarknadspolitik. Vad vi kan läsa ur tabellerna är en tilltagande polarisering mellan inkluderade och exkluderade inom välfärdssektorn ”där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand”.

Vad detta betyder för socialdemokratin vidrör den allra största utmaningen vi står inför - om hur vi ska hålla ihop samhället. Det handlar om att se över social- och trygghetssystemen vi har, att stärka dem och dessutom att försöka inkludera de som står utanför. Det handlar om att försöka få in alltfler på arbetsmarknaden med en långt mer aktiv arbetsmarknadspolitik än den vi sett under 20 års period med socialdemokratisk dominans. Detta kommer också att kräva en översyn till den ekonomiska politik där inflationsbekämpning stått över arbetslöshetsbekämpning.

Till sist handlar det om den eviga frågan – Vilket samhälle vill vi skapa?

Minns du Obama, Löfvén? - Yes we can!

2012-02-03T01:49:00.008+01:00

Under de senaste två decennierna har en hel rad principer, som en gång ansåg vara fundamentala för det demokratiska samhället liksom för den personliga friheten, urlakats. Område efter område, från välfärdspolitiken till kulturen och skolan, har blivit delar av en allt mer omfattande marknad. I själva verket är det närmast så att de principer som en gång från socialdemokratin formulerades för att kritisera kapitalismen idag blivit delar av en marknadspolitik och på det sättet indragna i kapitalistiska processer.

Kapitalismens maktposition har idag flyttat långt in i barns skolor, mor- och farföräldrars vårdhem och på vårdcentraler. Kapitalismens stärkta maktposition och tillika dess inneboende oförmåga att hushålla med resurser blir lika tydlig som dess förmåga att skapa djupa sociala och ekonomiska orättvisor. Detta ser vi tydligt när skandaler kring storfinansiella vårdkoncerner nu i media rullas upp i avskyvärda berättelser om vägda kissblöjor, blodförgiftningar, sängbrist, amputationer efter vanvård och rädda anställda som inget vågar säga. På så vis ser vi hur välfärden i allt större skala bryts ner.

Men trots att välfärden har dragits in i marknadsmässighet där privata vinstintressen blivit styrande, där det varje år plockas ut över tre miljarder skattekronor i vinst av privata vårdföretag i Sverige, säger socialdemokratiska företrädare fortfarande (med händerna för öronen) att 'förbud tror vi inte på', 'det går inte', 'det kommer inte att hjälpa', och i meningen efter förespråka en fortsatt politik på samma förödande sätt som fått oss att förlora den politiska kompassen. Att från socialdemokratins ledarskikt fortsätta att låtsas som att det regnar samtidigt som debatten i samhället rasar mot vinstintressen i välfärden kan i bästa fall ses som ett utomordentligt strutsbeteende, i värsta fall självförödande för socialdemokratin.

Hur kan man förespråka fortsatt vinst och valfrihet i välfärden i en tid när en hel rad samhälleliga institutioner som en gång stod som garanter för andra värden än marknadsvärden idag fungerar efter kvasi-marknadslogik? När äldreomsorgen bygger på kundvalsmodeller och skolor och bibliotek kan privatiseras?

Det är smärtsamt att se hur socialdemokratins principer som en gång handlade om att förhålla sig kritisk till kapitalismen till att bli delar av en marknadspolitik och på det sättet direkt indragna i kapitalistiska processer som gör medborgare till kunder på en marknad. Och det handlar tyvärr inte bara om välfärden utan också om att göra människor till konkurrenskraftiga kunskapsarbetare och kulturen till en tillväxtfaktor.

Finns det längre några samhälleliga värden som inte är kapitalistiska värden?

Din guide till Sveriges deltagande i Europakten

2012-02-01T13:55:00.015+01:00

I debatten om Sveriges inträde i Europakten talas det i huvudsak från det politiska etablissemangets håll om att Sveriges inflytande i avgörande ekonomiska frågor hotas om vi inte deltar. Det har också hävdats från regeringen såväl som socialdemokratins elitstyre att Sverige fått undantag från att budgetreglerna ska gälla Sverige. Låt oss nu titta närmare på hur det egentligen Europakten är konstruerad. Fördraget består i huvudsak av 16 artiklar där innehållet och medlemsländernas åtaganden definieras. Jag tänker för enkelhets skull referera direkt från fördraget, vilket med andra ord blir på engelska. Fördraget inleds med följande två artiklar;

By this Treaty, the Contracting Parties agree, as Member States of the European Union, to strengthen the economic pillar of the Economic and Monetary Union by adopting a set of rules intended to foster budgetary discipline through a fiscal compact, to strengthen the coordination of economic policies and to improve the governance of the euro area, thereby supporting the achievement of the European Union's objectives for sustainable growth, employment, competitiveness and social cohesion.

The provisions of this Treaty shall apply in full to the Contracting Parties whose currency is

the euro. They shall also apply to the other Contracting Parties to the extent and under the

conditions set out in Article 14.

I den första artikeln refereras det inte till Member States of the European Monetary Union (EMU), utan till Members of the European Union (EU), vilket jag lite senare återkommer till. I andra artikeln klarifieras att fördraget appliceras i sin helhet till de länder som har euron som sin valuta, men att villkoren också angår övriga länder till de bestämmelser som finns i artikel 14. Låt oss gå över dit och titta vad som står;

This Treaty shall apply to the Contracting Parties with a derogation as defined in Article 139(1) of the Treaty on the Functioning of the European Union, or with an exemption as defined in Protocol No 16 on certain provisions related to Denmark annexed to the European Union Treaties, which have ratified it, as from the day when the decision abrogating that derogation or exemption takes effect, unless the Contracting Party concerned declares its intention to be bound at an earlier date by all or part of the provisions in Titles III and IV of this Treaty.

Vad som är intressant för Sveriges del under artikel 14 (som förutom ovanstående innehåller en hel del detaljer för länder med euron som valuta) är egentligen det sista stycket i artikeln, som är citerat ovan. Här refereras nämligen till Lissabonfördragets artikel 139 som innehåller alla de undantag som Sverige fått från euron pga folkomröstningen 2003.

Vad Europaktens fördrag här ovan säger är att det är Lissabonfördragets undantag som gäller såvida det deltagande landet inte deklarerar sina intentioner att bli bundna vid ett tidigare datum till hela eller delar av de villkor som finns under artikel 3 och 4 av det här fördraget. Med detta öppnar man med andra ord upp för det många idag befarar att dörren nu står öppen för att knyta upp Sverige mot en ekonomisk regim det svenska folket i en demokratisk folkomröstning röstat nej till, samtidigt som Sverige formellt fortfarande står utanför Euron.

Under artikel 3 och 4 inbegrips det Tony Johansson behandlat (liksom vad paktens ekonomisk-politiska implikationer får) och som absolut bör läsas i samband med den här artikeln. Nu återkommer jag till att det jag i första stycket kommenterade oml Members of the European Union. Detta gör jag eftersom det i den sista och avslutande artikeln (16) i fördraget står skrivet följande;

Within five years at most following the entry into force of this Treaty, on the basis of an assessment of the experience with its implementation, the necessary steps shall be taken, in compliance with the provisions of the Treaty on the European Union and the Treaty on the Functioning of the European Union, with the aim of incorporating the substance of this Treaty into the legal framework of the European Union.

Här avslutas fördraget med målsättningen om att göra det till lag för hela den Europeiska Unionen inom fem år tid (läs; fortfarande inom ramen för gällande Lissabonfördrag). Om den svenska regeringen tillsammans med socialdemokraterna väljer att deklarera sina intentioner att bli bundna vid ett tidigare datum till hela eller delar av de villkor som finns under artikel 3 och 4 av det här fördraget blir Sverige också bundet av EUlagstiftning att följa Europaktens ekonomiska regim.

Om socialdemokraterna väljer att stå fast vid det undantag som Lissabonfördraget säkrar oss, väntar en lång motsägelsefull strid (socialdemokratin sa ju ändå ja till deltagande) mot en alliansregering, som redan med en förd stram ekonomisk politik kommer att använda Sveriges deltagande i Europakten som en intäkt för att än mer strama till det ekonomiska skärp vi med budgettaket redan har i Sverige.

På så vis kan också nedskärningar i skola, vård, omsorg, de sociala trygghetsförsäkringarna, pensioner och lönesättning komma att bli ett kredo för politiken i Sverige över oöverskådlig framtid - medlad av alliansregeringen, dikterad av EUdomstolen och den Europeiska Centralbanken. Vad medborgarna i Sverige än beslutar om i demokratiska val kommer att få en minimal betydelse för hur samhället formas framöver, och den svenska modellen får en sista dödskyss.

Är det så vi vill ha det?

Länkar:

Europakten:
http://www.european-council.europa.eu/media/579087/treaty.pdf

Lissabonfördraget:
http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:en:PDF

Ylva Johansson tar krypskyttet in i 2012

2012-01-02T19:41:00.006+01:00

”Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka när Mona Sahlin nyligen talade på vårt förtroenderåd. Hon höll ett lysande tal som innehöll många viktiga sanningar. Jag tycker det är oändligt sorgligt att vi inte lyckades ge vår partiordförande ett starkare mandat”

Så skrev Ylva Johansson den 4e december 2010 efter att Mona Sahlin hållit sitt sista och förmodligen mest ihågkomna tal från hennes tid som partiordförande. Vi vet alla bakgrunden, katastrofvalet 2010, och turerna kring Mona Sahlin och huruvida hon skulle sitta kvar eller om hon tillsammans med hela partistyrelsen skulle ställa sina stolar till förfogande. Vi vet också hur det gick. Som en slags hälsning men också ett frånskyllande och avståndstagande till Socialdemokratiska Arbetarepartiets politik gick Sahlin till våldsamt angrepp, med kritik låtande som från självaste Svenska dagbladets redaktionssida. Så här såg den ut;

* Det går inte att återinföra förmögenhets- och fastighetsskatt.

* Socialdemokratin skulle accepterat RUT-avdraget

* Det ska införas individuella kompetenskonton.

* S har haft för mycket fokus på jämlikhet, för lite på tillväxt.

* De borgerliga skattesänkningarna för löntagare har varit rimliga.

* A-kassan ska tidsbegränsas.

En likartad kapitulation av den socialdemokratiska idén om gemensam kamp för jämlikhet och solidaritet är svår att finna. Och tydligen fick Sahlin varken medhåll eller tårar i ögonen från den majoritet av socialdemokratiska medlemmar som Berit Andnor och respektive valberedning lyssnade in på sina rundresor genom Sverige. Istället valdes Håkan Juholt, en person som inte innehaft några av de tyngre posterna i partiet och som tillika inte kan ställas till svars för de två föregående förlustvalen. Göran Johansson kommenterar den 2e januari 2012 valberedningens arbete;

Vi tittade på väldigt många namn, en del av dem är ute och tycker väldigt mycket just nu. Men de var aldrig aktuella i diskussionen. Jag tror inte att det hade varit bättre om någon av dem haft rollen (...) När Håkan är ute skapar han entusiasm, han har en ideologisk nerv när han pratar. Vi ratade väldigt många innan vi valde honom och gjorde inget fel. Problemet är att han aldrig får en chans.

Ylva Johansson var själv en av de socialdemokrater som, efter att Sahlin tillkännagivit sin avgång, anmälde sitt intresse av ”att vara med och leda partiet”, vilket på socialdemokratiskt språk är detsamma som att nominera sig själv till valberedningen. Johansson, som själv varit ansvarig för vårdfrågor och som var en av dem som bidragit till att Socialdemokratin idag inte har ett politiskt svar på det krackelerande kapitaliserade vårdsystem vi numera får dagligen serverat i tv-rutan under namnet ”Carema-skandalen”. Så här kommenterade Johansson beslutet vid kongressen 2009 om att socialdemokratin inte skulle lagstifta mot vinstuttag i välfärden;

Det grundläggande kravet för att garantera kvaliteten inom vården är att vårdföretagen ska vara certifierade. Det gäller lika för privata och offentliga vårdgivare (...) Vi ska lämna systemkramandet (Min anm = förbud mot vinstuttag) bakom oss och ställa medborgarna i fokus. Det är människors krav på kvalitet, inflytande och att få välja som står i centrum.

När Håkan Juholt under det senaste förtroenderådet i decemer talade om det tidigare beslutet lät det såhär;

Beslutet om att krav på kvalitet i verksamheten ska begränsa vinstuttagen räcker inte (...) Det är otydligt, verkligheten har hunnit ifatt. Verkligheten har också hunnit ifatt alla dem som vill privatisera ännu mer, som vill driva in ännu mer av vinstintressen i välfärdssektorn.

När Ylva Johansson fick frågan om Juholts kritik mot det tidigare beslutet valde hon att försvara det, och förstod inte alls Håkan Juholts kritik. Med ett sving avsäger hon sig därmed ansvaret för hela den förlamning som råder kring socialdemokratins inställning till vinstdrifter i välfärden. Lite konstigt måste det kännas för Johansson att plötsligt få direkt stöd av, numera, folkligt föraktade näringslivsexperter vid Vårdföretagarna/Almega (läs bla Ulf Öfverberg – ”Låt inte Ylva Johanssons refomer gå förlorade” - http://www.newsmill.se/node/34363).

Det är svårt att inte läsa Ylva Johanssons uttalande mot Juholt som en rad i en organiserad och mäktig skara socialdemokratiska (höger)partister (Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Ardalan Shekarabi, Anders Johansson, Mona Sahlin, Niklas Nordström, Jan Nygren och Jonas Morian) som inte håller med om den politiska färdriktning Juholt vill föra. Med ett nyhetshungrigt mediaklimat kring Juholt och med näringslivet i ryggen vädrar de morgonluft, ty ju mer personkritik som kommer fram i media mot Juholt, desto mindre av det politiska kommer fram, och därmed uteblir också den opinonsvändning (S) behöver och som också finns inom räckhåll (kom ihåg att S hade över 35% och var större än moderaterna under hösten). Å andra sidan visar sig undersökningar (läs bla. http://www.dn.se/nyheter/politik/juholt-har-partiets-stod-trots-nytt-tapp) att missnöjet mot denna organiserade skaran växer internt i partiet. Vid framtida politiska överväganden både när det gäller person och sakfrågepolitik kan deras konstanta krypskytte mot Håkan Juholt få den motsatta effekten för deras strävanden.

Reflektioner från förtroenderådets helg å den sociala demokratins vägnar

2011-12-04T18:43:00.001+01:00

Håkan Juholt under sitt tal till förtroenderådet 2011-12-03

”Samtidigt har socialdemokratin alltid betraktat demokratin som någonting mer än formella rättigheter. Vi har betraktat den som en väg att förverkliga människors önskningar, genomföra sociala framsteg och omdana samhället. Så här sa Per Albin Hansson; först ska vi befästa den politiska demokratin, därefter ska vi förankra den sociala demokratin och den sociala välfärden, sedan är tiden inne att gripa sig an med den ekonomiska demokratin.”

Så talade Olof Palme 1975 vid den socialdemokratiska partikongressen. Nu är inte det här inlägget åsyftat till att drömma om fornstora dagar av Palmeism, utan snarare ett försök att tolka vad vi faktiskt kan förvänta oss från socialdemokratin inom en kort till medellångt perspektiv.

När Håkan Juholt i sitt installationstal under extrakongressen 2011 dunkar in begreppet ”social demokrati” som den färdriktning han vill ta sig an med det socialdemokratiska arbetarepartiet sätter han ner spaden i den sociala jämlikhetstanken. Han återpolitiserar således den sociala demokratins dimension som Per Albin Hansson talade om och ritar upp en klar linje för var socialdemokratin är på väg. Inom ramen för den sociala demokratins dimension finner vi ekonomisk politik för full sysselsättning och en utbyggd generell välfärdspolitik, vad som i dagtida sossespråk omdöpts till ”sociala inversteringar”.

Den fulla sysselsättningen, sociala investeringar och lagstiftningar är inom den sociala demokratin ett steg i strävan efter den klassbestämda underordningen och ökar friheten för människor att själva förfoga över sina liv. Under förtroenderådet i helgen målade Juholt, i sitt djupt ideologiska tal, upp just principen om full sysselsättning och frihet som de två tydligaste passagerna i sitt tal, och flaggade dessutom för ett ”knivskarpt” beslut framöver (läs lagstiftning likt i Danmark, Norge och Finland) om vinst i välfärden samtidigt som han kritiserade beslutet från 2009 års s-kongress;

Det var ett beslut som syftade till att nå en gyllene kompromiss som alla kunde leva med. Det gav möjligheter att tolkas olika och verkligheten har brutalt hunnit ifatt det.

De punkter som Juholt drog upp under sitt installationstal i mars handlade om att ha en samlad politik riktad på områdena fattigdomsbekämpning, det gemensamma pensionssystemet, regleringar av infrastruktur, järnväg och elmarknader och en sammanhållande skattepolitik. Fortfarande har vi inte sett några konkreta politiska förslag kring pensionssystemet, regleringar av infrastruktur och elmarknader eller om skattepolitiken (även om Leif Pagrotsky gav en första rapport hur arbetet fortskridit). Detta är fullt naturligt eftersom det krävs en bred och utarbetad analys för att välarbetade och uttänkta beslut ska både kunna diskuteras och implementeras. Det är värt att repetera – i dessa frågor kan vi inte skjuta från höften.

Men vad som däremot tagits beslut om under förtroenderådet är ett ramverk för full sysselsättning och offentliga investeringar. Ramverket för full sysselsättning kommer att bli omdebatterat eftersom skrivelsen än så länge är luddig och innehåller inga konkreta mål om hur många arbetade timmar och vilken sysselsättningsgrad vi vill uppnå samt vilken målsättning för arbetslöshetsbekämpning vi ska ha ur ett kortsiktigt perspektiv. Att det däremot är på plats är viktigt, och sedan får demokratin fylla innehållet. Det andra förslaget, investeringsmålet för offentliga investeringar är en imponerande politisering av en länge glömd fråga – om hur de offentliga investeringarna, alltså det som vi genom våra skattepengar investerar i (infrastruktur, vård, skola, omsorg), har fallit under ca 30 års tid i förhållande till BNP. Detta är varken är ansvarsfullt eller hållbart om vi ska kunna bygga Sverige starkt på ett både kort, medel och långsiktigt perspektiv. Ett ramverk för offentliga investeringar säkerställer med andra ord att de offentliga investeringarna inte blir mindre i förhållande till BNP vilket på lång sikt kommer att öka den sociala jämlikheten i och med att vi investerar i den offentliga sektorn. Det ska bli mycket intressant att följa hur dessa två nya ramverk kommer att materialiseras.

Vad som bör tilläggas är däremot att det till stor del fortfarande saknas en hållbarhetsdimension, och då framför allt inom klimat och miljöperspektiv, inom de förslag som nu dyker upp. Om vi tittar tillbaka på citatet av Per Albin Hansson återstår också, i ett långsiktigt perspektiv, att vi tar oss an den ekonomiska demokratin, och där hoppas jag att programkommissionen gör ett gediget arbete och att medlemmar verkligen engagerar sig för att så blir fallet.

Som några avslutande reflektioner vill jag passa på att citera den kanske vackraste passagen i Håkan Juholts tal till förtroenderådet och om socialdemokratins roll som rörelse och kraft i samhället;

‎"Vi kommer aldrig svära oss fria från ansvaret för framtiden, och lämna Sverige att driva som en död fura i utvecklingens ström"

Vem sover gott om natten Leif Pagrotsky?

2011-12-03T16:20:00.012+01:00

Socialdemokratin gynnar alla, inte vissa. Under de senaste åren har vi i inte tillräckligt stått upp för tanken om att ett generellt välfärdssamhälle gynnar alla, inte bara somliga. Hela ekonomin lyfts av trygga och fria människor (...) Alla människor, från alla klasser, gynnas av ett land i solidaritet med en hög sysselsättning, hög utbildningsnivå och hög välfärdskvalitet. Då måste vi i vår kommunikation och i våra förslag också visa att vi vänder oss till alla medborgare.

Så skriver Håkan Juholt klokt i dagens upplaga av DN (2011-12-03). Under hans installationstal togs barnfattigdomens verklighet upp och var en av de punkter som stakades ut som socialdemokratins uppgifter framöver. Linjerna drogs upp på Rädda barnens rapport, om att vi under 2008 hade 220 000 barn i fattigdom – hela 11.5 % av alla barn i Sverige, ca 3 barn i varje klass. I Stockholms stadsmission målas fler bilder ut om många barns och barnfamiljers situation, där hemlösheten ökat sedan slutet av 80-talet och idag nått en nivå på omkring 10 000 – 15 000 medborgare och där det bara sedan 2007 vräkts fler än 1900 barn från sina familjehem.

Från 2003 har den relativa fattigdomen ökat från 10 % till 2009 ligga på 15,2 % och förväntas, med nuvarande politik att öka. I takt med den kommer både fler barn och barnfamiljer hamna i hemlöshet. Resultatet blir avbrutna studier, brutna sociala kontakter, ökad risk för våld och missbruk.

Rädda barnens rapport understryker vikten av att lyfta barnfamiljers ekonomi till en rimlig standard, genom förstärkande av föräldraförsäkring, föräldrapenning, havandeskapspenning, pensionsrätt, barnpension och efterlevandestöd. Rapporten belyser behovet av att också stärka de generella barnbidragen och adoptionsbidrag liksom behovsprövande bidrag så som bostadsbidrag, vårdbidrag och underhållsstöd. Slutsatsen i rapporten är således att den ekonomiska familjepolitiken inte längre uppfylls och att det under hela 2000-talet har skett en utveckling där ojämlikheten ökat och fattigdomen tilltagit, med andra ord en utveckling socialdemokratin också varit medskyldig till.

Som ett steg i att (åter)skapa ett system som är lättöverskådligt och som fördelar välfärd efter behov tillsattes under våren Leif Pagrotsky som ansvarig för att göra en ordentlig skatteöversyn. Så här uttryckte sig Juholt då;

”Vi kommer tillbaka med en tjock katalog med förslag om hur vi ska forma skattepolitiken för morgondagen. För det lapptäcke som finns i dag är inte överskådligt, inte begripligt. Det är ogenomträngligt och har inget fokus”

När första kommentarerna om hur arbetet med skatteöversynen fortskridit kommer upp till ytan blir dock de dragna slutsatserna märkliga. Socialdemokratin kommer, menar Pagrotsky, inte att nämnvärt ändra skattesystemet från den form det är idag, dvs inga skattehöjningar förutom på alkohol-, tobak- och miljöutsläpp. Argumenten för de uteblivna förslagen är att svenskarna levt med borgerlig skattepolitik i åtta år vid nästa val och inrättat sina liv efter detta. Istället förordas större skatteinkomster, dvs genom att få fler i arbete. Frågan är, hur då? Bollen kastas då vidare till frågor om inflationsmål och full sysselsättningspolitik. Frågan är dock vilka svenskar Pagrotsky talar om när han säger att svenska medborgare vant sig vid nuvarande skattenivå. Är det dom barn och barnfamiljer som tvingas in i fattigdom och hemlöshet? De barn som förlorar sina vänner och tvingas in i missbruk och kriminalitet?

Om Håkan Juholts tal om att Socialdemokratin gynnar alla och inte vissa, då blir slutsatserna svåra att koppla an. Och vad tvärtom Stefan Svallfors forskning visat, är viljan hög att betala mer i skatt, hela 75% av Sveriges befolkning, om pengarna går till sjukvård och äldreomsorg. Med en liten skillnad och utfall av praktisk skattepolitik ser folk i största allmänhet ingen större skillnad mellan de stora partierna och det blir på så vis annat än välfärdspolitik som avgör var väljarna lägger sin röst.

.

Motion om en välfärd för jämlikhet

2011-11-22T21:48:00.011+01:00

Bildkälla; Nätverket för gemensam välfärd

För socialdemokratin är välfärden av centralt värde och något vi utvecklat och förstärkt genom åtskilliga historiska politiska reformer. Vi byggde en välfärdssektor som byggde Sverige jämlikt och starkt och som också blivit internationellt hyllad. Idag ser vi dock hur denna välfärd i allt större skala bryts ner. Välfärden har idag istället blivit till en marknad där privata vinstintressen blivit styrande, där det varje år plockas ut över tre miljarder skattekronor i vinst av privata vårdföretag i Sverige.

Kapitalismens maktposition har således flyttat långt in i barns skolor, mor- och farföräldrars vårdhem och på vårdcentraler. Kapitalismens stärkta maktposition och tillika dess inneboende oförmåga att hushålla med resurser blir lika tydlig som dess förmåga att skapa djupa sociala och ekonomiska orättvisor. Detta ser vi tydligt när skandaler kring storfinansiella vårdkoncerner nu i media rullas upp i avskyvärda berättelser om vägda kissblöjor, blodförgiftningar, sängbrist, amputationer efter vanvård och rädda anställda som inget vågar säga.

Grunden att så sker är företagens drivkraft efter vinst. Så länge vinstuttag finns i välfärden kommer också företagen att söka konkurrera ut andra företag genom att maximera sina vinster, vilket till sist blir på medborgarnas bekostnad - genom effektiviseringar och tummande på kvalité. Erfarenheten ifrån andra länder som har sådana system visar både på att de är dyra, orättvisa och ineffektiva. Risken är dessutom överhängande att medborgare delas upp efter lönsamhet, där de rika som kan betala väl för sig också får bättre tillgång till välfärdstjänster än fattiga och resurssvaga medborgare. Så förstärks klassamhället, också inom välfärdssektorn.

Vi i socialdemokratin måste därför sätta ner foten och vara mycket tydliga i denna fråga. Vår politik inom området har hittills varit svårförståelig, både för partimedlemmar att förklara och medborgare att förstå, något som tydliggjordes och som stod oss dyrt i 2010 års valrörelse. Å ena sidan underströk vi riskerna och problemen med vinstdriften, samtidigt som vi saknade explicita åtgärder mot vinstdrift. Vår politik på området har istället präglats av något som skulle kunna beskrivas som privatiseringsbyråkrati – alltså att vi genom kvalitetskontroller ska kunna kvalitetssäkra välfärden. Denna politik är både otydlig, omständig och kantad av en omfattande dyr byråkratisk kontrollapparat.

Så kan vi inte fortsätta. Vår politik måste vara mycket tydlig i att sätta människan som medborgare och inte människan som en kund på en marknad.

Med bakgrund av ovanstående föreslås i motionen

Att det inte ska vara möjligt att driva välfärdsverksamheter i bolagsform med ekonomisk vinst som drivkraft.

Att Malmö arbetarekommun antar motionen som sin egen

Att Malmö arbetarekommun sänder den till distriktskongressen 2012

Att Skåne distriktskongress antar motionen som sin egen

Att Malmö arbetarekommun sänder den till rikskongressen 2013

Att Socialdemokratiska Arbetarepartiets rikskongress 2013 antar motionen

Är vi för eller emot? Fråga Stockholms län, Anders Johansson

2011-11-16T17:29:00.006+01:00

Anders Johanssons sms och uttalanden om Håkan Juholts deltagande i lördagsintervjun har spritt sig som en löpeld genom media och har än mer eldat upp stämningarna inom Socialdemokratiska partiet. För den som lyssnat på lördagsintervjun i ekot kan själva kritiken i sak vara befogad – det är oklart vilken ställning socialdemokraterna har i frågan om vinst i välfärden. Såhär uttalade sig Johansson om Juholt angående oklarheten i partiets politik gällande vanvården i äldreomsorgen;

-Det är ju opinionsmässigt ett drömläge för oss att sätta dit Moderaterna och Kristdemokraterna i den här frågan. Det är ansvaret för vanvården det ska handla om, inte om en teknisk diskussion om var gränsen mellan riskkapitalbolag och bolag går.

-Jag tycker inte att den socialdemokratiske partiordföranden kunde reda ut vad som är vår politik i denna väldigt aktuella fråga, säger Anders Johansson

Men vad Anders Johansson i själva fallet vet är att problemet inte är Håkan Juholt personligen, utan framförallt den förra partiledningens informella beslut som förekom och också blev det beslut som togs på jobbkongressen 2009. Vad som föregick kongressen då var att en högljudd, men ganska liten grupp S-politiker i Stockholms län (anm. Anders Johanssons eget partidistrikt) gick till vinstdriftens försvar och fick stöd av privatiseringsindustrins lobbyister. De lyckades få igenom sina krav i det förslag partistyrelsen lade till kongressen, där man inte går emot vinsterna utan istället vill ha mer av så kallad privatiseringsbyråkrati, med andra ord – den privatiserade verksamheten ska kvalitetskontrolleras.

Resultatet blev att riskerna och problemen med vinstdrift i beslutet som togs underströks, samtidigt som det saknades effektiva åtgärder mot vinstdriften. Såhär formulerades kärnan i riktlinjerna;

"Gemensamma resurser tänkta för välfärdsverksamheter ska gå till välfärdsverksamhet. Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov.

Vi vill åta oss uppgiften att kvalitetssäkra välfärden och se till att den styrs av människors behov. Det är medborgarnas välfärd, trygghet och valfrihet vi vill garantera. Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd, inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav."

Beslutet är för många inom partiet mycket otydligt, och inte minst för allmänheten. Förslaget sågs att motverka privatiseringsvågens värsta avarter. Vi kan väl med ganska god insikt förstå att detta förmodligen inte helt hade kunnat motverkat den skandal som vi nu ser explodera i händerna på regeringen. Vad som bland annat saknades i styrningen var att det inte tydligt sades att socialdemokraterna vill lagstifta om att vinster i välfärden ska återinvesteras i verksamheten. Avsaknaden gör skrivningen oförståelig och schizofren.

Socialdemokratin hade under valkampanjen 2010 därför den balansgång om att formuleringar skärpts och att privatiseringsvågen nu skulle attackeras samtidigt som man kunde bejaka valfrihet och att vi var för mångfald av utförare i vården, vilket på svenska innebär privata vinstdrivande verksamheter. Risken med att gå en sådan balansgång fick vi smaka på under valdagen. Socialdemokraternas luddighet och otydliga politik på detta samt många andra områden gjorde det svårt för väljarna att se en skillnad mellan de rödgröna och regeringsalternativet, och med det starka förtroende Reinfeldt och Borg byggt upp efter finanskrisen blev de rödgröna en enkel match efter att det rödgröna valmanifestet spikats (där den socialdemokratiska luddigheten i frågan också gjorde den obrukbar).

Beslutets otydlighet innebar att frågan tillsvidare blev en ickefråga, och kom inte att uppmärksammas förrän Caremaskandalen nu fått medborgare att fullkomligt rasa mot vinstdriften i välfärden. Håkan Juholt har varit en av de företrädare som skarpast markerat mot vinstdrift i välfärden, redan innan det han blev partiledare, och något han också tagit upp vid åtskilliga tillfällen även under hans partiledarskap.

Problemet är således att något nytt beslut än det som klubbades under kongressen 2009 inte har behandlats, varken av partiets verkställande utskott eller i partistyrelsen. Och framför allt inte i den fraktion ledd av Stockholms län som egentligen inte ville se Juholt som partiledare. I Stockholm läns socialdemokratiska valanalys 2010 går bland annat att läsa hur socialdemokratin inom sjukvården måste ”våga säga ja till konkurrensutsättning när det är befogat” och ”att våga säga ja till utförsäljningar när det behövs”.

Juholts kritik mot vinstdrift och privatiseringar av välfärden går med andra ord helt på tvärs mot den politik Anders Johanssons eget distrikt vill föra, och det är inom denna kontext vi måste läsa varför Johansson valde att offentligt gå i polemik med Håkan Juholt. Det var ytterligare en försök att underminera Håkan Juholt från företrädare från Stockholms läns sida baserat på en kritik om otydlighet i politiken som Stockholms län själva konstruerat.

Ett sådant agerande är ovärdigt Socialdemokratin.

Välfärdsföretagen i Kejsarens nya kläder

2011-11-14T13:55:00.007+01:00

”Behovet av utveckling i den svenska välfärdssektorn är stort. Genom konkurrens främjas innovationskraft, kostnadseffektivitet och kvalitetsutveckling. Konsekvensen är bättre vård till patienter, bättre undervisning till elever, bättre omsorg till äldre.”

Så skriver Svenskt näringsliv på sin hemsida om sin syn på välfärdens "utveckling" (genom konkurrensutsättning/privatisering). Detta sätt att se på välfärden är dock inget nytt utan har haft en genomslagskraft under de senaste 20 åren, under både socialdemokratiska och moderatledda regeringar. Vad vi nu ser är konsekvenserna som växer fram från denna tidslånga privatiserings- och skattesänkarpolitik. Företagande och vinstdrift inom samhällscentrala funktioner, så som skola, vård och omsorg, klär av nyliberalismens berättelse och tillika kapitalismens reella funktion som vinstdrivande and nothing else - På samma sätt som det lilla barnet gör i välkända historien Kejsarens nya kläder då det utbrister ”Kejsaren är naken!”.

Nyliberalismens ridå faller med andra ord ner för Sveriges medborgare, och fram stiger berättelsen om att alla de skattesänkningar som genomfört faktiskt hade ett reellt och centralt värde. Skattesänkningarna var nämligen aldrig några pengar som låg och skvalpade i ”onödig” administration och statliga byråkratier. Skatterna säkrade istället en offentlig och generell välfärd. Med utförsäljningen av det offentliga till privata företagare frigordes enorma medel för att sänka skatterna. Vårdföretagen kunde ta vid och resultatet blev att kissblöjorna inte fick bytas förrän de var tillräckligt fulla med kiss, i vinstens, effektiviseringens och besparingens namn.

Folkhemmet i Sverige garanterade en gång i tiden, innan nyliberalismens intåg på 80-talet, generella skyddsnät för alla människor i Sverige. I det demokratiska folkhemmets Sverige såg vi människovärdet och demokratin som inte bara ett egenvärde i sig, utan det högsta möjliga värdet. När nu nyliberalismens effekter visar sina reella effekter på samhället och medborgarna krävs det också en rejäl tillnyktring inom det socialdemokratiska partiet. I Stockholm läns socialdemokratiska valanalys 2010 går bland annat att läsa hur socialdemokratin inom sjukvården måste ”våga säga ja till konkurrensutsättning när det är befogat” och ”att våga säga ja till utförsäljningar när det behövs”. Företrädare som hävdat faran med en sådan politik har i post-valdebatten kallats konservativa,"omoderna" och opragmatiska, som liksom vägrat följa med samhällsutvecklingen.

Men vad som nu visar sig är att privatiserings och utförsäljningarnas era inte bara hämmande och förlegad för socialdemokratin som både idé och praktik, utan också avdemokratiserande och inhumaniserande för medborgarna. Därför är dags för samhället och (social)demokratin att säkra medborgarvärdet och därmed åter generalisera välfärden.

En kommunal grön omreglering i jämlikhetens tecken

2011-11-03T20:43:00.011+01:00

Idag fick jag den fina äran att bli Malmö kommuns representant i Sveriges klimatkommuner. Och lite för att fira det skulle jag vilja skriva om ett förslag inom ramen för Malmö stad, som sammankopplar hållbar grön utveckling med en god bostads- och social utjämningspolitik.

Parkeringsnormens avskaffande

Enligt kommunala bestämmelser måste byggherrar än så länge ordna med parkering för att få bygglov för bostäder och lokaler – något som regleras i kommunens parkeringsnorm. I nuläget ligger Malmö stads p-norm mellan 0,7 – 1.0 bilar per lägenhet. Det låter inte särskilt mycket, men beräknat på ca 300 000 invånare infinner sig insikten snabbt att det är ett mycket stort område som upptas av parkeringsplatser.

P-normen ingår i dagsläget ofta i hyran för en bostad eller ett kontor och kostnaden slås ut på alla lägenheter i ett lägenhetskomplex, vilket innebär att människor som inte har bil även bär kostnaderna för de som har bil. En högervriden politisk näsa skulle nu hävda att det fungerar på samma sätt som skattesystemet idag, men det är en misstolkning, för då skattesystemet idag är progressivt och omfördelar ekonomi till de sämre ställda fungerar parkeringsnormen i motsatt riktning. Låginkomsttagare lägger nämligen en större andel av lönen på basvaror och tjänster som subventionerar parkeringen. Exempelvis får dagligvaruaffärer igen det kapital de lagt på parkeringsnormen genom att höja priserna på sina varor. Än viktigare är naturligtvis faktumet att låginkomsttagare i större utsträckning än höginkomsttagare åker kollektivt och använder sig av cykel- eller gångvägar. Därför bör vi alltså avskaffa p-normen.

Odlingsnormens införskaffande

Som socialdemokrat tycker jag inte att vi bör stanna där. En avreglering av en ojämlikhetsfaktor bör naturligtvis följas upp med en reglering för en hållbar och jämlikhetsfrämjande politik.

För samtidigt som boendekostnader har gått upp, har också människors möjligheter att ta sig ur den bullriga staden försvårats. De kolonilottsområden som anlades för cirka 100 år sedan på kommunens mark var till för att fattigt folk både skulle kunna odla egen mat men också ägna sig åt sig själva i en lung och trygg miljö. I takt med att efterfrågan på kolonilotterna ökar stiger också priserna i rasande takt. Det är idag inte ovanligt att en kolonilott kostar runt miljonen. Dessutom ligger de ofta i städernas utkanter, vilket sammanlagt gör det både ekonomiskt omöjligt för många men också en tidskrävande uppgift att ta sig dit.

Därför skulle ett avskaffande av parkeringsnormen följas upp med ett införskaffade av en odlingsnorm där helt enkelt parkeringsrutan byts ut till en odlingsyta. Bilavgaser byts då ut mot gröna egen- och närproducerade matvaror precis bredvid bostadsområdet. Detta skulle bidra till att vi stadsbor kan öka graden av ekologisk självförsörjning samtidigt som tär mindre på långväga transporter och enklare kan välja bort klimat- och miljöfarliga storproducenter i vår matkonsumtion. En annan viktig ingrediens i reformen är att vi genom en odlingsnorm också skapar utrymmen för hållbara sociala och kreativa möten mellan människor – i deras bostadsområden.

De små stegens gröna socialism helt enkelt.

Det här med skatten, vänner.

2011-10-19T18:59:00.000+02:00

Så enkelt det kan vara.

Ett brev till Jan Helin

2011-10-16T14:30:00.000+02:00

Namninsamling för demokratisk och faktabaserad journalistik

2011-10-15T18:47:00.000+02:00

Under en veckas tid har Aftonbladet i Sverige bedrivit ett drev mot Socialdemokratins partiordförande Håkan Juholt, där Aftonbladet drivit tesen om att Juholt brutit mot reglerna i flera års tid och att han felaktigt låtit medborgarna betala för lägenheten som han delar med sin sambo i Stockholm. Nu visar det sig efter förundersökningen att det överhuvudtaget inte finns ett formellt regelverk eller ett praxis som stödjer Aftonbladets tes.

Överåklagare Björn Ericson har i förundersökningen kommit fram till att Håkan Juholt handlat helt enligt det regelverk som existerar;"Vad vi såg var att det egentligen inte fanns några regler om ersättning vad gäller samboförhållanden utan att det egentligen är den faktiska kostnaden som ska ersättas." (14/10 2011)Medier har idag mycket stor makt i att sätta dagordningen bland allmänheten i Sverige och i andra länder och det är helt riktigt att media också ska vara en granskare av den politiska makten. Men med en sådan roll krävs också ett stort ansvar och respekt för att de uppgifter man baserar sin journalistik på faktiskt stämmer överens med existerande regelverk. Och här har det uppenbart brustit, och hittills har Aftonbladet inte behövt ta ansvar för att så har skett.

Förutom att Aftonbladet inte kontrollerat att uppgifterna om gällande regler stämmer kommenterade Jan Helin, chefredaktören för Aftobladet i samband med en intervju med P1s Martin Wicklin att ”förhoppningen är att Håkan Juholt avgår idag” . På så vis har Aftonbladet och tidningens chefredaktör upphört som tillförligliga källor.
Med den här namninsamlingen kräver vi;

att Jan Helin tar på sig ansvaret för att Aftonbladet publicerat uppgifter på felaktiga grunder

att Jan Helin gör en offentlig ursäkt till allmänheten att man baserat sin rapportering på felaktiga uppgifter

att Jan Helin avgår som chefsredaktör och ansvarig utgivare för Aftonbladet

att Aftonbladet snarast gör en offentlig åtgärdsplan för hur man framöver ska säkerställa att journalistiken är faktabaserad"
"SKRIV UNDER GENOM ATT FÖLJA LÄNKEN http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5948

Kubas socialistiska statister

2011-10-09T16:44:00.000+02:00

Arbetarrörelsen har varit och är fortfarande en heterogen rörelse där många ideologiska linjer möts, och där den kanske tydligaste skillnaden är mellan statssocialism och folkrörelsesocialism. Skillnaden dem emellan kan beskrivas som att statssocialismen hyllar de kollektiva lösningarna för att skapa jämlikhet, med stark statlig och politisk kontroll, alltmedan folkrörelsesocialismen menar att det är små sammanhangen som är det centrala i att skapa jämlikhet, att lokala föreningar får stå för engagemanget snarare än myndigheter och politiker. I den här artikeln dras en, för socialdemokraterna, dystopisk bild upp om när den första dominerar över den andra. Exemplet är ändock lika verkligt som avskräckande, hämtat från Kuba.

Omgivningen på Kuba är en bra ingångspunkt där makten och utvecklingen i landet klart avspeglar sig. På till synes varje gata passerar man koloniala byggnationer från 1500-1700-tal av spansk arkitektur, du ser tillika amerikanska bilar från 1950-talet, ryska och polska bilar från de två följande årtiondena och sist men inte minst ser du kinesiska och japanska bilar från de två senaste decennierna. På så vis kan man följa de internationella intressenter som varit, och är aktuella i landet. På byggnader, väggar och i (de enda tillåtna) statliga medierna basuneras den (sedan 1959 pågående) Revolutionen ut som det stora meddelandet. I revolutionärerna Jose Martis, Fidel Castros, Che Guevaras, Camilo Cienfuegos och Raul Castros ges revolutionen ett ansikte och makthavarna. På så vis försvaras den, utvecklas den, förstärks den och inte minns bevaras den, vad än revolutionen kommit att bli.

Under mina veckor i Kuba tar jag tillfället i akt att fråga människor om den politiska utvecklingen på Kuba. En av de personer jag pratar med berättar för mig under en taxifärd att det kommunistiska partiet nyligen haft sin kongress där man tagit en hel del kontroversiella beslut. "Men du vet Daniel, politiken här kommer alltid att vara densamma. Det som ändrats är en del i ekonomin". Under färden passerar vi samtidigt flera skyltar med budskapet från kommunistpartiet "Vi ändrar ekonomin for att bli mer socialistiska". Under kongressen (som var den första på 14 år) togs fler än 300 ekonomiska reformer, där bland annat kubanerna nu tillåts köpa och sälja sina hus liksom att man effektiviserar och skär ner i den statliga förvaltningen. En f.d kubansk ambassadör berättar för mig i ett samtal sent en kväll att reformerna förmodligen kommer att leda till mer ojämlikhet och en utveckling inte helt olik den som skett i Kina.

Det är dock ingen tvekan om att Kuba har bra hälsovård och utbildningssystem som är fritt för alla. Medborgarna garanteras tillgång till vissa basvaror och kriminaliteten är låg. Kultur, dans och musik är både lättillgängligt och billigt. I jämförelse med många andra länder i Latinamerika har kubanerna en unik trygghet och möjligheten att leva ett drägligt liv utan fattigdom och svält. Om denna situation finns det en stor stolthet bland medborgare på Kuba.

Denna uppmålade bild är symbolisk för det politiska livet i Kuba. Revolutionen, staten och partiet har växt samman till en enhet som levererar alla lösningar och förslag samtidigt som de kommunicerar budskap genom de enda tillåtna statliga tv- och tidningsmedierna. På så vis kontrollerar staten och det kommunistiska partiet utvecklingen och diskursen på Kuba och medborgare har liten eller ingen möjlighet att skaffa sig alternativa informationskällor. Exempelvis internet, som många andra, om än fattigare länder, i Latinamerika har på de mest avlägsna platserna, finns bara för dem med särskilt tillstånd på Kuba. Detta har lett till att medborgare uppfattar den socialistiska retoriken i själva verket är politiken, alltmedan ekonomin avpolitiserats. Vad människor ofta är kritiska mot när man pratar med dem är saker som påverkar dem i deras vardag, men att härleda kritiken till partiet/staten har blivit omöjligt eftersom diskursen om revolutionen och socialismens kamp mot yttre och inre fienden är så genompenetrerat i det kubanska samhället.

Frågan om politikens, statens och medborgarnas roll är till sist en fråga om demokrati. Till skillnad mot den av borgerligheten i sjösatta demokratiska avvecklingen i Sverige, där medborgarna genom privatiseringar och kommersialiseringar håller på att förvandlas till kunder på en marknad, har det på Kuba skapats en situation där medborgarna i statssocialistiskt manér förvandlas till statister. En situation där stat, parti och revolution göder ett maktkoncentrat och där medborgare ska hållas kort kring både informations-, engagemangs- och påverkansmöjligheter i både det vardagliga och det högpolitiska livet.

Ty lika farligt det är som det är när medborgares företrädare i politiken abdikerar från ledarskap, lika farligt är det när människor stängs utanför medinflytande. Människor reagerar ofta inte med vrede och gör uppror, utan blir stilla och tyst apatiska i deras förhållande till politiker som antingen satt sig på läktaren och låter markanden styra, eller de politiker som låser in sig i maktens rum och gör sina medborgare till statister.

Därför har Ilmar Reepalu fel

2011-10-08T11:58:00.001+02:00

Lite drygt ett år har gått efter det sämsta valet för (S) någonsin. Att socialdemokratin sedan dess är inne i en turbulent tid behöver man inte vara hjärnforskare för att inse. En av de större omvälvningarna skedde igår då kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu, kommenterade kriminaliteten i ett av Malmös socialt utsatta bostadsområde, Seved. Förutom ökad polisnärvaro föreslår Reepalu i Sydsvenskan en grundlagsändring där medborgarskapet får

”en mellanperiod på ett antal år, där man fortfarande inte har det här skyddet att om man begår grova brott inte kunna bli utvisad”

Jag vill hävda att Ilmar missar att göra en djuplodande analys om de strukturella problem som skapar otrygghet och kriminalitet. När jag i mitt yrke som processledare i ett demokratiprojekt för ungdomar arbetar i Holma-Kroksbäcksområdet (vilket har likartade problem som de i Seved) är de stora samtalsämnena bland unga om svårigheterna att få tag i ett arbete, undermåliga lägenheter och bostadsmiljöer, liksom bristen på kreativa utrymmen och aktiviteter för ungdomar att vistas i. Det finns en stor brist på tilltro till samhället, som de upplever har svikit dem gång på gång. Politiker, som Ilmar Reepalu, har ungdomarna bara sett nångång på TV eller i tidningen, och de upplever att ingen är intresserad av att lyssna till vad de har att säga.

Ofta är också familjesituationen svår för många unga i socialt utsatta områden. Många lever i familjer där båda föräldrarna är arbetslösa och har det knapert att få ekonomin att gå ihop. Resultatet av ovanstående samt levnaden i bostadssegregering baserad på ekonomisk ojämlikhet skapar en miljö där kriminaliteten blir det sista utvägen i att kunna skaffa sig en position som uppmärksammas, ett rop efter inflytande och medbestämmande.

Situationen är ytterst allvarlig och det är dags att politiker, och i synnerhet vi i socialdemokratin med vårt jämlikhetspatos, på allvar börjar ta vårt ansvar för utvecklingen i Malmö, och att vi faktiskt sätter oss ner och lyssnar på vad människor har att säga. Jag är övertygad om att problematiken både kan och ska lösas, men då måste det finnas en ödmjukhet, öppenhet och ett intresse att föra en ständig dialog med medborgare i de områden som berörs.

Lösningen på kriminalitet som grundar sig i socioekonomiska svårigheter, kan aldrig vara att skapa andra klassens medborgarskap baserat på unkna etniska principer. Vad vi borde sikta på är att alla människor, oavsett ska känna sig som förstklassiga medborgare. Vi får aldrig ta ett steg ifrån våra grundprinciper kring detta. Ty vi i socialdemokraterna anser inte att en människas hudfärg, kultur, språk, födelseort, religion eller sexualitet har någonting med mänskliga kvalitéer att göra. Att dela in människor efter en sådan måttstock står i skarp konflikt till idén om alla människors lika värde.

Regeringens nya gröna ryamatta

2011-09-18T14:30:00.006+02:00

Sedan valet har det rödgröna blocket upplöst och dess tre partier är på väg att genomgå förändringar strukturellt liksom politiskt. Jag har tidigare skrivit (1,2,3,4,5) om vad jag själv anser att socialdemokratin bör förändra och det är med tillförsikt jag ser att i alla fall en del förhoppningar är på väg att infrias. Men vad jag definitivt inte såg var att Miljöpartiet skulle inta position som en borgerlig ryamatta.

"Det är väldigt lite av de förslag som regeringen nu har kommit med som vi är väldigt mycket emot (...) Att bli ett stödparti på det som MP var till den socialdemokratiska regeringen, där vi ställde oss bakom budget efter budget, det är ju inte det som vi pratar om i det här läget"

Så kommenterar Miljöpartiets ekonomisk-politiske talesman Per Bolund beslutet att man ställer sig bakom Alliansens budgetproposition. Att man ställer sig helt bakom en budget där "det är väldigt lite av de förslag som vi är väldigt mycket emot" låter varken särskilt intelligent eller genomtänkt. Ty man röstar väl för/emot en budget därför att man antingen ställer upp på eller ställer sig negativ till den ekonomiska färdriktning som finns i den? Att utläsa från Bolund tycker man inget särskilt alls om budgeten i sin helhet.

Att Bolund vidare kommenterar att man inte avser att bli ett stödparti till alliansen likt det man var till den tidigare socialdemokratiska regeringen, skapar ytterligare ett stort frågetecken. Under tiden då Miljöpartiet agerade stödparti till Socialdemokraterna förhandlade man nämligen om hela budgetens innehåll och hade således större inflytande än till de tre begränsade budgetområden där miljöpartiet får vara med och förhandla om nu (bostad, järnväg och skola). Som ett sista sväng i intervjun kommenterar Bolund en eventuell invit från regeringen följande;

"Miljöpartiet kommer aldrig att bli ett femte alliansparti i regeringen. Det är vi inte intresserade av."

Miljöpartiets nya förunderliga policy är alltså att agera ryamatta till regeringen. Det är föreståeligt att Mp med en väljarkår som definierar sig till vänster inte fullt ut vågar ingå i en borgerlig regering. Men om Miljöpartiet tidigare ansåg sig ha ett begränsat inflytande under socialdemokratiskt styre har man nu valt att abdikera från många påverkansmöjligheter i budgeten.

Det skulle inte förvåna mig om vi ser en återvändo av många miljöpartistiska väljare till socialdemokratin framöver.

En recension av Välfärd utan tillväxt - Gröna folkhemmet version 2.0?

2011-09-12T14:09:00.001+02:00

I den nyutgivna boken Välfärd utan tillväxt: så skapar vi ett hållbart samhälle (2011) frågar forskaren och författaren Tim Jacksom om vi verkligen kan ha en växande ekonomi (ekonomisk tillväxt) samtidigt som mänskligheten radikalt måste minska sitt ekologiska fotavtryck och klimatpåverkan för att förhindra en global socioekonomisk och klimatekologisk härdsmälta.

Välfärd, (eller prosperity, som är originalspråkets ord) förklarar Jackson i början av boken ha underförståtts som en positiv utveckling där människor kan blomstra och utvecklas. Denna positiva utveckling har av politiker, företag och medier m.fl. fått oss att förespeglas om att välfärden är sammanbunden med en ökande bruttonationalprodukt (BNP) och ett ökande värde av aktiemarknaden - en utveckling som hela tiden ställer kravet på medborgarna om en ökande konsumtion av varor. Jackson menar att vi på detta vis blivit fångar i en socioekonomisk och ekologisk rävsax. Med detta menar han att samtidigt som den ekonomiska tillväxten idag är en nödvändighet för att arbetslöshet och dess sociala oroseffekter inte ska galoppera iväg är också den växande ekonomin ohållbar både utifrån en ekologisk livscykel liksom de koldioxidutsläpp som orsakar klimatförändringarna.

Jackson slår på ett ganska invecklat sätt (för den nationalekonomiskt obevandrade) hål på både den absoluta liksom relativa avkopplingsteorins utvecklingsmodell (där nationalekonomer länge hävdat att vi kan eller är på väg att skapa en tillväxt som inte är resurs- och klimatintensiv). Detta gör han genom att jämföra BNPs utveckling i jämförelse med den ökade användningen av bland annat ändliga resurser, så som mineraler och metaller, som ligger till grund för produktionen och således den ekonomiska tillväxten. På ett övertygande sätt visar Jackson i tabell efter tabell att avkopplingen som bäst har lyckats hålla tillbaka koldioxidutsläppen, och som sämst att det inte lyckats alls utan att vi på senare år till och med ökat vår klimatpåverkan (jämfört med 90-talet).

Svaret på frågan om vi kan ha en ekonomisk tillväxt samtidigt som vi kan minska våra klimatekologiska avtryck är inte helt oväntat utifrån bokens titel – nej. Jackson sätter istället ut en vägkarta för ekologisk socioekonomisk omställning. Han menar att vi kan frångå den tidigare beskrivna socioekonomiska- och ekologiska rävsax vi nu befinner oss i, genom att sätta ekologiska gränser för ekonomin och den mänskliga påverkan av jordens naturresurser. Han menar vidare att vi måste vidta kraftiga åtgärder mot den hämmande konsumismens sociala konsekvenser. Detta hävdar Jackson måste ske genom att makroekonomin utvecklas till en grön keynesianism där samhällets gemensamma tillgångar används för att göra storskaliga offensiva investeringar i grön infrastruktur, kommunikation samt en ansenlig omställning till hållbara gröna energikällor.

Jackson anser vidare att vi måste komma ifrån tanken om att mänskligt välbefinnande innebär en hela tiden ökande konsumtion av prylar. Istället menar Jackson att vi måste få mer tid till att vara aktiva medborgare - i samhället, tillsammans med våra familjer, vänner eller i vårt bostadsområde. Jackson pekar bland annat på investeringar i grönområden, kulturella aktiviteter, museer, bibliotek och andra former av rekreation som får människor att känna ett ökat välbefinnande, eller som Jackson själv kallar det, att blomstra, utan att det tär på jordens resurser och klimat.

Många skulle populärt kalla det ”A Green New Deal”, men i svensk politisk kontext skulle man likväl kunna döpa det till en uppdatering av f.d socialdemokratiske partiordförande Göran Perssons idé om ”Det gröna folkhemmet” version 2.0. I ekonomisk teori, en pånyttfödelse av klassisk keynesiansk modell i ekologisk tappning.

Lever vi i en värld av ökande gemensam moral?

2011-09-11T13:04:00.005+02:00

På årsdagen av så många olika politiska händelser tänker jag inte hänge mig åt något av dem utan istället diskutera lite mer på djupet i en akademiskfilosofisk tappning kring moralens globalisering, som på sätt och vis binder ihop händelserna. Jag tar avstamp i en global institution, nämligen Förenta Nationernas suveränitetsprincip.

Fundamentet för FNs idag både hyllade och skymfade suveränitetsprincip vilar nämligen på den välkände filosofen Immanuel Kants tankar om moral. Immanuel Kants definition på moral förutsätter att alla individer har lika rättigheter som skyddas under gemensam lag och konstitution. Varje individ har på så vis en rätt att söka tillfredsställelse på ett sätt som ter sig bäst för honom eller henne så länge han eller hon inte kränker en annan människas rättigheter. Denna moral har dock utmanats på olika sätt genom åren (inte minst om man ser till Afghanistan, Irak och Libyen) och är eventuellt på väg att utdateras, hävdar vissa. En av dem är filosofen Peter Singer som argumenterar för att man enligt sin moral är skyldig agera på ett sett som tjänar det som är generellt bäst för alla individer sett ur en global sammanhang. En ansats att titta på huruvida en universell moral är under utveckling, och vilken moral detta i så fall är, kan vara att kika in på den extremt dagsaktuella frågan om humanitära interventioner.

Framväxten av universella författningar och rättsnormer som skedde under 1900-talet hade för avsikt att skydda både universella mänskliga rättigheter samt länders rätt till suveränitet. Skapandet av denna internationella rätt skulle enligt Immanuel Kant, efter en process där världens stater blivit demokratiska republiker, slutligen leda till den eviga freden mellan folk och stater. Singer menar emellertid att detta inte skett och att utvecklingen mot en mer sammanflätad värld har sätter allt större press på suveränitetsprincipen och vidare att detta är en nödvändighet för att bekämpa folkmord och liknande brott som sker inom stater. Ur Kants betraktelsesynpunkt är denna utveckling farlig och omoralisk därför att ett upphävande av suveränitetsprincipen riskerar ett återvändande till internationellt anarkitillstånd, där självintresse bland stater leder till krig och förödelse.

Kant är på basis av detta emot alla former av interventioner, eftersom han anser att man inte kan offra en individ till förmån för andra. Utifrån Singers perspektiv menar man dock att en humanitär intervention av en federation av stater (FN) för att stoppa folkmord och snarlika illgärningar är en moralisk skyldighet då ett ingripande skulle göra situationen bättre än vad den skulle ha varit om man avstod från det. Som svar på de argument Kant lyfter fram vill man utifrån Singers perspektiv på en stark reglering på rättfärdigandet av interventioner liksom en god beräkning och säkerställande av monetära och militära medel till FN för att kunna skydda så många individers rättigheter.

Att det finns en internationell kommission (International Commission on Intervention and State Sovereignty) som diskuterar ett uppmjukande av suveränitetsprincipen innebär inte per se att vi rör oss mot en universell moral. Vi har under de senaste åren sett hårt kritiserade humanitära interventioner i exempelvis Somalia och Bosnien under FN-flagg, vilket kan ha underminerat tilltron till organisationen. Vidare kan man inte se förbi den Kantianska kopplingen mellan en försvagad suveränitetsprincip och ett anarkitillstånd på den internationella arenan då man ställer det i relation till USA:s intervention i Irak. FN:s kritiserade interventioner i de fallen ovan samt USA:s unilaterala handlande i Irak riskerar att en universell moral besvaras med cynism och sarkasm, samt i värsta fall bidrar till en tillvaro av mer motsättningar och konflikter. Att det finns en bred konsensus bland individer för ett stopp av brott utanför egna statens gränser, och om förhoppningen infrias att världsmakterna förser FN med legitimitet och tillräckliga medel för interventioner, kan i så fall ses som incitament för en ökande universell moral.

Gita Rajan och Shailja Sharma menar i boken New Cosmopolitanism: South Asians in the US att det växer fram en ny universell moral idag då människor i allt större skala rör sig fysiskt, kulturellt och socialt mellan olika länder. Den nya sortens universella moral består enligt Rajan och Sharma av människor som på basis av detta inte definierar sig i termer av tex en nationell- eller klassidentitet, utan som istället anammar moraliska ståndpunkter och värderingar utifrån olika kulturer, samhällen och länder etc. Som resultat av detta menar författarna att nationsgränserna idag blir allt mer porösa då nya band knyts an och då människor, seder och bruk migrerar. Ett exempel på en växande universell moral och rörlighet är enlig antropologerna Dana Iyer och Nick Haslam den förändrade synen på kroppsideal hos sydasiatiska kvinnor. Här menar författarna att västerländska skönhetsnormer kommuniceras mellan en globaliserad västerländsk och sydasiatisk media, vilket resulterar i att de sydasiatiska kvinnorna, hur lite de än assimilerats till den västerländska kulturen i övrigt, påvisar en liknande syn på kroppsideal som man gör i västvärlden, med negativ självkänsla och ätstörningar som följd.

Ett annat exempel på en universell moral i samklang med Rajans och Sharmas definition kan vi finna i boken Shadows of war. Där beskriver antropologen Carolyn Nordstrom hur den globala rörelsen av människor och kapital har fört med sig skuggekonomier där militära medel, smuggelvaror, mat och humanitärt bistånd gemensamt transporteras transnationellt in och ut ur legala och illegala marknader och mellan demokratiska västmakter och krigsdrabbade länder genom bland annat hjälpsändningar finansierade av internationella regeringar och biståndsorganisationer. Dessa transaktioner menar Nordstrom är både fundamentala orsaker till krig samtidigt som de är centrala för människors överlevnad. Hon menar vidare på att västländer är beroende av sådana transaktioner både ekonomiskt och politiskt liksom att sådana aktiviteter är väl integrerade i staters vardagliga institutioners arbete. Denna webb och interaktion av människor inom skuggekonomier; säljare, köpare, förmedlare, menar Nordstrom är en del av den mänskliga vardagen, där nya moraliska band knyts an och av i en globaliserande värld.

Globaliseringen av människor, kultur och kapital knyter på så vis an människor i komplexa och kontradiktiska sammanhang där en universell moral inte nödvändigtvis behöver vara en god moral.

Peter Singer menar dock att vi kan se en universell etik bortom ens egna kulturella värderingar och att det finns utrymme för objektiva och rationella argument i vilka vi kan kritisera våra egna normer liksom sådana hållna av andra. Men om vi tittar på exemplet hur västerländsk skönhetsideal kommuniceras till sydasiatiska kvinnor genom media kan vi här se att det finns ett maktförhållande mellan normer i kulturer. Makt menar Nordstrom utövas genom formella institutioner, dagliga kommunikationer och ageranden mellan såväl stater, samhällen och individer. Här kontrasteras och sammandrabbar alltså olika intressen där det rationella eller irrationella alltid är subjektivt och alltså relativt. I relation till exempelvis skönhetsidealet som jag skrev om ovan har den västerländska moralen ”vunnit” maktkampen över en tidigare dominerande sydasiatisk.

Om ett ökat mellanstatligt beroende är en produkt av dialektiken mellan en från väst driven teknologisk utveckling och en global kapitalistisk utbredning, då finns det en stor risk i att vi rör oss mot en universell moral baserad på västerländska normer och värderingar. En sådan utveckling kan ses i exempelvis World Trade Organisation:s tonvikt på västerländsk neoliberal idé om att den fria marknaden ska tillämpas globalt och där ekonomiska intressen går i första rummet liksom att västmakter sätter agendan för organisationens beslut. Men samtidigt kan vi se hur exempelvis den globala uppvärmningen i allt större skala tvingar den industrialiserade världen att se bortom, eller åtminstone justera sin ekonomiska agenda för att skära ned på sina koldioxidutsläpp. Vårt välbefinnande har här alltså blivit beroende av varje enskild människas agerande i världen, där utsläpp och miljöförstörelsers effekter inte har några gränser. Detta tillsammans med media som kablar ut bilder på mänskligt lidande ger oss engagemang för ett ökat deltagande och en gemensam moral gentemot andra. Vi kan också se indicier på hur alternativa moraler globaliseras genom att titta på hur en ökande del av transnationella företag har anammat ’corporate social responsibilites’ vilket innefattar bland annat miljömässig hållbarhet, mänskliga rättigheter, arbetsrättigheter och rättvisehandel, samt ett ökande aktivt NGOsamhälle och transnationella sociala rörelser, tex World Social Forum, som för fram och driver fram sociala förändringar och värderingar.

Lika sant idag som den 5e februari 1964

2011-09-10T20:53:00.003+02:00

Ibland kan andra personer uttrycka ens åsikter bättre än en själv. Denna passage i "The American Dream"-talet är ett sådant tillfälle då Dr. Martin Luther King Jr. lyckas slå an många strängar i min tankevärld.

“The American Dream”

A speech given by

The Reverend Dr. Martin Luther King, Jr.

February 5, 1964

Drew University

Madison, New Jersey

Bostadslöshetens politiska cynism

2011-09-08T17:47:00.006+02:00

Att bo. Att ha tak över huvudet. Att ha en plats där man kan slå sig till ro efter en dags slit i skolan eller på arbetet. En plats för att umgås med vänner och familj. Ett utrymme för eftertanke och funderingar. Ett rum att älska i. Ett ställe att kalla hem.

Idag är det inget ovanligt för en student i Sverige att stå utan boende. Regeringens bostadslöshetspolitik har gjort oss vana vid nyheter om studerande som tvingas sova i tält långt in i september, om studenter som i flera månader tvingas sova på en obekväm madrass eller i en trång soffa, om människor som tvingas stå i årslånga bostadsköer. Husockupationer blir en allt vanligare handling på höstens kant, tålamodet tryter och desperationen växer.

Vid en första titt låter bostadslöshetsministern Stefan Attefalls analys mycket likartad den jag beskriver ovan. Så här svarar han på en inskickad protest från ett gäng ungdomar i Eslöv som tröttnat på att regeringen sitter på läktaren och tittar på medan förfallet pågår;

”Idag råder det bostadsbrist på flera platser i Sverige, framförallt i storstadsområdena och på universitetsorter. En lång tidsperiod då vi har byggt alltför få bostäder är en viktig orsak till att vi idag ser långa köer till hyresrätter och höga priser på bostadsrätter. Särskilt för ungdomar och studenter, som ofta har lägre inkomster, har möjligheterna att ordna ett bra boende blivit kraftigt begränsade.”

Visst är det så. Notera nu att Attefalls avslutande mening poängterar att möjligheterna att ordna ett bra boende ”blivit kraftigt begränsade” för ungdomar och studenter. Orden liksom förbereder något storslaget, en reform av vikt, någonting för ungdomar och studenter att se fram emot. Han beskriver situationen nästintill som en fråntagen rättighet för unga att ha en god bostad. När det så kommer till bostadslöshetsministern och bostadslöshetsregeringens föreslagna åtgärder blir det dock plötslig blackout;

”För att det ska bli mer intressant att bygga nya bostäder som är överkomliga för studenter och unga tror jag att byggreglerna för student- och ungdomsbostäder bör förenklas. Ett exempel kan vara att kravet på att en del av bostaden ska vara avskild för matlagning inte behöver vara lika stort om det finns ett korridorskök som fyller matlagningssyftet. Ett annat led i samma strävan är att den som vill bo lite enklare och därmed också lite billigare bör kunna göra s.k. frånval, alltså kunna välja att ha en något lägre standard på t.ex. tapeter eller vitvaror.”

Attefalls förslag på att ungas begränsade möjligheter att få tag i ett ”bra boende” blir alltså att göra bostäderna sämre(!) genom att lätta på kraven om matlagningsutrymmen och att unga, och då framförallt unga från sämre ekonomiskt ställda familjer, ska tvingas bo i lägenheter med dåliga tapeter och vitvaror. Följdfrågan blir huruvida kackerlackor också blir en framtida ”frånvalsreform” för vår bostadslöshetsminister.

Denna icke-politik bidrar till en stark segregering av människor utifrån deras socioekonomiska status. Men det är också en politik som utarmar demokratin. Attefall framställer sig här som en av regeringen läktarklacksledare. Det är nämligen inte staten eller kommunernas roll att förse bostäder åt sina medborgare, det är helt och hållet marknadens. Men vad händer när marknaden inte anser det vara tillräckligt lönsamt att bygga bostäder för medborgare som lever med dålig ekonomi? Attefalls svar blir då cyniskt och kallt; Nöj er med sämre lägenheter!

När medborgarnas företrädare i politiken abdikerar från sitt ledarskap, som Stefan Attefall här så uppenbart gör, leder det till att människor, oftast de mest utsatta, blir de som drabbas. Människor reagerar tyvärr inte med vrede och gör uppror, utan blir stilla och tyst apatiska i deras förhållande till politiker och ansvariga som satt sig på läktaren och ser på när marknaden väljer var investeringarna är lönsamma och var de inte är det.

Hur länge kan vi kalla kollektivtrafiken kollektiv?

2011-09-02T19:19:00.011+02:00

En nyhet som präglat rapporteringen de senaste dagarna har varit om den omtalade höjningen av kollektivtaxan i Stockholm (och som skett i många andra landsting landet över) och de protester den lett till, bland annat planka.nu och en annan nystartad facebookgrupp som ska börja arbeta för en gratis medborgarbusslinje i Stockholm.

I vanlig mening dyker det upp borgerliga debattörer och politiker som hävdar det oetiska att inte betala för sig då en samhällstjänst blir för dyr. Bland annat SL:s pressekreterare Jesper Pettersson tycker att planka.nu gör en tankevurpa när de uppmanar till att strunta i att betala för att åka buss eller tunnelbana. Han menar att om man inte betalar kan man heller inte påverka kollektivtrafiken till det bättre, utan att det tvärtom leder till dyrare priser. Ett annat resonemang, som jag åhört från min miljöpartistkollega i Miljönämnden är "Jag vet inte hur plankaidioterna betett sig för att så i grunden missförstå hur politisk kamp ska föras för att bära frukt. Att stjäla för att något ska bli billigare eller gratis är att missförstå det mesta. Det leder på kort sikt till ökad repression och mer övervakning och hot mot integriteten och det gör att diskussionen kommer att handla om helt andra saker än kollektivtrafik."

Den första av de två har helt missuppfattat eller förljuger marknadens logik. Kunden kan inte alls vara med och påverka kollektivtrafiken till det bättre, ty kundens enda rättighet är att betala. Då säger vissa att man kan rösta med plånboken, men för det första finns det inget alternativ för många av de som är beroende av kollektivtrafiken. Och för det andra är det en stor risk med ett sådant skeende, ty vem kommer att äga den ”kollektivtrafiksbutik” som överges? Den missnöjde kunden har inget ansvar för dess framtid. Den blir på så vis ägarlös, och sådana företag anses vara de allra farligaste av alla företagsformer. Politiker som argumenterar för att samhällsnyttor ska säljas ut och privatiseras agerar som företaget Samhällets direktörer, med skillnaden att de inte spelar med eget kapital.

Detta för oss vidare till diskussionen kring det andra resonemanget, där min nämndskollega argumenterar för att det vad planka.nu håller på med är stöld och att det leder till ökad repression och övervakning. På liknande vis argumenterade högerpartiet (nuvarande Moderaterna) då fackföreningsrörelsen förr utlyste generalstrejker, vilket i sig ledde till ökade övervakningar och avskedningar av fackföreningsanslutna vid fabriker och industrier. Frågan är likväl, vem har rätten till frukten av sitt eget arbete och vem har rätten till den kollektiva trafiken? Hur länge kan vi kalla trafiken kollektiv då medborgare får allt svårare att hänga med i prisstegringen?

Protesten som planka.nu gör är i själva verket att ifrågasätta kundifieringen av medborgaren och slår an den demokratiska strängen i samhället. Man kan tycka att det är sorgligt att medborgare ska tvingas till sådana aktioner, men tar man huvudet ur sanden för ett ögonblick är detta i själva fallet ett sundhetstecken för demokratin att aktivismen och engagemanget kanaliseras i fredliga protester och motstånd mot själva avdemokratiseringen av samhället innan de når kokpunkten och blir våldsamma. London borde vara ett uppenbart exempel på en sådan utveckling, men flertalet sitter tydligen kvar med huvudet djupt nere i myllan.

Demokratin i fara när unga utestängs från medbestämmande

2011-08-10T17:33:00.003+02:00

I början av juni kom det ut en undersökning som fick stora rubriker i Sveriges medier. Ur en undersökning som World Survey genomfört bland 1 208 slumpvis utvalda medborgare – visade det sig att många ungdomar i Sverige är beredda att sälja sina demokratiska fri- och rättigheter. 21 procent av 18–29-åringarna i undersökningen kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar. 26 procent ur samma målgrupp tycker att det vore ganska eller mycket bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behövde bry sig om demokratiska val. Dagens nyheter gjorde några dagar efter att undersökningens publicering ett reportage bland några tjejer om varför det är så. Till en början visste inte tjejerna om vad demokrati egentligen innebar trots att alla tre är nitton år och genomgått hela den svenska grundskoleutbildningen;

” – Jag vet allvarligt inte vad du talar om. Jag har aldrig hört om detta [demokrati] i skolan”, svarade en av tjejerna i intervjun.

När samtalet mellan reportern och tjejerna sedan fortsätter menar de unga tjejerna att det är jättesvårt att få jobb i dagens samhälle och att detta är något som påverkar hur ungdomar har svarat i undersökningen. Bland annat svarar 28 procent av ungdomarna i undersökningen att man är redo att ge bort sin röst till en riksdagskandidat om han/hon kan fixa ett jobb.

Jag tror att dessa saker hänger samman. En skola som inte tar upp demokratins roll är ett stort problem. Men likväl är det ett stort problem att synen på skolan håller på att förändras. Från att ha varit en kunskapskälla för unga att nyfiket utforska och insupa kunskaper förändras nu skolan om till en hierarkisk semi-militaristisk kunskapsanstalt, där elevinflytandet beskärs och hela handens politik styr. Från att ha varit ett forum där ungdomar från olika samhällsklasser mötts och interagerat, skaffat vänner och bytt livserfarenheter ser vi nu en utveckling där segregeringen tillsammans med ojämlikheten ökar. På det fria skolvalets altare offras jämlikheten och solidariteten i samhället urholkas.

Ungas möjligheter att få jobb samt att vara med och påverka sin egen livssituation är dessutom väldigt små, särskilt bland ungdomar vars föräldrar har det dåligt ställt och som själva lever i arbetslöshet. Det är dags att politiker och vuxna generellt i samhället på riktigt sätter sig ner och lyssnar på vad unga har att säga. Men det räcker inte bara med det, unga måste också få vara med och ta aktiva beslut som påverkar deras livssituation och deras vardag. Finns inte den möjligheten tror jag att risken är stor att ungas syn på samhället och demokratin ytterligare försämras.

Länkar:

http://www.dn.se/debatt/demokrati-inte-sa-viktigt-for-dagens-unga-svenskar

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-larde-oss-inget-om-demokrati

I ojämlikhetens samhälle vaggas terrorismen

2011-08-05T09:57:00.001+02:00

I efterdyningarna till Anders Behring Breiviks politiska terrorhandlingar mot de socialdemokratiska ungdomarna söker nu borgerliga politiker och medier att avpolitisera händelserna. Varken konservativa, Sverigedemokraterna eller Breiviks egna f.d. parti, Fremskrittspartiet, har någon koppling till vad som hänt, argumenterar bland annat borgerliga Barometerns ledarsida (26/7). Jag vill hävda att detta är ett försök att dölja det klassamhälle vilket högerpolitik skapar och som rasistiska partier likt Sverigedemokraterna profiterar på.

Sedan terrorattackerna i New York 2001 har den politiska diskursen förändrats i Europa. Efter attackerna mot World Trade Center har bilden odlats av Islam och muslimer som fundamentalistiska antidemokrater, väsenskilda från västerländska värderingar i högerns retorik och mediaskildringar. Muslimen är enligt resonemanget lat, kriminell och motvillig att anpassa sig till det västerländska samhället, vilket leder till slutsatsen att människor av allt för olika kulturella ursprung helt enkelt inte kan samexistera. På basis av detta avfärdas tanken om det mångkulturella samhället.

I linje med detta resonemang baserar kulturrasistiska partier, likt Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sannfinnländarna, Front National, Lega Nord med flera, sitt politiska engagemang. Och de har vunnit mycket mark. Över hela Europa har kulturrasistiska partier tagit sig in i de nationella parlamenten och i vissa fall även tagit säte i regeringar, bland annat i Italien. Den alltmer dominanta kulturrasistiska förklaringsmodellen har under tiden också vunnit inflytande inom framförallt traditionella borgerliga partier. Politik som genomförts med den kulturrasistiska ideologi som bas har bland annat inneburit hårdbevakade gränser, avstannad flyktingmottagning, hemskickande av asylsökanden, ökad inrikes övervakning, reducerade sociala rättigheter för invandrare samt diskriminering på bo- och arbetsmarknad, förbud mot islamska symboler och kläder liksom ojämlik lönesättning beroende på kulturellt ursprung. I Sverige har bland annat Folkpartiet drivit på förslaget om språktest för invandrare, slöjförbud och att invandrare måste göra en arbetsinsats för att erhålla socialbidrag medan centerpartistiska företrädare har föreslagit lägre löner, sämre anställningstrygghet och kortare föräldraledighet för invandrare.

Genom en sådan politisk utveckling har klassamhället kommit att kläs i en etno-kulturell klädsel. I takt med att högerpolitiker över hela Europa drivit en politik som fått arbetslösheten att skjuta i höjden, samtidigt som man skurit ner och privatiserat stora delar av välfärden (skola, vård och omsorg), har också medborgares friheter alltmer kommit att kringskäras. När medborgarnas friheter inskränks tenderar människor att leta efter förklaringsmodeller till varför så sker. Med den kulturrasistiska förklaringsmodellen som erhållit tolkningsföreträde i samhället, blir det logisk att skylla problem som härstammar från sociala och ekonomiska orättvisor på kulturell identitet.

Högerpolitikens ovilja att tillgodose medborgare med arbeten, trygghet, frihet och möjligheter, samtidigt som vi har en dominant kulturrasistisk samhällsdiskurs, leder således till att arbetare ställs mot arbetare på basis av kulturell identitet istället för att man gemensamt blickar uppåt och ser att det är ojämlikheten och snedfördelningen av resurser i samhället som är ursprunget till problemen. På så vis avpolitiseras klassamhället och solidariteten liksom tanken om alla människors lika värde försätts i sank. Motsättningar och sociala konflikter i samhället frodas, och terrorismen kan stilla vaggas vidare i övertygelsen om att det är det mångkulturella samhället, Islam och muslimerna som är roten till ondskan i världen.

Senaste nytt från (S)tudentrörelsen

2011-06-13T20:11:00.004+02:00

I helgen hade det socialdemokratiska studentförbundet nationell kongress på folkets hus i Malmö och representanter från hela landets lokalföreningar debatterade verksamhetsplan, motioner och stadgar. Jag är relativt övertygad om att studentförbundet idag besitter den mest reformivriga och nytänkande politiken i dagens arbetarrörelse, och då menar jag faktiskt hela arbetarrörelsen.

Några exempel på politik som beslutades om under helgens kongress är

- att reformera familjerätten så att vi fasar ut den gammalmodiga syn på kärnfamiljen som monogam. S-studenter ställer sig bakom förslaget att det ska vara möjligt att vara fler vårdnadshavare om ett barn än två.

- att kårobligatoriet ska återinföras för att säkerställa kårernas oberoende, styrka och legitimitet samt att anpassa så att det kan främja studier vid olika lärosäten.

- att återinföra arbetslivsinstitutet.

- att bibehålla studentförbundets ställning för en arbetstidsförkortning.

- att anslag till praktikverksamheter som arbetar med globala rättvisefrågor återinförs och att dessa understryks som en central del av det globala kunskapsutbytet mellan folkrörelser.

- att införa studielön för att på riktigt svara upp mot utvecklingen av det klasslösa hållbara kunskapssamhället och det livslånga lärandet.

En fråga som debatterades livligt och länge (men som slutligen avslogs av en majoritet av ombuden) var frågan om ett införande av "samhällslumpen", dvs en obligatorisk samhällsplikt för ungdomar som går ur gymnasiet. Förslaget grundades i vikten av att "människor med olika bakgrunder möts i en skarp arbetssituation. Det finns en vinst i att människor med annan klassbakgrund, annat kön, annan etnicitet osv möts för att samarbeta som jämlikar."

Målet med förslaget är gott, att integrera samhället och att människor från olika klass, etnicitet, kön etc får mötas och få ökad förståelse och solidaritet med varandra. Det negativa med förslaget, som jag anser överväga de positiva inslagen, är själva idén om att vi ska ha ett riktat arbetstvång för ungdomar som gått ut gymnasiet. Det bör inte vara socialdemokratisk frihet och demokratisk idé att bedriva en politik som på ett repressivt sätt tvingar unga in i en obligatorisk tjänstgöring efter de gymnasiala studierna. Ett annat minus är att reformen förmodligen skulle ogillas av flertalet, och att vi skulle tappa en stark väljarskara som faktiskt delar den demokratiska socialismens värderingar. Ett alternativ till samhällslumpen skulle kunna vara en mer gedigen praktik i samband med samhällsrelaterade studier under gymnasietiden liksom det utmärkta förslaget som socialdemokraterna nyligen lagt om garanterat sommarjobb till alla ungdomar.

En kort sammanfattning av en lång helg.

Folkomröstning i Malmö om ny FN-deklaration

2011-05-26T11:02:00.004+02:00

Folkomröstning om Moder Jords rättigheter

19 -22 april 2010 hölls en folklig världskonferens om klimatförändringar och Moder Jords rättigheter i staden Cochabamba i Bolivia med 30 000 deltagare från hela världen. Deltagarna arbetade fram ett utkast till en Allmän deklaration om Moder Jords rättigheter som man kräver att FNs generalförsamling ska anta.

På lördag anordnas en folkomröstning om deklarationen här i Malmö i samband med Sofielundsfestivalen. Röstningslokalen kommer vara öppen mellan 9-18 på Sofielunds folkets hus den 28 maj, alltså nu på lördag.

Anser du att FN ska anta den Allmänna deklarationen om Moder Jords rättigheter?

Ur deklarationen:

Utkast till:

Allmän deklaration om Moder Jords rättigheter

Förord

Vi, jordens folk:

Vi anser att vi alla är del av Moder Jord, en odelbar livsgemenskap som består av varelser som är beroende av varandra, står i relation till varandra och bär ett gemensamt öde.

Vi erkänner med tacksamhet att Moder Jord är källan till liv, livsmedel, kunskap och att hon förser oss med allt det vi behöver för att leva väl.

Vi erkänner att det kapitalistiska systemet och alla former av skövling, utsugning, övergrepp och förgiftning har förorsakat stor förstörelse, degradering och förändring av Moder Jord. Detta har utsatt livet som vi idag känner det för fara och orsakat fenomen som klimatförändringarna.

Vi är övertygade om att i en livsgemenskap där vi är beroende av varandra är det inte möjligt att endast erkänna människor rättigheter utan att orsaka obalans för Moder Jord.

Vi slår fast att för att garantera de mänskliga rättigheterna är det nödvändigt att erkänna och försvara Moder Jords rättigheter och rättigheterna för alla de varelser som utgör henne. Vi slår också fast att det finns kulturer, praktiker och lagar som redan gör detta.

Vi är medvetna om brådskan att vidta betydande gemensamma åtgärder för att omforma de strukturer och system som orsakar klimatförändringar och andra hot mot Moder Jord.

Vi kungör denna allmänna deklaration om Moder Jords rättigheter och vi uppmanar Förenta Nationernas generalförsamling att anta den som en gemensam avsikt för världens alla folk och nationer. Såväl individer som institutioner ska ta ansvar för att genom undervisning, utbildning och medvetandegörande, med respekt för de rättigheter som denna deklaration erkänner och genom snara och progressiva medel och mekanismer av nationell och internationell karaktär, främja deklarationens verkningsfulla erkännande och allmänna tillämpning bland världens alla folk och stater.

Artikel 1: Moder Jord

Moder Jord är en levande varelse

Moder Jord är en unik, odelbar och självreglerande gemenskap som består av varelser med inbördes relationer och som uppbär, innehåller och återskapar alla de varelser som utgör henne.

Varje varelses rättigheter begränsas av andra varelsers rättigheter och varje konflikt mellan deras rättigheter bör lösas på så vis att Moder Jords integritet, balans och hälsa bibehålls.

Artikel 2: Moder Jords inneboende rättigheter

Moder Jord och alla de varelser som utgör henne har följande inneboende rättigheter:

Rätt till liv och att existera
Rätt att respekteras

Rätt till sin biokapacitets återställning och fortsättning på sina livscykler och livsprocesser, fria från mänsklig påverkan

Rätt att behålla sin identitet och integritet som olika och självreglerande varelser med relationer till andra varelser

Rätt till vatten som källa till liv

Rätt till ren luft

Rätt till fullständig hälsa

Rätt att slippa förorening, avgaser, gifta och radioaktiva avfall

Rätt att inte förändras genetiskt och modifieras i sin struktur på ett sätt som hotar dess integritet eller levnads- och funktionssätt.

Rätt till en fullständig och snar ersättning för brott till följd av mänsklig aktivitet mot de rättigheter som erkänns i denna deklaration.

Artikel 3: Människornas skyldigheter gentemot Moder Jord

Alla människor är skyldiga att respektera och leva i harmoni med Moder Jord.

Människor, alla stater och alla offentliga och privata institutioner bör:

Respektera, skydda, bevara och var helst det är nödvändigt återställa integriteten hos Moder Jords livscykler, livsprocesser och balans

Garantera fred och förstöra kärnvapen, kemiska vapen och biologiska vapen

Främja och stödja respektfulla praktiker gentemot Moder Jord och alla de varelser som utgör henne enligt deras egna kulturer, traditioner och vanor

Främja ekonomiska system som är i harmoni med Moder Jord och i enlighet med de rättigheter som erkänns i denna deklaration

Ingenting i denna deklaration kan begränsa erkännandet av andra inneboende rättigheter hos alla varelser eller hos någon speciell varelse.

Deklarationen i sin helhet finns på: www.glokala.se

Valsedeln ser ut enligt följande:

Folkomröstning om Moder Jords rättigheter

1. Anser du att FNs generalförsamling ska anta en Allmän deklaration om Moder Jords rättigheter?

JA NEJ

2. Anser du att FN ska inrätta en internationell domstol som kan döma för brott mot Moder Jords rättigheter?

JA NEJ

Aktiviteter för ungdomar får aldrig vara en skitfråga

2011-05-14T03:26:00.011+02:00

Debatten om elitsimskomplexet som blå-grön-bruna baxat igenom på förortens bekostnad fortsätter i Malmö stad och misstron liksom de stora frågetecknen både utom och inom miljörörelsen men likaledes emot Miljöpartiet växer. Medlemmar och förtroendevalda frågar i växande skara "hur kunde de driva igenom det här?", samtidigt som MPeliten i Malmö kliar sig i huvudet och frågar undrande "varför en en skitfråga som denna kunde få äventyra så mycket?" - åsyftande det rödgröna samarbetet.

Utöver denna frågeställning dyker ovana kommentarer från MPs företrädare (som förut himlafört sig som integrationens pionjärer) upp om att Malmös socialt utsatta områden är "ghetton" och att människor levande där kombinerar sitt leverne med "medeltida familjestrukturer". Om Miljöpartistiska företrädare tänker fortsätta att tävla med Folkpartiet i Sverigedemokratisk retorik lär tiden utvisa. Men kontentan från de gröna lutar utifrån dessa samlade kommentarer att dessa områden bör kvickt överges likt en sjunkande båt. Hit är inga satsningar värda, härifrån bör man bege sig om man vill få ut något roligt i livet.

Jag och mitt parti, Socialdemokraterna, är av annan åsikt. Vi menar att det är politikens kärna att göra alla Malmös områden viktiga och att människorna där har ett lika värde som alla andra, vare sig du bor i Limhamn, på Möllevången eller i Holma. Vi tycker att det är viktigt att satsa på att fritidsfrämjande verksamheter kommer till del även i socialt utsatta områden, även om näringslivet inte finner det lönsamt att investera där. Det är helt enkelt vår förbannade skyldighet som politiker att se till att alla barn och ungdomar kan åtnjuta sitt bostadsområde och att där finns aktiviteter som får fantasin att flöda och idéerna att växa i tankarnas trädgård.

Det handlar till sist och syverna om att vi vill ha en fin och kreativ miljö för våra barn och ungdomar att växa upp i. Vi gör ju långsiktiga planer för hur vi ska lösa klimatfrågorna genom såväl statliga, regionala, kommunala verksamheter. Och allt detta är fint och riktigt och nödvändigt. Men den enda verkligt praktiska anknytning till framtiden vi har, det är ju barnen och ungdomarna, det är i dem vi ser framtiden växa fram. Och ur detta växer också fram vårt gemensamma ansvar för barnen i samhällets alla delar och områden. Det är ju inte så att man ska hålla på med dina barn och mina barn i något slags individualkapitalistiskt betraktelsesätt utan det är ju frågan om våra gemensamma barn, alla barn och ungdomar, varenda knatte, som Palme sa. Och därför ska barnen och ungdomarna sättas i förgrunden. Det är ju det här det egentligen handlar om, ömhet och livskänsla, värme och spontanitet, samvaro och gemenskap och allra ytterst, allra längst bort, handlar det om något så fantastiskt som glädje.

Glädje att som barn & ungdom känna sig deltagande och viktig, att ungdomar och barn ser att människor, politiker och tjänstemän bryr sig och satsar på dem. Att barn och ungdomar kan känna stolthet och glädje i det område man bor i, och att man känner sig inkluderad. Bara så kan vi få ett samhälle där alla kan växa och uppnå sina bästa stämningars längtan.

För Socialdemokratin blir detta aldrig en skitfråga.

Miljöpartiet slår dörren i ansiktet på förorten

2011-05-06T10:00:00.026+02:00

"Vi vill sända ett budskap till myndigheterna att bara för att vi bor i förorten och kanske inte har lika mycket dyra kläder, kanske inte lika rika och bor inte i samma villa gör oss inte mindre viktiga. Vi är alla människor (...) Vi bryr oss. Vi vill verkligen göra en skillnad så vi kanske kan göra en skillnad till nyare generationer som blir äldre. Att få det vi inte hade, så det blir bättre för alla (...) Holma är ett litet område och det finns inte så mycket att göra, så kanske vi kan ändra på det hoppas jag". Så säger Mohammed klokt från miljonprojektsområdet Holma.

Den förhoppningen grusades dock av en Blå-Grön-Brun-röra i veckans kommunstyrelsemöte. Förslaget som Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet hade var att förlägga ett äventyrsbad i miljonprojektsstadsdelen Holma/Kroksbäck. Tanken var att förlägga badet i Kroksbäcksparken i ett led av satsningen på att lyfta socialt utsatta områden i Malmö genom de så kallade områdesprogrammen. Men Miljöpartiets engagemang blev konkret då man valde att gå tillsammans med Sverigedemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet och istället satsa på en elitsimanläggning i det redan centrala och välbesökta stadionområdet. Syftet, förutom att locka internationellt stora och dyra simarrangemang, är att locka näringslivet.

Både Fredrik Fernqvist (Mp) och Anja Sonesson (M) stämmer upp i gemensam kör att äventyrsbad tydligen inte är något som en kommun ska syssla med. Att satsa på elitsimkomplex och ett pengastinnt näringsliv ligger dock i linje med var medborgarnas skattepengar ska gå till. Ett annat argument jag får höra från min nämndkollega från Miljöpartiet är att kostnaden i inträde skulle bli alltför dyrt för boenden i Holma-Kroksbäck att beträda ett äventyrsbad. Vad kostnaden skulle bli för en biljett in i nästa sim-EM i den förestående lyxhallen på stadionområdet tror jag inte han funderat på. Dessutom tas inte med i beräkningarna om att äventyrsbad är populära besöksplatser för skolor, fritidsgårdar och andra föreningar.

Miljöpartiets gamla paroll om decentralisering verkar för övrigt vara begravet långt ner i Östersjöns bottendynga när man väljer att centralisera nöjesverksamheter till en välmående innestadskärna. Att man från Miljöpartiets sida säger sig vara ett parti som värnar integration blir uppenbart en innehållslös pamflett när det gemensamma budskapet från MP, SD, M och FP är -> Inga satsningar för medborgarna i deras underklassområden. Ska de ha något roligt så får de minsann komma till våra högstatusområden.

Så lyder en något oväntad allians temporära(?) integrationspolitik.

Men frågan om politikens roll är ytterst en fråga om demokrati. Ty Miljöpartiet ställer sig här med skaran som abdikerar från politiken när den behövs som mest. Det är inte kommunens verksamhet att skapa bra och sunda fritidssysselsättningar för medborgarna, det är näringslivets, menar dem. Men vad händer när marknaden inte anser det vara tillräckligt lönsamt att driva verksamhet i områden där medborgare lever med dålig ekonomi? Ty det är så fallet är i Holma-Kroksbäck. Hittills har inget svar kommit, trots att jag ställt frågan i en debatt med kommunalrådet Lari Pitkä-Kangas (Mp).

När medborgarnas företrädare i politiken abdikerar från sitt ledarskap leder det till att människor, oftast de mest utsatta, blir de som drabbas. Människor reagerar tyvärr inte med vrede och gör uppror, utan blir stilla och tyst apatiska i deras förhållande till politiker och ansvariga som satt sig på läktaren och ser på när marknaden väljer var investeringarna är lönsamma och var de inte är det.

Tyvärr Mohammed, svaret från Sverigedemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna och Folkpartiet blir. Förorten är mindre viktig.

Om skitjobb och politiker på läktaren

2011-04-21T09:59:00.018+02:00

Borgerligheten rasar ut i skenande jakt på politikens greyhoundbana efter Karin Wanngårds uttalande om att det faktiskt finns skitjobb i samhället. Dessa jobb menas innefatta arbeten med bland annat dåliga villkor, utebliven semesterersättning, obetald rast, ingen anställningstrygghet, begränsade anställningar, dålig arbetsmiljö och låg lön et cetera.

Först ut på greyhoundbanan löpte Ewa Samuelsson, gruppledare för kristdemokraterna i Stockholms stadshus; ”I ett samhälle behövs alla jobb, och vem är jag att avgöra vad som är ett skitjobb”. Strax därefter kom hela borgerliga mediauppbådet med Peter Wolodarski och Sanna Rayman, frustande över att socialdemokraterna åter börjar använda sig av en samhällskritisk analys som inte passar in i den borgerliga världsbilden.

Symptomatiskt för både Samuelssons liksom borgerligheten är just frågeställningen som hon avslutar med. Vem är jag att avgöra vad som är ett skitjobb?

Jag skulle vilja beskriva detta som en process av avintellektualisering och avpolitisering av politiken, och att detta även är en fara för samhället och demokratin. Vi har ju alla olika sätt att se på den verklighet vi lever i och i ett demokratiskt samhälle bör dialogen samt strävan vara att hitta överenskommelser. Men när medborgarnas företrädare i politiken abdikerar från sitt ledarskap leder det till att människor misshanteras. Arbetslösa, sjuka och löntagare med dåliga villkor får avstå medel för att de bättre ställda ska kunna få större armbågsutrymme. Samtidigt står vi på vänsterkanten och tror att människor i sin situation ska väckas till insikt och göra uppror, en förhoppning som ganska hårt grusades i höstens val. Människor reagerade inte med vrede utan snarare med apati, ty varför ska jag som medborgare engagera mig i politiken när politikerna själva satt sig på läktaren med popcorn i näven och tittar på?

Jag tror att den politiska apatin som sprider sig bland medborgarna är ett större hot mot samhällsutvecklingen än att borgerligheten är vid makten. Därför är det viktigt att vänstern vågar lyfta frågor som människor kan relatera till men framför allt att vi faktiskt pratar med människor, inte om dem.

Under våren har exempelvis åtskilliga skildringar om hur säljföretag utnyttjar unga människor som vassaller på arbetsmarknaden. Villkor och anställningsskydd fladdrar idag som pamfletter utan innehåll då unga människor tvingas in på jobb där arbetsgivarens ord är lag. Om man säger emot läggs man i arbetsmarknadens frysbox och hyran förblir obetald.

Vår uppgift som arbetareparti är först och främst att företräda arbetstagarnas intressen. Det faller sig givetvis in i att vi som arbetareparti också är ett arbetsfrämjande parti, men det är här människovärdet går först. Ty vi kan inte tillsammans med borgerligheten sitta på läktaren medan marknaden styr samhällsutvecklingen och arbetslivet. Om vi istället vänder på diskussionen och ställer oss frågan - Vad är ett gott jobb, det goda arbetet? Fram träder då frågor som faktiskt inte bara handlar om arbetslivets villkor, även om det givetvis är viktigt.

Arbetet må också ses i formen av dess effekter på samhälle, medborgare och miljö. Hur påverkar våra arbeten samhället? Vad fyller de för mening? Vad har de för effekter på klimat och miljö? Sådana frågor är det dags för arbetarrörelsen att ställa in fokus på när vi nu lämnat 1900-talet, och jag anar att det är någonstans mellan sådana rader Håkan Juholt läser när han talar om en värderingburen tillväxt. När så Wanngård pratar om vikten av utbildning och miljö i samma nämnda artikel, som en väg från dessa skitjobb, är det en sund väckarklocka i politiken att debatten uppstår. För visst har vi slagit in på en aningen snårvuxen väg i socialdemokratin, bort från det konsumtions-, marknadsdominerade och avpolitiserade samhället.

Så be inte om ursäkt Wanngård. Stå på dig. Vänstern har en politik att vinna.

Håkan Juholt om när medborgaren blir till kund

2011-03-16T09:42:00.006+01:00

Man kan tycka att debatten om apoteket har tystnat sedan det styckades upp av borgarna och dess medverkan till att kundifiera medborgaren. Men nu har valberedningen lagt ett förslag till ny partiledare, Håkan Juholt, som talar om själva värdet i den sociala demokratin. Inslaget ovan handlar egentligen inte så mycket om just apoteket i sig (även om det såklart är en del i vad vi har att ta tag i politiskt), men än mer om socialdemokratins grundsyn på medborgaren och människovärdet, och vad som händer med det när offentliga verksamheter så som skola, barnomsorg, sjukvård och äldrevård privatiseras och entreprenadiseras. Missa inte att lyssna på detta, för det är centralt i hur vi formar vår politik framöver.

Spåkulan säger Juholt

2011-03-10T01:25:00.013+01:00

Enligt rapport senaste nyheter har Håkan Juholt tillfrågats av valberedningen om han står till förfogande för att bli ordförande för det Socialdemokratiska arbetarepartiet. Detta kommer kanske som en stor överraskning för många, inte minst för medierna som i en snar månads tid har förutspått kampen att stå mellan Mikael Damberg, Sven-Erik Österberg och Thomas Östros.

Så, vad är det som hänt? För en utomstående kan det ses som märkligt att dessa förändringar sker och att personer lika snabbt kommer till i listan som tänkbara kandidater som de faller ifrån. Från början stod det i princip mellan Per Nuder, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg. Efter att den förstnämnde klart och bestämt tackat nej till uppdraget har de två senare hela tiden legat i vassen, och troligt är att Österberg hade varit det självklara valet till ordförande om han inte gått ut strax efter valet och givit sitt stöd till en bortre gräns i a-kassan, något som gjorde att många distrikt som tidigare varit ljumma till hans kandidatur fick kalla fötter efter utspelet.

Folkrörelseankaret och den som ensamt fört idépolitiken efter valet, Lena Sommestad, och som också är favoritkandidat bland gräsrötterna, däribland mig själv, får tyvärr inte tillräckligt med stöd i det interna maktspelet. Förutom en svag förankring i partitoppen har hon en relativ kortvarig historia i partiet. Förmodligen får hon en plats i partiledningen och förhoppningsvis ordförande för programkommissionen som tillsammans med medlemmarna ska ta fram underlag för beslut om vår framtida politik.

Den stora kulan kom i rullning då Damberg offentliggjorde sin kandidatur för lite drygt en månad sedan. Låt oss säga såhär, Damberg är både en person med lika starkt stöd som starkt motstånd internt i partiet efter perioden som ordförande i SSU, vilket inneburit att en hel del distrikt sagt rakt nej till Damberg som partiledare (ett mycket ovanligt inslag i S). Alltså något som talar starkt för att han inte blir partiledare. Och när Österberg försvann som den uppenbara kandidaten för många distrikt som haft en mer vänster/fackpolitisk prägel började man söka efter andra alternativ.

Leif Pagrotsky och Håkan Juholt seglade sakta men säkert upp som kandidater i flera olika distrikt, och började omnämnas i både bloggvärlden och på nyhetsredaktionernas ledarsidor. När nu Pagrotsky aviserar att han inte är intresserad av uppdraget (frågan är öppen huruvida detta var ett sätt att få dessa distrikt att enas bakom en kandidat) har hans distrikt istället satt sitt stöd till Juholt. Kvar i spelet är Östros, som i senaste rapportsändningen ser optimistisk ut (till skillnad från Österberg). Juholt har enligt rapport blivit tillfrågad om han står till förfogande , frågan är om Östros blivit det med.

Imorgon förmiddag är distriktsordförandena kallade till möte av valberedningen. Är Juholt och Östros de två personer valberedningen tagit fram?

Jag sätter min peng på Juholt.

Socialdemokratins framtida tillväxtpolitik är tredje vägens ände

2011-02-23T01:30:00.002+01:00

Kommunalrådet i Malmö, Andreas Schönström höll igår ett mycket inspirerande tal, eller som han själv kallade det, terapeutiskt samtal med Malmö arbetarekommuns representantskap om socialdemokratins, Sveriges och Malmös framtid . Aldrig förr har Sverige varit så rikt som det är nu, inledde han, men pekade problemet med att vi inte lyckats fördela resursera rättvist. Att det inte är tillväxten i sig som varit socialdemokratins problem, utan snarare att vi sedan 70-talet, under löpande socialdemokratiskt styre, haft en ökad ojämlikhet.

Andreas tog i sitt känslosamma framträdande upp den 10 minuters bilresa det är mellan Rosengård och Limhamn. Däremellan skiljer det mer än 6 år i medellivslängd och klyftor som ökar för varje dag. Han tog upp faktumet att socialdemokratin i dagens politiska sfär knappt ens pratar om klass. Jag instämmer.

Luciano Astudillo, kriskommissionär, påpekade i sitt framträdande att tillväxt och rättvis fördelning inte är varandras motsatser, utan att de är dialektiskt beroende av varandra. Som socialdemokrater kan vi inte säga ja till det ena, men nej till det andra menar han. Jag tror också att Luciano har rätt, fast möjligtvis på ett lite annat sätt än det rapporten viskar om.

Svenska dagbladets ledarskribent PJ Anders Linder skriver i sin kommentar (Inget ledarskap från kommitteer) att kriskommissionens rapport är en tillbakagång till 1982 års politik och att det kommer bli en huvudvärk framöver, och det får man väl säga är en ganska god kommentar. Jag är möjligtvis anhängare av att vi går tillbaka till 1982 års fördelningspolitik, och det tror jag att vi är ganska många som håller med om. Vi behöver se över skattesystemet som idag är ett lapptäcke. Vi behöver se över pensionssystemet som varit en plåga för oss ända sedan det infördes i slutet av 90-talet. Och vi behöver bekämpa den kortsiktiga kvartalskapitalismen. Fair enough.

Men vad jag inte tror på, det är återgången till klassisk socialdemokratisk tillväxtpolitik. Här behöver vi definitivt uppdatera oss och se ut över världen, eller möjligtvis lyfta blicken än högre och se ut över vår planet. För vi socialdemokrater kan gott skryta med om att vi skapat rättvisa villkor för människor i Sverige under mer än ett sekels tid och att vi skapat tillväxt för att det ska kunna ske. Men vi kommer aldrig kunna skryta om att vi gjort det på ett ekologiskt och klimatmässigt hållbart sätt. Om alla levde som en medelinvånare i Sverige gör skulle det behövas tre jordklot till om jordens resurser skulle räcka till. Vi i socialdemokratin var med och skapade denna situation.

Att tro på att tillväxten så som den ser ut idag kan fortsätta samtidigt som vi kan förhindra en klimatkatastrof är en motsägelse. Den globala ekonomin är idag nära fem gånger större än var den var för ett halvt sekel sedan, och om den fortsätter att utvecklas i samma tempo kommer vi ha en 80-dubbling till år 2100. En sådan upptrappning av den globala ekonomin saknar helt motsvarighet i historien och är helt kontradiktisk till den kunskap vi har om jordens ändliga resursbas och sköra ekonomi som vi är beroende av för vår överlevnad.

Marknaden kommer inte ta ansvaret för att ställa om produktionen därför att i marknadssamhället ställs vinsten i första hand, och utifrån de enorma företagsintressen det handlar om inom den ohållbara produktion som finns idag är det, snällt sagt, naivt att tro att marknaden skulle ta det ansvaret. Det är här den tredje vägens politik når sin ände, med liberaliseringar, privatiseringar och avregleringar som falnande ledstjärna. Möjligheten att ställa om kommer genom att de demokratiska institutionerna vi har återtar styrningen över ekonomin där vi med staten som omställningsmotor skapar en makroekonomi som är ekologiskt ansvarig och en samhällsmiljö där människor kan delta i samhället och det sociala livet istället för en ständigt ökande konsumtion.

En sådan omställning kommer att kräva stora offentliga investeringar och utbyggnader av den allmänna vården, skolan och omsorgen. Vi kommer att behöva göra stora investeringar i infrastruktur där vi bygger ut järnvägsnätet och kollektivtrafiken. Vi kommer att behöva ställa om energikonsumtionen i våra bostäder och arbetsplatser. Vi kommer att behöva investera stort i gröna befintliga energikällor. Vi kommer att behöva ställa om vår konsumtion av livsmedel, till satsningar på lokal och ekologisk producerad mat för att minska de ohållbara transporterna. Vi kommer att behöva en ekonomi som är baserad på att vi som medborgare använder oss av klimatvänliga och kulturella företeelser framför de slit och släng-varor vi idag konsumerar. Vi kommer att behöva satsa skattepengar på att utveckla grönytor, parker, rekreationscentrum, idrottsplatser, bibliotek, museer, och allmänna kulturella arrangemang. Vi kommer, helt enkelt behöva en helomdaning av samhället och den produktion som vi idag baserar ekonomin på.

Till sist och syverne handlar trots allt välstånd om något annat än det pryl- och marknadssamhälle vi idag lever i. Välståndet ligger istället i kvalitén på livet och i våra vänners, familjers och medmänniskors hälsa och lycka. Utmaningen är stor att få samhällen och människor att växa och leva inom ramen för en ändlig planets ekologiska gränser. Men med vetskap om vad socialdemokratin historiskt har bemästrat har jag gott förtroende till att vi tar ledningen i arbetet.

Demokratisera valet av partiordföranden

2011-02-14T00:51:00.005+01:00

Ernst Wigforss, en av socialdemokratins viktigaste teoretiker hävdade att ”när man en gång accepterat demokratins principer kan man inte dra en gräns för demokratin, ty den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden”. Ett sådant livsområde som fortfarande återstår att demokratisera inom själva hjärtat av den socialdemokratiska rörelsen är valet av partiordföranden.

Idag sker valet av partiordförande i en sluten krets kallad valberedningen, bestående av elva ordinarie ledamöter som under en kort period ska försöka samla in åsikter och nomineringar från partiets över 100 000 medlemmar. Det blir ungefärligen 10 000 personer per ordinarie ledamot, en ganska mäktig uppgift även för den mest engagerade. Och än mer besvärlig blir den när socialdemokratin nu beter sig som en avfärdad tonåring, öppet jagande en flyende väljarskara med en paroll likt ”Vi gör allt ni vill, bara ni kan börja gilla oss igen”. Att socialdemokratins ledning sedan svarar avfärdande till den rörelse som finns när det gäller partiledarvalet och liknar den vid en ”Idoltävling” är ytterligare ett tecken på det socialdemokratiska styrets oförmåga att förmedla ett sammanhållande budskap och praktik. Eller är det helt enkelt så att det är fel rörelse och fel politisk riktning som den står för?

Det grundläggande problemet är dock att man från socialdemokratins ledarskikt, nationellt liksom i distrikt och arbetarekommuner nekar medlemmar det direkta och formella inflytandet de borde ha. Istället är det personer med informell makt och som kan navigera inom de internt snåriga relationerna mellan olika grupperingar, som har verklig chans att påverka, alltmedan många medlemmars åsikter aldrig lyssnas till. Tror man på vad Wigforss förordade, att det ska gälla en demokratisk likvärdighetsprincip i alla livsområden, måste denna makthierarki utjämnas.

Vi måste ha målsättningen att varje partimedlem garanteras likvärdigt inflytande när det kommer till val av partiordförande, eftersom det är den personen som sedan kommer stå som företrädare för medlemmarnas politik. Vi måste även göra oss av med denna mycket egendomliga kultur som råder inom socialdemokratin, att man idag inte kan bli partiordförande om man yttrar viljan att bli det publikt. Det bör vara ett krav att företrädare som är intresserade av uppgiften, både officiellt uttrycker sitt intresse och den politiska färdriktning man vill att socialdemokratin ska ta i framtiden. Detta för att alla medlemmar kan ta del av och bilda sig en uppfattning, och slutligen fatta ett gott beslut om vem som företräder socialdemokratin på bästa sätt.

(S) - För rätten till arbete och hälsa

2011-02-11T16:27:00.010+01:00

Följande motion antogs av Malmö Arbetarekommun vid senaste representantskapet. Vad vi ser nu i Socialdemokratin i Malmö, och förhoppningsvis nationellt, är ett förstärkt engagemang för arbetares rättigheter och inflytande över sina liv.

Allt större mängd människor får allt tuffare att leva upp till de krav som arbetslivet ställer. Även kraven på individen som samhällsmedborgare ökar. Tiden har blivit den största bristvaran för allt fler, stressen i både fritids- och arbetslivet ökar och känslan av otillräcklighet växer. Resultatet har blivit ökade sjukskrivningar där allt fler går i väggen på grund av fysisk och psykisk utmattning i arbetslivet. Sanningen är den att flertalet arbetar långt över den 40-timmarsvecka som idag är lagstadgad. Den stora debatten om RUT-avdrag, och det som elakt kom att kallas - TUT-avdrag (butler i Stockholms tunnelbana) i årets valrörelse signalerade om att frågan om tid är central för många människor i dagens samhälle, men att inget av förslagen har varit tillräckligt breda och påverkat tillräckligt många.

Vi upplever nu tider av rekordstor arbetslöshet med resultat att stora grupper är utestängda från den ordinarie arbetsmarknaden. Många arbetar allt mer medan andra har andra det svårt att hävda sig i kampen om jobben. Denna utveckling måste brytas.

S-studenter Malmö är övertygade om att det går att skapa en arbetsmarknad för alla. Ett arbetsliv som är anpassat till att kvinnor och män skall kunna kombinera arbete med familjeliv och aktivt deltagande i samhällslivet, med ökad tid för social samvaro och fritidssysslor, vilket bidrar till både bättre sammanhållning i samhället liksom ökad folkhälsa. Ett arbetsliv som låter oss utvecklas. Ett arbetsliv där vi orkar med, både under den tid vi har små barn och när vi blir äldre.

Arbetstidsförkortning är en central och nödvändig välfärdsreform som handlar om livskvalitet, jämställdhet, hälsa och rätten till arbete. Det är också en nödvändig reform för att varaktigt kunna minska arbetslösheten och uppta kampen för full sysselsättning. Det handlar om att fördela det betalda och det obetalda arbetet mellan könen och mellan människor i och utanför arbetsmarknaden.

S-studenter Malmö och Unga sossar vill ha en arbetstidsförkortning. Vi föreslår;

- att socialdemokraterna tillsammans med landsorganisationen (LO) tillsammans arbetar ut ett förslag till arbetstidsförkortning anpassat till arbetsmarknadens olika yrkesområden inför nästa mandatperiod.

- att Malmö arbetarkommun antar motionen som sin egen och skickar den till distriktskongressen 2011.

- att Malmö arbetarkommun antar motionen som sin egen och skickar den till socialdemokraternas partikongress 2011.

Globala skuggor - i nyliberalismens namn

2011-01-27T01:08:00.017+01:00

Jag satt igår och läste ur en bok vid namn Global Shadows - Africa in the neoliberal world order, där antropologen James Ferguson tar fram ett spännande utvecklingsperspektiv. Han menar på att det finns två dominerande utvecklingsperspektiv i forskningsvärlden som han sedan sätter samman, och vars resultat kan vara väldigt intressant för oss när vi tittar ut över världen och försöker förstå oss på fattigdom.

Det första, modernistiska perspektivet, ses utveckling som en process av modernisering. Här ska "premoderna" länder tids nog avancera och anamma en paketform á la det moderna "Väst", innehållande industrialisering, avreglerade marknader och ekonomier, nedskurna offentliga sektorer, västerländska vetenskapliga teknologier, liberala demokratier och sekulära världsåskådningar etc. Med världen förstådd som en samling nationalstater ses globala orättvisor enligt det modernistiska perspektivet som ett resultat av att vissa nationer är längre fram i utvecklingen av denna paketform än andra på utvecklingskurvan. På så vis skapas ett utvecklingsdiagram där den ekonomiska hierarkin står på den vertikala axeln medan den horisontella representerar utvecklingstiden. Enkelt sagt - ju längre höger ut du är på den horisontella axeln desto högre upp bör landet även klättra på den vertikala axeln. Om "premoderna" nationer inte är moderna så är det för att de inte är det ännu.

Det andra perspektivet är det kulturrelativistiska perspektivet vilket antropologer ofta talar om. Här betraktas (till skillnad från det modernistiska perspektivet) alla kulturer och samhällen som moderna, även de fattigaste, eftersom de alla existerar i det faktiska nuet och att alla har kulturer är likvärdiga. I ett diagram ser vi här alltså ingen hierarki på den vertikala axeln och ingen utvecklingstid på den horisontella. Här menar Ferguson att många fattiga människor själva kliar sig i huvudet över ett sådana resonemang när de själva ser ut över den horribla fattigdomen de och deras landsmän lever i, liksom de ofta ickeexisterande infrastrukturer och fungerande institutioner som många gånger är symboliskt för fattiga länder.

Vad James Ferguson gör som är så intressant är att han slår ihop de två perspektiven, och de två diagrammen. När han gör detta upphör den horisontella utvecklingsaxeln att förstås som ett framtida mål. Fram träder istället träder en bild av cementerade globala klasskillnader i en hierarkisk tabell, där fattiga och underutvecklade länder skiljs åt från den globala överklassens länder. Borttaget är alltså löftet om att "vänta, er tid kommer", och istället återfinns ett diagram där en karg linje skiljer åt de fattiga från de rika.

Statusen i den nuvarande världsordningen, där människokategorier står stadigt fast i fattigdom, påminner om kategorier som fanns även innan de nationella frigörelserna, där hudfärgen segregerade världen in i en rik, vit, överklass sektor och en fattig, svart, underklassig ursprungssektor. Dessa kategorier behålls genom de exkluderande strukturer och ojämlikheter som gäller både inom sociala relationer (läs rasism, xenofobi) globala handelsavtal- och regler (WTO, NAFTA, CAFTA m.fl) och de ekonomiska institutioner (ex. IMF & Världsbanken) som tvingat nyliberala strukturella anpassningsprogram på en stor del av världens fattigaste länder.

Det enda sättet att försöka ta sig ur den här beständiga struktur har för människor levande i fattigdom inte längre kommit att handla om nationell eller samhällelig utveckling, utan snarare om att lämna, att fly, även i omständigheterna av stora faror. Om flykten också hindras (minns här jakten på flyktingar och upprättande av "fort Europa" etc) förutspår Ferguson en våldsam framtid där den globala underklassens missnöje skruvas upp, om bara för ögonblicket, för att komma igenom till den andra sidans privilegier och rikedomar.

En flexibel kopp kaffe, må hända?

2011-01-19T02:18:00.009+01:00

Sveriges befolkning törstar efter kaffe. Vi dricker 3,4 koppar i snitt per person och dag vilket är näst mest i hela världen. Undersökningar har visat på att kaffe inte bara dricks för smakens skull utan även har en rituell betydelse i vår sociala samvaro. Men vilken är verkligheten för de arbetare som under säsongen ger sig ut i gryningsdimman för att förse oss med vår morgonkopp?

På många av de plantager där svenska rosterier handlar sitt kaffe finns en väl utvecklad flexibel arbetsmarknad. Där är de flesta säsongsarbetare och saknar en trygg anställning. Istället kämpar de sig fram på olika slags jobb under året för att få ekonomin att gå ihop. Under skördesäsongen arbetar de på ackord, vilket leder till stress för arbetaren att tjäna ihop tillräckligt för fatt försörja sig och sin familj. Stressen och det slitsamma arbetet resulterar ofta i alkoholism och våld i hemmet, enorma problem i dagens Nicaragua. Dessutom saknar de flesta arbetare sociala rättigheter såsom pension, semesterersättning, sjuklön och föräldraledighet.

Ett sammanhängande problem med denna flexibla arbetsmarknad är förekomsten av barnarbete. I Nicaragua, en storproducent inom kaffebranschen, berättar en av småbrukarorganisationens ATCs medarbetande Darwing Rivera om situationen:

Alla vet att det är olagligt med barnarbete men det finns överallt. När jag är på besök hos producenterna ser jag barnen springa och gömma sig.

Även om barnarbete både är förbjudet enligt nationell lag och enligt internationella arbetarorganisationen (ILO) är problemet utbrett. ILO beräknar att över 200 miljoner barn mellan fem och sjutton år arbetar världen över. Vid en intervju med plantageägaren Luis Castillo i departementet Jinotega, Nicaragua, förklarar han att situationen är svårhanterlig;

Det är svårt att säga att barn inte får arbeta vid plantagen då hela familjer kommer hit för att plocka. Vem ska då ta hand om barnen om resten av familjen arbetar på plantagen?

För att vi ska få en viss inblick i att världen är rund och allt det där vi normalt sett brukar koppla samman måste vi kika på hur debattklimatet i svensk politik är idag kring dessa frågor. För visst är det så att frågorna är aktuella även i dagens Sverige och inte minst Europa. Exempelvis - Hur är det med pensionsåldern? Hur är det ställt med sjuklön och sjukförsäkringar? Hur är det med anställningstryggheten? Hur är det med den flexibla arbetsmarknaden? Åt vilket håll är vi på väg? Vågar vi till och med inse att situationen faktiskt redan existerar i dagens Sverige? Någon som minns de arbetare som åker till Norrlands skogar för att plocka bär? Utvecklingen finns här, och den kommer att bli allt mer kännbar för allt fler medborgare.

Och om vi tycker att den ovanstående beskrivningen av verklighetens Nicaragua påminner om svenskt 1800-tal, då måste vi inse att utvecklingen i vad vi ser som ett gott samhälle i Sverige inte är på väg åt ett önskvärt håll.

Prata om det

2011-01-12T17:48:00.016+01:00

Efter anklagelserna mot Julian Assange och det följande vågsvallet av diskussioner om huruvida anklagelserna om de sexuella övergrepp han anklagas för är sanna eller falska, skapades ett initiativ som fick namnet "Prata om det". Där handlar det om att prata om negativa sexuella upplevelser och att bemötandet kan vara kyligt eller rentav fientligt mot de som vill prata om det. På grund av denna kyla och stundom fientlighet har många medborgare bitits sig i tungan och tvingats lägga locket på även om funderingarna fortsatt i det tysta.

På samma sätt kan jag många gånger uppleva att det politiska klimatet är inom Socialdemokratin. Och jag tror säkert inte att vi är ensamt parti i den situationen, även om man många gånger kan tro att så är fallet om man ser till mediabevakningen. Jytte Guteland tar upp detta i en artikel som kom ut för några dagar sedan i Aftonbladet, bland annat hur man genom att sätta etiketter på varandra cementerar uppfattningar om varandra och gräver ned sig i falangstridernas skyttegravar. Skyttegravskombatanterna hoppar upp och skjuter vilt på den föreställda "andra sidan" och deras politiska förslag, utan att man många gånger ens talats vid, på riktigt läst igenom eller hört sig för om vad det är den ene vill förändra eller varför. Man vet bara att han eller hon är höger eller vänster och allt det som kommer ur dennes mun eller skrift är dåligt, och så öppnar man upp det bankvalv av ammunition och motmedel man samlat på sig och riktar det ohämningslöst mot den föreställda "andre".

Jag tror inte att någon inom Socialdemokraterna varit opåverkad av denna situation, även om han eller hon aldrig själv ens varit engagerad i SSU, skyttegravsstridernas vagga. Jytte skriver klokt vidare i Aftonbladet om att etiketten man ger en annan också fungerar "smidigt eftersom de slipper debattera och vinna gehör för åsikter. Rädslan för att stöta sig med den egna gruppen hindrar också företrädarna att förändra sig eller våga sticka ut. På så sätt förhindras effektivt nya idéer att få fotfäste i debatten."

Vad jag tror problemet är inom Socialdemokratin (liksom vad jag har en föraning om är situationen inom många andra riksdagspartier) är att vi inte har en gemensam samhällsanalys varpå de politiska förslagen sedan byggs. Den här situationen är ohållbar i längden och vi tappar både väljare och medlemmar som sedan länge tröttnat på bruset från den oenighet som återfinns inom partiet och den otydliga politik som blir följden. Vad Socialdemokraterna behöver, och det snarast, är att man i varje förening sätter sig ner och försöker komma fram till en gemensam samhällsanalys. Vi behöver alltså bedriva en intern generell idépolitisk studiecirkel om vilka de grundläggande problemen idag är i samhället och i världen. Och det kan inte vara förbehållet till någon slags "kriskommission" eller analysgrupp att ensamt bedriva. Vi måste våga prata om det, helt enkelt.

Tyvärr ser jag ofta utspel om att vi ska ge oss in på sakpolitik istället för att ödsla tid på denna sega och tidskrävande idépolitiska och samhällsanalytiska process. Det tror jag är att blunda för det stora problemet. Ty det torde vara i var politiskt engagerad individs intresse av att ha en grund, en idébas, en ideologi att stå på.

Utan en sådan blåser man lätt i kull.

Det gröna folkhemmet - the green global village

2011-01-07T18:28:00.007+01:00

Klimatkrisen har på många sätt varit en icke-fråga länge inom partipolitiken. I praktiken inget av partierna har hittat en bred och holistisk plattform för att på allvar ta upp kampen mot klimatförändringarna. Det finns några aktörer som varit drivande utanför den partipolitiska arenan, exempelvis Miljöförbundet Jordens vänner, Latinamerikagrupperna och Naturskyddsföreningen. Men när rörelsen inte finns inom Socialdemokratin, vad kan vi då förhålla oss till? Finns det andra rörelser på andras ställen i världen som möjligtvis tänkt längre än oss? Som har en omställningsstrategi och en plattform för hur det ska gå till? Ja, det finns det. Här nedan följer ett dokument, en global förklaring om Moder Jords rättigheter som antogs av en myriad av globala rörelser - fackliga, kooperativa, småbrukare med flera - för lite mer än ett år sedan. Socialdemokratin, letande efter en comeback i den globala klimatdebatten, kan snappa upp det och ta ett handfast grepp i omställningsarbetet.

Utkast till Allmän Förklaring om Moder Jords Rättigheter

Förord

Vi, Jordens folk:

Vi anser att vi alla är del av Moder Jord, en odelbar livsgemenskap som består av varelser som är beroende av varandra, står i förhållanden till varandra och bär ett gemensamt öde.

Vi erkänner med tacksamhet att Moder Jord är källa till liv, livsmedel, kunskap och att hon förser oss med allt det vi behöver för att leva väl.

Vi är övertygade om att i en livsgemenskap där vi är beroende av varandra är det inte möjligt att erkänna rättigheter till endast människor utan att orsaka obalans för Moder Jord.

Vi är medvetna om brådskan att vidta betydande kollektiva åtgärder för att omforma de strukturer och system som orsakar klimatförändringen och andra hot mot Moder Jord.

Vi kungör denna Allmänna Förklaring om Moder Jords Rättigheter och vi uppmanar Förenta Nationernas Generalförsamling att anta den som gemensam avsikt för världens alla folk och nationer för att såväl individer som institutioner ska ta ansvar för att genom undervisning, utbildning och medvetandegörande, med respekt för de rättigheter som denna Förklaring erkänner och genom snara och progressiva medel och mekanismer av nationell och internationell karaktär, främja deklarationens verkningsfulla erkännande och allmänna tillämpning bland världens alla folk och stater.

Artikel 1: Moder Jord

1. Moder Jord är en levande varelse

2. Moder Jord är en unik, odelbar och självreglerande gemenskap som består av varelser med inbördes relationer och som uppbär, innehåller och återskapar alla de varelser som utgör henne.

3. Varje varelse definieras genom sina förhållanden som en integrerad del av Moder Jord.

4. Moder Jords inneboende rättigheter är omistliga eftersom de härstammar från samma källa.

5. Moder Jord och alla de varelser som utgör henne är innehavare av alla de inneboende rättigheter som erkänns i denna Deklaration utan någon som helst åtskillnad vad gäller organiska och oorganiska varelser, arter, ursprung, användning för människor eller vilken annan status som helst.

6. Precis som människor har rättigheter, så har också alla andra Moder Jords varelser rättigheter som är specifika för deras tillstånd och lämpade för deras roll och funktion inom de gemenskaper där de existerar.

7. Varje varelses rättigheter begränsas av andra varelsers rättigheter och varje konflikt mellan deras rättigheter bör lösas på så vis att Moder Jords integritet, balans och hälsa bibehålls.

Artikel 2: Moder Jords inneboende rättigheter

1. Moder Jord och alla de varelser som utgör henne har följande inneboende rättigheter:

1. Rätt till liv och att existera

2. Rätt att respekteras

3. Rätt till sin biokapacitets återskapelse och fortsättning på sina livscykler och livsprocesser som ska vara fria från mänsklig påverkan

4. Rätt att bibehålla sin identitet och integritet som varelser som är olika, självreglerande och har förhållanden till andra varelser

5. Rätt till vatten som källa till liv

6. Rätt till ren luft

7. Rätt till fullständig hälsa

8. Rätt att slippa förorening, avgaser, gifta och radioaktiva avfall

9. Rätt att inte förändras genetiskt och modifieras i sin struktur på ett sätt som hotar dess integritet eller levnads- och funktionssätt.

10. Rätt till en full och snar återsättning från brott mot de rättigheter som erkänns i denna Deklaration till följd av mänsklig aktivitet.

2. Varje varelse har rätt till en plats och till att utföra sin roll i Moder Jord för sitt harmoniska funktionssätt.

3. Alla varelser har rätt att må väl och leva fria från tortyr eller ondsint behandling från människor.

Artikel 3: Människornas skyldigheter gentemot Moder Jord

Alla människor är skyldiga att respektera och leva i harmoni med Moder Jord

Människor, alla stater och alla offentliga och privata institutioner bör:

1. Agera i enlighet med de rättigheter och skyldigheter som erkänns i denna Förklaring

2. Erkänna och främja tillämpningen och den fulla implementeringen av de rättigheter och skyldigheter som denna Förklaring etablerar

3. Främja och delta i lärandet, analysen, tolkningen och kommunikationen om hur man kan leva i harmoni med Moder Jord i enlighet med denna Förklaring

4. Garantera att sökandet efter människans välmående bidrar till Moder Jords välmående, nu och i framtiden

5. Skapa och fullskaligt tillämpa normer och lagar för att skydda och bevara Moder Jords rättigheter

6. Respektera, skydda, bevara och var helst det är nödvändigt återställa integriteten hos Moder Jords livscykler, livsprocesser och balans

7. Garantera att de skador orsakade av människors brott mot de inneboende rättigheter som erkänns i denna Förklaring åtgärdas och att de ansvariga visar att de återställer Moder Jords integritet och hälsa.

8. Stärka människor och institutioner för att försvara rättigheterna för Moder Jord och alla de varelser som utgör henne

9. Åta försiktighets- och restriktionsåtgärder för att förhindra att mänskliga aktiviteter leder till artutrotning, förstörelse av ekosystem eller förändring av ekologiska cykler

10. Garantera fred och förstöra kärnvapen, kemiska vapen och biologiska vapen

11. Främja och stödja respektfulla praktiker gentemot Moder Jord och alla de varelser som utgör henne enligt deras egna kulturer, traditioner och vanor

12. Främja ekonomiska system som är i harmoni med Moder Jord och i enlighet med de rättigheter som erkänns i denna Förklaring.

Artikel 4: Definitioner

1. Termen ”varelse” inkluderar ekosystem, naturgemenskaper, varelser och alla andra naturenheter som existerar som en del av Moder Jord.

Ingenting i denna Förklaring kan begränsa erkännandet av andra inneboende rättigheter hos alla varelser eller hos någon speciell varelse.

Ett ögonblick... Charlie Hansson

2011-01-06T23:22:00.025+01:00

Jag brukar inte skriva om personval här på bloggen, först och främst eftersom jag är kritisk till individualiseringen av politiken och dels för att jag finner det ganska tråkigt att blogga om. Men det har ju surrats en del om partiledarkandidater, och de flesta som varit med i diskussionerna är förmodligen de som man kunde tänka sig skulle vara där. Då tänker jag först och främst på Veronica Palm, Sven-Erik Österberg, Stefan Löfvén, Håkan Juholt, Ylva Johansson, Mikael Damberg och min egna favoritskribent - Lena Sommestad. Men så har också en viss Charlie Hansson dykt upp i underströmmarna, en minst sagt intressant person med en intressant bakgrund.

Charlie är social entreprenör inom IT-branchen och hans bakgrundsberättelse är minst sagt präglad av motsägelser. Eller vad sägs om det här, hans pappa är hemlös, hans mamma gick mellan arbetslöshet och ströjobb på dagis och som städare, och Charlie, han gick och utbildade sig till ingenjör och drog igång ett eget företag. Nu tänker inte jag vara den som ställer mig i första ledet och surra för att ökad företagsamhet är lösningen på arbetslösheten. Men vad som imponerar på mig med Charlie är det han säger hos Malou i TV4:s "Efter Tio", och det handlar om just socialt entreprenörskaps kanske viktigaste punkt "att kunna ge tillbaka av det man får". Och däri ligger en stor utmaning för framtiden. Att få fram sociala entreprenörer som kan kombinera en social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet i sin företagsamhet.

Men minst lika viktigt är att samhället har förmåga att ge alla invånare möjligheterna till att uppnå sina hopp och visioner för framtiden. Därför är kampen mot det växande klassamhället så viktig och det är här Charlie Hansson inger hopp, för ärligt talat har det varit få framträdande socialdemokrater på senare år som överhuvudtaget lyft ordet klass. Kärnan menar han är att bryta segregering av alla dess slag, med start i bostadspolitiken samt att öppna upp skolan och satsa så att människor kan ombilda sig. Andra frågor om förenklade skatteregler (läs: inte sänkta skatter), att de blir lättare för medborgarna att följa förloppet. Ökad transparens och öppenhet, helt enkelt. En rad andra frågor är också av intresse, exempelvis hans motstånd mot FRA och IPRED.

En sak som jag däremot skulle önska ett litet lyft från Charlie är när det gäller välfärdsfrågorna. För som jag ser det blir det till problem när företagande ska in i viktiga samhällsfunktioner som skola, vård och omsorg. Sådana funktioner kan inte vara präglade av ett säljare-kundperspektiv. Inte nog för att forskningen talar sitt klara språk när det gäller valfrihet i skolan och den ojämlikhet den har resulterat i (läs PISA 2009). I skolan blir du med en företagsdoktrin en kund och lockas med stora pamfletter, mystiska utbildningar och kanske en dator. Om lektionerna sedan är lärarlösa eller att betygen sätts lite extra högt just för att man ska locka fler till att konsumera den utbildningen, vad blir det då för bildning, vad blir det då för betyg? Samma sak gäller vården och omsorgen och med en sådan utveckling växer de klassklyftor Charlie vill bekämpa. Till slut hamnar det alltså i en fråga om lönsamhet. - Tillhör du vår kundkrets? Har du nog med pengar för våra tjänster? Är du värdig att vara vår kund? Eller kommer du att kosta vårt försäkrings,- utbildnings- eller vårdföretag mer än du ger oss. Är du lönsam?

Den sociala demokratin har sin grund i att marknaden ska hållas borta från centrala institutioner i samhället, just därför att marknadsdoktrinen inte får ett gott utslag i jämlikhet. Om Charlie tänker om kring dessa frågor kanske vi har en socialdemokrati med en ledare som kan stå för något nytt och utmanande. Ett annat frågetecken jag har är hans tankar kring den ekonomiska demokratin i samhället. Vad vill han göra åt den? För de medborgare som inte har drivet, viljan eller möjligheten att starta ett eget företag. Hur vill Charlie Hansson öka löntagares inflytande i företagen? Hur vill Charlie skapa ekonomisk jämlikhet?

Sedan vill jag gärna relatera en fråga inspirerad av Jan Eliasson, som idag i AB skrev om internationalism och solidaritet med andra länder och världsmedborgare. Hur vill Charlie arbeta för en jämlikare värld? Hur vill han bemöta klimathotet? Hur vill han förhindra ytterligare ekonomiska kriser och ekonomiska, sociala och kulturella orättvisor globalt? Hur ser han på tillväxten? Arbetslivet? Arbetslösheten? Pensionssystemet? Stora frågor, vilka jag anser en partiledare måste ha konkreta idéer och förslag kring, här i vår globaliserande tidsålder.

Reflektion och framåtblickande för det nya året

2011-01-03T00:28:00.018+01:00

2010 var för många av oss politiskt engagerade, däribland mig själv, ett händelserikt år. Det var ett av förhoppningarnas år. Därför att vi med tillförsikt trodde på att året skulle bli ett skifte från de 4 år av kallt borgerligt vanstyre, som präglats av ett stort gyckel till regeringsformering och en skändning av det som en gång kallades välfärdslandet Sverige.

Vi var många som trodde att det skulle bli ett annat skifte. Att vi för första gången i Sveriges historia skulle få en kvinna som statsminister. Hennes namn var Mona Sahlin och hon var vår företrädare för vår politik och våra värderingar. Vi kämpade mot huvudlösa kommentarer om att Mona Sahlin inte kunde företräda Sverige, "för hur skulle det se ut?". Vi tog diskussionerna, agiterade och var engagerade. För socialdemokratin, jämlikheten, jämställdheten, solidariteten och för gemenskapen.

Vi kämpade och lade ner många långa dagar och sömnlösa nätter för att våra tidslösa värderingar skulle nå fram. Tage Erlanders vision om nödvändigheten av det starka samhället, just för att människor skall slippa att vara svaga. De viktiga rättigheterna om en fullgod vård vid sjukdom eller när ålderdomens oundvikliga skröplighet kommer. Om allas rättighet till en god utbildning för att kunna bli goda samhällsmedborgare, utveckla sin personlighet och "icke hejdas i sina stämningars bästa längtan". Om allas rätt till trygghet i livets olika skiften - om man förlorar jobbet, drabbas av en olyckshändelse, får ekonomiska svårigheter. Det är den frihet vi kämpar för, att medborgare ska slippa en gnagande oro, att kunna se mot framtiden med öppen frimodighet, utan ängslan för det allra mest närliggande i vardagen.

Medborgarnas dom föll mot oss socialdemokrater, våra politiska förslag var inte skarpa nog. Vi upplevdes möjligen som håglösa, trötta och fega. För ivriga att gripa makten och för rädda för att förlora ett val. Kanske bakband vi oss till en av borgerligheten förutbestämd budgetdisciplin, till en nyliberal agenda om inflationsbekämpning istället för arbetslöshetsbekämpning. Vi kanske hade för mycket administrerade istället för samhällsomdanande reformer för arbetsliv, arbetstid, utbildnings-, pensions- och vårdsystem. Vi kanske upplevdes som frånvarande från de fyra årens kanske absolut viktigaste frågor - klimatets och den globala ekonomins härdsmälta. Det är hur som helst svårt att tolka det på ett annat sätt när medborgare i allt större skala omfamnar våra värderingar och att stödet växer för en välfärd i offentlighetens regi, den välfärd vi en gång byggde.

Men när Mona Sahlin på förtroenderådet förtydligade att hon själv inte stod för den politik socialdemokratin har fört, att hon själv inte fått ett tydligt mandat att leda och omforma partiet. Att hon inte fått förtroende att driva frågor om avveckling av a-kassan, accepterande av ojämlikhetsreformer som jobbskatteavdrag och avskaffad fastighets- och förmögenhetsskatt. Då svek Mona Sahlin socialdemokratin, då svek hon oss partikamrater som offrat själ och hjärta i vårt engagemang, då svek hon de medborgare som valde att lägga sina röster på oss. Då fegade hon ur och lade skulden helt på alla andra.

Men på något vis blir Socialdemokratins förlust i valet och Mona Sahlins avgång av en stark symbolik, ty vi kan inte ha en företrädare som inte tror på partiets politik. Vi kan heller inte ha ett parti som är toppstyrt av en företrädare som får fria tyglar att göra som han eller hon vill, ty vad skulle då ett medlemskap ha för innebörd mer än en årlig avi-avgift? Dessa två punkter blir till en demokratisk fråga i form av deltagande och transparens i valet av partiledare, en fråga som jag i min kristallkula ser kommer att föras allt hårdare framöver. Av symbolik blir Mona Sahlins avgång förhoppningsvis den att hon avgår tillsammans med den politik hon velat föra, för den hör sannerligen inte hemma i socialdemokratins värderingar, vår ideologi.

Och för oss engagerade i politiken är min tankegång inför framtidens arbete att en samhällsbevarande politiker behöver knappast någon ideologi. En samhällsomvandlare måste ha den för att få en mening i sitt arbete. Vi måste minnas i det nya året vi träder in i, och i tider framöver, att vi är inte maktlösa. Utvecklingen är inte ödesbestämd. Det är möjligt att förändra våra villkor med förnuftet och viljan som instrument. Solidariteten kan ge ett rikt och meningsfullt liv.

Och till sist en eftertanke till oss politiskt aktiva om hederlighet i vårt engagemang.

Politikens och debattens form är ett utanverk. Den får inte dölja det väsentliga, nämligen att politiken av sina utövare kräver en bestämd och obönhörlig yrkesmoral. Vi politiker är som guldfiskar i ett akvarium. Våra politiska gärningar är under ständig observation. Mitt i bataljens glädje och debattens hetta får vi inte glömma att politiken i grunden är någonting oerhört allvarligt. Det handlar om människors förtroende, deras ängslan, deras drömmar och förhoppningar.

Därför blir kravet på hederlighet obönhörligt.

Premiärdebatt om rasism och fördomar

2010-12-01T23:15:00.015+01:00

Ja det var väl påpassligt att min debattpremiär skedde på hemmaplan, i Sofielunds folkets hus stora radioprojekt RGRA (Rörelsen Gatans Röst & Ansikte) på 89,2 mhz. Jag som företrädare för Socialdemokraterna och Noria Manouchi (ordförande för MUF i Malmö) som representant för Moderaterna, pratade om hur man i politiken kan motverka rasism och fördomar i samhället.

Vi talade en del om situationen här i Malmö, där vi kom överens om att det är en väldigt segregerad stad där låginkomsttagande svenskar och invandrare från länder i krig eller med stora interna svårigheter ofta hamnar i stadsdelar som exempelvis Fosie och Rosengård, medan mer välställda invandrare (som exempelvis danskar och tyskar) tillsammans med välbeställda svenskar bor i områden som Limhamn, västra innerstaden och centrum. Vad jag försökte prata om är att det är så här vår tids klassamhälle ser ut där människor med låga inkomster hamnar i vissa stadsdelar där boendekostnaderna också är låga, medan andra mer välbeställda har råd att bo i områden med högre hyror eller som de oftast är, bostadsrätter eller villakvarter. Detta tyckte dock Noria var starkt överdrivet, och att man inte kan koppla segregeringen endast till inkomstklyftor. Mitt svar var då att om vi tittar tillbaka i tiden så var de vanligaste namnen i låginkomstområden som Rosengård och Fosie Andersson, Svensson och Persson - det vill säga den arbetarklass som vi förstod den för sådär 40-50 år sedan. På den tiden beskrevs underklassen på liknande sätt som idag från borgerligt håll - kriminella, lata och kulturellt lägre stående.

När vi sedan kom in på vad vi ville göra åt segregeringen var det återigen intressant hur mycket man från moderat håll ser problemen men är ganska ointresserade av att göra något åt dem. Noria pratade om att skolklasser från olika stadsdelar kan mötas på olika sätt och att vi behöver mer utbildning i skolor för att motverka rasism. Jag håller med henne, men lade till att vi måste utjämna boendesituationen på riktigt genom att bygga hyresrätter som alla har råd med i även bostadsområden som är präglade av välbeställda. Allra viktigast som jag ser det är frågan om full sysselsättning på en arbetsmarknad där alla behandlas lika och utan diskriminering. Moderata särbehandlingar i form av låglönemarknader för invandrare och hårdare tag bidrar inte till ett mer solidariskt samhälle, utan underblåser och förstärker rasism och sociala klyftor. Dessutom måste vi öka jämlikheten genom att fattiga människor idag får samma möjligheter som rika även på arbetsmarknaden och i samhället i stort. Därför är skattesänkningar, privatiseringar och vinstdrift i viktiga samhällsområden som skola, vård och omsorg ett problem, eftersom det leder till mindre omfördelning av resurser till de som verkligen behöver det samt att bara vissa i längden kommer att ha råd med den bästa vården. Andra moderata förslag som kommit fram är dessutom flyktingstopp till Malmö och från Anja Sonessons (M) håll, att till och med införa utegångsförbud i vissa "problemområden", förslag som både är rent förkastliga och vad jag kallade det i sändningen - borgerlig batongpolitik.

Debatten varade mellan 17.30-19.00, så det blir ett långt inlägg om jag ska sammanfatta hela. Däremot kan jag väl säga att det rent spontant var både roligt och eggande, men det är också en konst att på så enkelt och förståeligt sätt som möjligt uttrycka sig i radio. Debatten går att lyssna till HÄR på Radio RGRA (kommer upp den 2a december). Skicka gärna iväg en kommentar om vad du tyckte. Alltid bra med feedback och konstruktiv kritik.

Om religioner som ideologier

2010-11-29T02:07:00.004+01:00

Efter att svenska kyrkans f.d ärkebiskop K.G. Hammar var på besök hos Glokala folkhögskolan i somras har jag funderat vidare en del kring religioner och deras koppling till ideologier. Jag ska börja med att säga att hans besök på folkhögskolan var ganska uppryckande för mig, i min syn på den svenska kyrkan, även om jag förstår att han inte kan representera den eller dess medlemmar fullt ut. Man skulle kunna säga att K.G Hammar är en kristen postmodernist som med ett humoristiskt inslag suddar ut fördomar mot människor med religiös tro. Men det är inte honom jag tänkt skriva om, utan snarare om religioners koppling till ideologibegreppet.

Religioner brukar i allmänt tal inte tolkas som ideologier, mest därför att de ses som trossystem vilka grundar sig på föreställningar om en eller flera gudar ses som skapare och som oändligt höjda över det jordiska. Ideologier betraktas till skillnad från religioner som målinriktade sammansättningar av politiska ståndpunkter som vidare skall leda oss in i ett samhälle som kommer vara av godo för alla, tanken om den utopiska tillvaron.

Men om man börjar med att jämföra de olika beståndsdelarna inom religioner och i ideologiskt grundade organisationer, exempelvis partier, är likheterna ganska slående. För det första anspelar alla religioner och ideologier på att skapa en universell sanning och tillvaro som är giltig och som finns för alla människor (även om man tror på den eller inte). Inom kristendomen talar man om att troende kommer till guds himmelrike om man är följer bibelns principer, inom liberalismen att den fria marknadshanden kommer skapa fred och välstånd för alla samhällen och inom socialismen tror man på att skapandet av det klasslösa samhället kommer att ordna det verkligt jämlika och optimala tillståndet i världen.

För att komma till guds himmelrike krävs det att man går till kyrkan och sjunger psalmer, där centrum ofta är ett kors med en man vid namn Jesus hänger dinglande i. För att som nyliberal åstadkomma det fria marknadssamhället och den osynliga handens dominans över samhället går man till börsen och följer frenetiskt den stora indexgrafens utveckling. För att som socialist uppnå det klasslösa samhället går vi till våra föreningar och sjunger internationalen hand i hand och dagdrömmer om stora demonstrationer och energiska torgmöten.

Vad jag lite enkelt vill säga är alltså att tanken om uppdelningen mellan ideologi och religion i grund och botten är förenklad, och att de delar samma kärna. Man skulle helt enkelt kunna säga att allt är ideologi.

Vi måste avskaffa integrationstanken

2010-11-22T11:30:00.007+01:00

2000-talets politiska fluga har blivit integrationsfrågan. Debatten präglas i hur människor från andra kulturer och länder ska kunna komma in i det svenska samhället. Diskussionerna glider många gånger in på hur dessa människor på ett eller annat sätt måste införlivas i den "svenska kulturen"(?). Praktiska förslag spunnet från denna integrationstanke blir bland annat språk och medborgartest, avskaffad EBOlag, introduktionsår, reglerad anhörighetsinvandring, niqab/burkaförbud och låglönesektorer etc.

Vad socialdemokratin idag bör, är att rannsaka vilka politiska termer man använder. Kajsa Borgnäs skriver klokt i Arena att socialdemokratins stora problem är att man (s)äger en sak men står för en annan. Här talar hon om att "vår brist på sammanhängande berättelse om Sverige, arbetet, välfärden och livskvaliteten gör oss dessvärre till ett otydligt parti".

Jag skulle vilja hävda att samma mönster går att finna i socialdemokratins användning av de båda termerna mångkultur och integration. Min fråga är, går det egentligen att stå för det mångkulturella samhället samtidigt som man för en semi-assimilationspolitik i form av dagens förståelse av integration, eller är de varandras motsatser?

Det mångkulturellt samhället, som vi ofta lägger anspråk på att förorda, innebär att människor från olika delar av världen kan utbyta "kultur", alltså erfarenheter och värderingar men samtidigt ha möjlighet att behålla andra. Integrationssamhället blir ett annat där kontentan är att människor från andra kulturer måste integreras i det svenska samhället för att fungera. Ett mångkulturellt samhälle skulle på så vis kunna sägas ha ett symmetriskt förhållande, medan ett integrationsprojekt en asymmetriskt. I själva termen integration ligger samtalet idag om på vilka sätt man kan göra invandrare till svenskar genom olika åtgärder - att integrera ett ointegrerat "dem" i ett integrerat "vi" - en förtäckt assimilationstanke. En invandrare som kommer till Sverige och inte får ett jobb är ointegrerad, han eller hon står utanför samhället. Härtill följer den borgerliga termen utanförskap. Fastän det är en känsla av utanförskap är väl var och en av oss som lever inom landets gränser också del av samhället? Kort och koncist - alla är vi väl integrerade i samhällspyramiden.

Det är därför det är viktigt för socialdemokratin att avskaffa tanken på integrationen utifrån diskursen om att invandrare måste bli svenskar för att "komma in" i samhället. Vad som behövs är en kraftfull praktikpolitisk genomströmning av jämlikhet inom alla våra politiska områden - jämlikhet genom att faktiskt ha en politik för full sysselsättning och inte bara ett språk om det. Vi måste dessutom våga säga stopp i frågor kring privatiseringar och vinstintressen inom välfärden som i nuläget sliter isär samhället och skapar motsättningar. Vi måste våga föra en jämlikhetspolitik såväl inom bostadsområdet där vi bryter integrationen genom att bygga billiga hyreslägenheter även i attraktiva områden och stoppa gentrifieringen av områden där vi fortfarande har en bredd av människor från olika samhällsklasser. Vi måste våga ta hårda tag mot diskriminering och rasism på arbetsmarknad och bostadsmarknad.

Börja öva in mantrat - "Vår politik för integration är jämlikhet".

Var finnes moderniteten?

2010-11-12T05:18:00.005+01:00

"Vi måste modernisera partiet" är förmodligen den mest använda termen inom Socialdemokraterna post 19e september 2010. Vad detta innebär och hur man ska åstadkomma moderniseringen är många gånger desto mindre klart. Kriskommissionens ordförandepar Ardalan Shekarabi och Anna Johansson ställer klokt (i DN 2010-11-10) frågorna om varför ojämlikheten ökat sedan slutet på 1970-talet, under en period då Socialdemokraterna till större delen av tiden satt i regeringsställning. För att komma till bukt med ojämlikheten och partiets dipp menar Ardalan och Anna, lika vist som innan, att vi måste göra en gedigen omprövning av vår politik på basis av detta faktum. På så vis kommer vi att landa i en ny förståelse av "den moderna människan". Tre rätt av tre möjliga.

Men för att förstå den moderna människan måste vi också förstå det moderna samhället. Det är här den mycket intressanta grundbulten finns i Socialdemokratin - utan individ inget samhälle och utan samhälle ingen individ. Och för att förstå det moderna samhället och modernitetens individ måste vi lyfta oss bort från strutsfågelmentaliteten och tron om att vi i Sverige lever i en skyddad kokong, avskuren från den omvärld som präglas av en i allt snabbare spinnande ekonomisk, social och kulturell globalisering. I akademin talas det om den "globala byn" eller än mer vältaligt på engelska, "the global village". Det är här någonstans vi måste finna roten i hur det moderna samhället idag ser ut. Helt enkelt - Vad hände med Världen och Sverige sedan 1970-talet?

Vad som präglar de globala ekonomiska strukturerna sedan dess är övergången från den Keynesiska ekonomiska skolan till den nyligen avlidne Milton Friedmans nyliberala ideologi. I spetsen för det praktiska genomförandet av den nyliberala ideologin gick ökända, och ur socialdemokratiskt perspektiv, föraktade personer som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Med ekonomisk och politisk makt, framförallt amerikansk, infördes en aggressiv nyliberal politik inrikes, men inte desto mindre på den globala spelplanen. Massiva nedskärningar och privatiseringar i välfärden, avreglerade finansmarknader och valutasystem samt avvecklade handelshinder och tullar blev, och är fortfarande i stor skala, credot för dagen.

Länder som präglades av en stor offentlig sektor och med starka socialdemokratiska partier (exempelvis Sverige) stod längre ut än andra, men verkligheten hann i kapp och på 1980-talet började man även i det Socialdemokratiska partiet anamma de nyliberala idéerna om nödvändiga nedskärningar i välfärden. I slutet av årtiondet och tiden därefter kom det i form av avreglerade finans- och valutamarknader, utförsäljningar av statliga företag, privatiseringar i välfärden och införandet av ett av världens mest nyliberala och börsnoterade pensionssystem. I takt med detta ökade (oväntat?) ojämlikheten både i Sverige och globalt.

Men Sverige står inte längst fram i denna "moderna" utveckling. Länder som hamnade i skuldfällan blev de stora nyliberala experimenten av amerikanskledda organisationer som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Avvecklingen av den dåvarande välfärden i dessa länder bidrog till inbördeskrig och konflikter samt en höggalopperande kriminalitet. Den samhälleliga tillvaron i fattiga och skuldtyngda stater präglas numera av att NGOs (ickestatliga organisationer) och privata företag styr större delen av det civila samhället, liksom en ökad närvaro av privata arméer och säkerhetsfirmor som skyddar deras verksamhet. Vad vi nu ser är alltså inga egentliga självständiga stater i dess faktiska betydelse (där medborgarna genom fria val kan bestämma över landets utveckling), utan en tillvaro där allmänna val mer eller mindre blivit ett spel för gallerierna, en situation där staternas ledare sitter (gillande eller ogillande) i knäna på mäktiga globala institutioner och företag. Att detta naturligtvis är en extrem verklighet som blir något av en dystopi i det svenska sammanhanget ska självklart poängteras, men icke desto mindre skall det påpekas att vågen vi simmar med inte rör sig åt det motsatta hållet. Ojämlikhetssymptom, så som Sverigedemokraternas och andra främlingsfientliga partiers entré i länders riksdagar och parlament, tilltagande protester såväl från fackliga som miljöorganisationer runt om i Europa samt ökade spänningar mellan religiösa och etniska grupperingar. Dessa symptom viskar alla om att socioekonomiska konflikter är på uppgång.

Det är någonstans i detta kontext vi måste ompröva vår politik för att förstå det globaliserade moderna samhället och de individer som numera lever i det. Vi måste ställa oss frågorna om privata vinstdrivande aktörer i välfärden bidrar till ett jämlikare samhälle, vi måste ställa oss frågan hur vi har en verklig plan för full sysselsättning när prognoserna talar för en 8% arbetslöshet flera år framöver samtidigt som alltfler bränner ut sig i sina arbeten och blir sjukskrivna. Vi måste fråga oss hur socialdemokratiska partier och fackföreningar kan arbeta tillsammans regionalt och internationellt för att stärka den globala jämlikheten genom en rättvis och hållbar fördelning av naturresurser, samt på allvar lyfta frågor om en utvecklande, rättvis och solidarisk internationell handels-, bistånds- och migrationspolitik. Och vi måste, sist men inte minst, göra det i samband med de folkrörelser som står redo med idéer och förslag till svaren på vår tids knäckfrågor.

Tänk globalt, agera lokalt.

På tal om sjukdomar

2010-11-08T16:45:00.000+01:00

Det är inte ofta man lyckas avsluta ett inlägg tills det att man börjar spinna vidare på det kommande. Där föregående inlägg om mitt Gudbarn Diosling och hennes ögonsjukdom slutade, tar dagens vid, nämligen om sjukdomar och fattiga människor i länder med lite makt på den internationella arenan. Men det är även intressant för dem av den sorten som tror av vi lever i något slags postkonfliktssamhälle. Där arbete och kapital inte längre är en motsättning. Eller som den nyliberale teoretikern Francis Fukuyama kom att kalla tiden vi trätt in i - The end of history - den nyliberala ideologins fulländade seger över socialism och kommunism i och med Sovjetunionens fall.

I Sydafrika är fler än var femte vuxen drabbad av HIV/AIDS. Den patentskyddade medicinen som håller sjukdomen under kontroll, och som gör att en människa kan leva ett förhållandevis normalt liv kostar runt 100 000 kronor per år, något som gör att majoriteten av de drabbade i Sydafrika överhuvudtaget inte har råd med behandlingen. Lyckligtvis har det dock varit tillåtet att producera kopior av medicinen i Indien som kostar en bråkdel av av den patentskyddade medicinen (ca 1200 kr/år), vilket gjort att det funnits hjälp för många (om än inte alla) människor som drabbats.

I Sydafrika röstade regeringen 1998 igenom en lag som kom att tillåta import av licenskopierade HIV/AIDSläkemedel från Indien. Under TRIPS (Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights), vilken är den grund av patenträttsligt ägande som Världshandelsorganisationen (WTO) baserar sina fördrag på, är det lagligt att tillverka kopior av ett läkemedel om ett land är i kris. Så lyckades bland annat amerikanska kongressen att få företaget Bayer till att sänka priserna på antibiotika mot Anthrax genom att hota om en legalisering av produktion på kopior av läkemedlet.

I fallet kring HIV/AIDSmedicinerna gick den amerikanska läkemedelsindustrin (39 företag totalt) till offensiv mot legaliseringen av import av medicinkopiorna genom att stämma Sydafrikas regering. När fallet uppmärksammades av aktivister världen runt tog företagen dock tillbaka stämningsansökan för undvika negativ mediaskildring. Istället började läkemedelsindustrin genom en massiv lobbykampanj att påverka den amerikanska regeringen till att pressa Sydafrikas regering att dra tillbaka lagförslaget. Den idag så kände "klimataktivisten" Al Gore gick i ledning för den amerikanska ståndpunkten och försökte få Sydafrikas regering att ändra på beslutet. USA placerade bland annat Sydafrika på listan över länder misstänkta för att bryta mot internationell patenträtt och hotade om omfattande ekonomiska sanktioner.

När "utvecklingsländer" 1999 drev frågan i WTO om att bekräfta rättigheterna till att importera kopierad medicin blockerade USA beslutet (uppbackad av läkemedelsindustrilobbyn). Och inte förrän 2003, efter intensiva förhandlingar, kom USA att motvilligt acceptera "utvecklingsländers" rätt att importera billiga kopior av en medicin som möjliggör liv för miljoner sjuka och fattiga människor. 2010 är fallet fortfarande att runt om i världen, och inte minst i EU, stoppas hjälpsändningar med hjälpmedel ämnade för hundratusentals behövande i utvecklingsländer, bland annat mot allvarliga sjukdomar så som hjärtinfarkt, stroke, Alzheimers och Parkinsons sjukdom samt psykos (läs bland annat DN 2009-03-21).

Vad dessa berättelser och otaliga andra förtäljer är inte längre den klassiska föreställningen om att kapitalet ror båten som staten styr. Idag har kapitalet tagit över båda sysslorna medan staten åker livbåt, såväl i Sverige som i de flesta andra länder. Så frågan är vilken väg Socialdemokraterna väljer 2011? Att hoppa tillbaka i båten och sätta sig hand i hand med kapitalet eller att återta rodret? Få i partiet verkar trots allt nöjda med att sitta kvar i livbåten.

Låt mig få presentera Diosling

2010-11-08T10:20:00.000+01:00

Den här sidan var aldrig tänkt att bli en en sida för privata inlägg om min vardag eller andra saker som inte har något större allmänintresse. Men jag tänkte den här gången bryta mot dessa principer, om bara för en gångs skull, för att visa upp hur fantastiskt vacker min Guddotter från min familj i Nicaragua är. Diosling heter hon, och fyller ett år om ungefär en månad. Just nu har hon råkat ut för en ögonsjukdom och måste medicineras till en bit in i december. Om inte behandlingen hjälper kommer hon bli tvungen att operera. Stackars liten. Men visst skiner hon likt en solstråle?

121 år senare?

2010-11-05T10:44:00.000+01:00

Den första maj 2011 samlas svenska socialdemokrater i en stor första majdemonstration på Olof Palmes plats, i arbetarrörelsens vagga Malmö, för att lyssna på talare som Jytte Guteland, Kajsa Borgnäs och Morgan Johansson. Nästintill lika många människor hade samlats som på Gärdet i Stockholm 1890 då Hjalmar Branting, August Palm och Hinke Bergegren stod för socialdemokratins första krav om arbetstidsförkortning.

2011 fordrar vi arbetstidens begränsning huvudsakligast av följande skäl

Sänkt arbetstid skulle sätta en damm för den fysiska och intellektuella urartning som nu hotar arbetar- och tjänstemannaklassen som en följd av dess omänskligt långa, i förtid utslitande, hälsoförstörande arbetstid.

Sänkt arbetstid skulle ge arbetarna och tjänstemännen tid och krafter att ägna sig åt sin intellektuella och moraliska utveckling som fri människa och medborgare.

Sänkt arbetstid skulle, allmänt genomförd, ha till omedelbar följd en förminskning av den reservarmé av arbetslösa som den nuvarande ekonomiska ordningen skapar.

Sänkt arbetstid skulle ge staten möjlighet till ytterligare reformsvängrum genom att man reducerar de enorma kostnader för sjukskrivna och arbetslösa som idag står utanför arbetsmarknaden.

Sänkt arbetstid skulle, allmänt genomförd, ha till verkan att vi genomför en ledande reform å klimatets vägnar genom att sänka den oerhörda resursförbrukning som är starkt bidragande till den globala uppvärmningen.

Sänkt arbetstid skulle, allmänt genomförd öka jämställdheten och trygga familjelivet då kvinnor och män tillsammans får ökade möjligheter till att gemensamt sköta om hem och familj.

Reformförslaget tolkas av politiska bedömare som ett återupptagande av det socialdemokratiska sociala ingenjörskap som länge varit partiets prägel, samt den reformanda som gjort Sverige känt som ett av världens mest jämlika, jämställda och socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbara länder.

Dags att knyta banden

2010-11-04T00:10:00.000+01:00

När jag sitter i bussen och tittar ut genom fönstret i min färd ner mot EUs högkvarter i Bryssel ser jag inga gränser. Kanske en vägskylt om att vi passerar en tidigare välbevakad gräns. Kanske har ett registreringsnummer en siffra mer eller mindre. Språket är annorlunda, men numera är saken densamma även i Sverige. Att det globala har flutit in i det lokala och att det som händer lokalt får allt större betydelse för vad som händer i omvärlden. Globalisering.

Att denna ”gränslöshet” inte alls är gränslös är jag väl medveten om. Att människor som inte är födda inom den Europeiska Unionens geografiska avgränsning har en helt annan upplevelse av de formella gränserna är ett sorgligt faktum om att solidariteten, jämlikheten och medmänskligheten inte vuxit sig tillräckligt stark - ännu. Och även de människor med sämre förutsättningar inom Unionen inte heller delar den bild av gränslöshet som EU och Schengen har som PR-image, är ett dystert men starkt besked om att vi har ett mödosamt arbete framför oss.

Men vad globaliseringen medför är en möjlighet till ökad närhet mellan människor. Den utmanar. Får oss att se världen utifrån en annan människas synvinkel. Det kan vara provocerande, men att världen är i förändring och att vi är del av den är ett faktum som vi inte kan bortse ifrån, även om det finns beivrare som predikar evangelium om ett bevarande av en nationell identifiering som när de väl får frågan – har svårt att förklara.

Men globaliseringen innebär inte bara förflyttning av människor. Den innebär framförallt förflyttning av stora tillgångar och kapital – som många gånger bidrar till att människor tvingas att just fly(tta). Man kan grovt säga att den ekonomiska föregick men även förorsakade den sociala globaliseringen. Kanske är det i så fall så att den satt en våg i rullning. Kanske förolyckas den av sig själv. Dessa kansken är dock beroende av att vi vanliga arbetare och tjänstemän och kvinnor som växt upp här i Sverige och i andra rika länder vågar lyfta blicken och se att vi tillsammans med våra nya grannar är medmänniskor som står under samma tröskel i samhällsstegen. Det är då både borgerligheten och den ökande främlingsfientligheten ser sina vägars ände.

För när människor nu från olika hörn av världen, på ett och samma torg, i en och samma trappuppgång, tillsammans kan berätta om sina erfarenheter och kan koppla ihop de samband som ofta den ekonomiska globaliseringen gett upphov till. Det är då en förståelse kan byggas, en rörelse skapas och de verkliga knutna nävar av bröder och systrarbanden lokalt och världen över kan skapas. Kanske var Karl Marx för tidigt ute med det klassiska citatet "Proletärer och förtryckta folk i alla länder, förena er!". Kanske var det just det startskott som ca 170 år senare resulterade i något annat.

För visst är det dags?

Att kommunicera orättvisa och underutveckling

2010-09-26T20:08:00.000+02:00

Kolla här Daniel, säger Darwing, och visar stolt upp ett par ljusblå snyggt slitna Levi’s jeans han har i sin garderob.

- De här köpte jag för 1 dollar när en lastbil med begagnade kläder från USA kom hit för ungefär ett år sedan, fortsätter han och stärker samtidigt uttrycket med ett pekfinger som symboliserar den ynka dollarn han betalat. Inget dåligt klipp, va?

- Nae, svarar jag, de är riktigt snygga. Verkligen, 1 dollar?

- Javisst, svarar han snabbt, halvt om leende för sitt jätteklipp och halvt om leende för att de jeansen av samma märke jag just köpt på Centralamerikas största marknad i Managua, El Oriental, var 29 dollar dyrare.

Några veckor tidigare sitter jag tillsammans med presidenten Rosita i kvinnokooperativet för kvinnlig företagsamhet i San Rafael del Norte. Det är ett ganska nystartat kooperativ, bara cirka två år på nacken, som arbetar med att fortbilda arbetslösa kvinnor och så småningom även få in dem i arbetslivet. Inkörsporten till arbetslivet sker inte bara genom att bilda kvinnor i deras rättigheter och i de lagar som finns i landet utan innehåller också en praktisk bit – man har en syskola. Denna syskola drivs av just Rosita, som är lite av San Rafaels sydrottning. Eller ja, rentutav San Rafael del Nortes drottning i största allmänhet. Att gå med henne längst en utav ortens två stenlagda huvudgator innebär mer eller mindre att morsa på halva ortsbefolkningen. Alla hälsar på Rosita utifrån sina små attiendas, liksom hennes för dagen västerländska bihang. Hon hälsar glatt tillbaka samtidigt som hon utstrålar elegans och stolthet då hon sakta vaggar fram längst med gatan i sina vackra och färggranna kläder.

Något man ofta stöter på när man besöker kooperativ, småskaliga producenter eller de organisationer som de samlas inom i Nicaragua handlar om strävanden efter kommersialisering av sina produkter. För en person skolad i vänsterlogikens alla konster känns det här lite främmande, inte minst när det handlar om matvaror, och inte desto mindre då temat för praktiken här handlar om just matsäkerhet och matsuveränitet. ”- Hallå, är det inte bättre att ni satsar på att försörja er själva innan ni säljer bort ert levebröd för billigt till någon mellanhand som ni därefter får köpa tillbaka det för dubbla priset?”, är den tanke som farligt snabbt hemsöker mig när jag träffar på sådana skrifter.

Kommersialisering av kvinnokooperativets produkter är en viktig punkt i deras strävanden. Rosita visar stolt upp några av de kläder som senare ska säljas på departamenthuvudstaden Jinotegas marknad när nästa tillfälle ges. Väskor, blusar, kjolar med mera sys av kvinnor i alla åldrar. Även några barn övar sina syfärdigheter med president Rositas noga överseende. Hon vet hur saker och ting ska sys. Inför skolavslutningarna i december månad vallfärdade hela ortsbefolkningen till hennes hus för att be henne ordna klänningar och skjortor till deras barn, vilket hon med glatt mod gjorde, trots att det mer eller mindre innebar oavbruten dygnstjänst under ett par veckor.

Innan man kommer till San Rafael del Norte måste man passera genom Jinotega, i alla fall om man kommer från huvudstaden Managua. När bussdörrarna öppnas möts man av frisk luft, till skillnad från Managuas tryckande värme. I staden står butiker uppradade där kläder ligger spridda i stora högar inuti väldiga träboxar. Personer stod med nästan lika mycket kläder hängande på axlarna fortskridande idogt grävande i boxarna efter fler fynd.

- Det där är kläder som skänkts från människor i USA och som nu säljs väldigt billigt, säger Darwing, som uppfattat mitt intresse för kommersen.

Då jag sitter tillsammans med Rosita i kvinnokooperativet några veckor senare påminns jag om situationen och frågar nyfiket om det inte är svårt att sälja kläderna som de syr till ett bra pris då det hela tiden finns ett berg av billiga biståndskläder som bara ligger väntandes på att grävas ur.

- Jo, det är klart, svarar Rosita, det påverkar ju också priserna på de kläder vi säljer.

Här passar vänsterkantens kritik mot dagens biståndshantering bra in, där västvärldens befolkningar för att rena sina samveten mot omvärldens sämre lottade gjort sin beskärda del genom att lämna in de kläder man inte längre vill ha till någon klädinsamling. Något som resulterar i att småproducenter i mottagarländerna får svårt att sälja sina egna produkter.

Fast som jag upptäckte under min vistelse i Nicaragua, är allting inte lika enkelt som i teoriernas enkla orsak- och verkanförklaringar. Mest för dessa ofta bortser ifrån de dominanta diskurser som finns i vår globaliserade värld och de känslor och värderingar dessa kommunicerar. Till exempel, i min familj i Nicaragua sitter alla med varsin SonyEricssonmobil, det står en stor Sonystereo på bordet bredvid Panasonictvn. Före detta soldater i FSLNregeringens trupper under 1980-talets blodiga krig mot det USAstödda Contrasförbanden i norr och organiserade i fackföreningar liksom kooperativ sitter på kvällarna och klunkar Coca Cola samtidigt som de tittar på de olidligt patriarkaliska mexikanskproducerade telenovelas som vissa kanaler sänder dygnet runt.

På ett sätt kan man tycka att allt det här, liksom min och Darwings jakt efter Levi´s jeans, är så kontradiktivt det kan bli, de transnationella företagens dominans och till underutvecklingen av egenproducerade produkter. Å andra sidan flödar en evig flod av bilder, videoklipp och röster från en värld mycket rikare, rakt in i vardagsrummet hos mer eller mindre alla familjer här, i Latinamerikas näst fattigaste land. Genom medierna kommuniceras vad och hur vi ska konsumera - vad som är snyggt, vad som är inne, vad man ska ha på sig eller för all del, vad man inte ska ha på sig. Och vem här strävar inte efter de rikedomar och behagliga levnadssätt som vi har i väst? Istället för att degenerera människor i fattiga länder till ovetande (för visst skulle man lite enkelt kunna säga, - ”Men köp inte varorna då!”) så är det först och främst sig givet att man köper det som är billigast (och som dessutom har stil, eller rättare sagt den kommunicerade synen på vad stil är), i synnerhet om man har det kort om pengar. Och för det andra, och kanske det än mera centrala, kan det också tolkas som en strävan efter jämlikhet och inkludering i en värld som annars inte bryr sig särkilt stort. Ja, förutom när det är faddergalan på tv4.

Kontentan av detta inlägg är att vi har ett enormt ansvar i den rika delen av världen att bidra till att länder vars befolkning plågas av fattigdom och sociala svårigheter kan skapa sig en situation där de har en reell möjlighet att försörja sig själva. Det kan inte bara ske genom en ström av biståndsmedel utan vi måste även ifrågasätta konsumtionssamhället och den massmediala ström av reklam och konsumtionshets. För när konsumtionssamhället blir så pass hämmande att det motverkar människors och samhällens möjligheter till självförsörjning och dessutom skapar ett biståndsberoende, då riskerar vi att den rättvisa, jämlika och hållbara värld vi pläderar för bara blir ett tomt skal utan ett riktigt innehåll.

Socialdemokratin – sätt rörelsen i rörelse

2010-09-22T09:33:00.001+02:00

Krisen för Socialdemokratiska Arbetarepartiet i Sverige är ingen överraskning. Den matchas av liknande kriser för våra systerpartier i Europa. Det kan tyckas svårt att förstå hur fallet kan vara så i en tid då nyliberala partier borde ligga tyst begravna på den partipolitiska kyrkogården efter de serier av ekonomiska, sociala och ekologiska kriser dessa partier banat vägen för. Socialdemokratin borde i dagens läge vara sedd som ett självklart alternativ. Men så är det inte.

De grundläggande förändringarna som tog plats efter Berlinmurens fall, i synnerhet den hyperspeedade globaliseringen, har skapat kraftiga utmaningar för socialdemokratin. Stegringen av transnationella investeringar, finansiella transaktioner, de globala flödena av kapital och den fria rörelsen av gods och tjänster har urholkat de traditionella instrument vi haft för att reglera den nationella ekonomin. Målet med att skapa en balans mellan kapital, arbete och sociala utjämningsprogram har varit medelpunkten i socialdemokratisk politik, men under de senaste 20 åren har vi istället anammat en del av de nyliberala ingredienserna, bland annat avreglering av finansmarknaden, utförsäljningar av statliga företag, privatiseringar och vinstintressen inom sjukvård, omsorg och skola. Socialdemokratin har i allt större skala accepterat marknadsekonomins och den osynliga handens hegemoni över medborgarna. Mer frihandel och mindre statlig inblandning har mer eller mindre blivit en dogma från en strid ström av socialdemokratiska företrädare.

Därför känns Socialdemokratin idag delvis som ett skepp seglande i blindo, utan varken kompass eller teori. Vi byggde upp ett system som vi plötsligt började bidra till att gradvis montera ned. Vi ger oss själva därför ett intryck av att vara ur funktion med en kraftlös apparat, utan ideologi, utan doktrin, utan vägledning och framför allt en avsaknad av en identitet. Vi socialdemokrater företrädde en rörelse som skulle reformera samhället. Idag har vi alltmer avsagt oss den uppgiften. Vi var ett arbetareparti, idag profilerar vi oss alltmer som ett parti för städernas välbärgade medelklass utan att det egentligen finns en efterfrågan för det (läs bland annat ”Socialdemokratin måste genast ha en ny politik” och "Gör en vänstersväng som i Norge"). Detta har lett till en tilltagande brist på förtroende bland väljarkåren och således en stadigt fallande väljarsiffra. Kontentan blir att vi har svårt att driva en trovärdig politik utan att den är ideologiskt förankrad.

Behovet av en socialdemokrati är emellertid större än någonsin. De tilltagande ekonomiska kriserna visar på ett behov av en förstärkt roll för det gemensamma ägandet, för det statliga ingripandet i marknaden och med den – en tillåtelse att utvidga vårt välfärdssystem. Vi socialdemokrater har möjligheten att ta detta initiativ och arbeta tillsammans med våra systerpartier regionalt och globalt för att återigen kunna skildra en berättelse som människor kan tro på – en berättelse av hopp, möjligheter och en framtid av ökad social och ekonomisk trygghet, solidaritet och rättvisa.

Detta betyder dock inte att vi ska vara ett återställarparti. Vi måste istället omskapa det unika uttryck vi historiskt haft med nya progressiva idéer och ett nytt språk för 2000-talet. Vi måste leda vägen in i en samhällelig omdaning grundad på förnybar energi, hållbar social-, ekologisk-, och ekonomisk utveckling. Många av idéerna finns att hämta i den kunskapsbrunn som de globala gräsrotsrörelserna förfogar över. Vi måste lyfta blicken och integrera dem och deras förslag i vår politik. Bara på så vis kan Socialdemokratin återupprätta sin roll som ett folkrörelsens näste, ett parti i rörelse, ett parti med en levande vision. Vi måste med andra ord föra vår identitet framåt och väcka liv i partiets roll som ett forum för vänsterideal där vi fokuserar på vägar i vilket samhälle och ekonomi kan samverka i globaliseringens tidsålder – utan att någonsin ge avkall på principerna om solidaritet, rättvisa och en bättre framtid för alla.

En dag som denna

2010-09-21T02:25:00.000+02:00

"Visst är det viktigt att människorna ska ha så stort privat armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur, till kulturella upplevelser, Det gäller möjligheten att utvecklas och, som det heter, att förverkliga sig själv. Att leva i frihet och jämställdhet med andra.

I ett utvecklat och organiserat industrisamhälle som vårt är denna frihet för människorna hotad från olika håll. Många upplever att deras ekonomiska resurser är begränsade när hyror och priser går upp, när bilen ska betalas, när ungarna ska ha nya kläder eller nya skidor. Vi har inte lyckats göra jobben till den självklara rättighet de borde vara. Vi har inte lyckats skapa den gemenskap människor emellan som är nödvändig för friheten. Vi har stora och svåröverskådliga och som det verkar närmast opåverkbara företag, myndigheter och organisationer.

I ett sådant perspektiv är vårt samhälle inte särskilt behagligt, och man kan gå vidare. Man kan stå här på Sergels Torg, och se de unga och så brutalt misshandlade narkotikaoffrens förnedring. Lyfter man blicken ser man de glasade fönstren i detta hus, eller den till synes ointagliga penningbunker som är vår största affärsbanks huvudkontor. Och går man ner till tunnelbanan ser man de allt tydligare spåren av det snålhetens förfall som sakta gör sig märkbar när det gäller den kollektivtrafik som borde vara varje storstads stolthet.

Och det är kanske nånstans här som lockelsen till det privata kan bli stark. Glöm vem det är som sitter på den ekonomiska makten, ty den är orubblig. Blunda för utslagningens fasor, ty det är inte ännu dina barn som går under. Åk helst inte tunnelbana, ty det är bättre att sitta i bilen en halvtimme, om den möjligheten finns, än att stå i en buss eller ett tåg i trekvart. Fly undan allt detta, till det som du själv kan påverka, spara sen in till den egna familjen, till villan, till bilen, ytterligare några hundralappar på de utslagnas och på tunnelbanans bekostnad. Och sänk skatten, då kan det egna armbågsutrymmet bli ännu lite större.

Detta är naturligtvis en förenkling, en karikatyr. Men den kan användas för att dra två ganska viktiga politiska slutsatser.

Den första är helt enkelt följande; liksom gröna vågens flykt är det också en flykt att isolera sig i det privata och utestänga den omvärld vi är så beroende av. Ty även om du har ett eget privat armbågsutrymme, så är du fortfarande en del av ett komplicerat samhälle, av ett genomorganiserat företag eller förvaltning. Dina barn går i skolan eller kanske i bästa fall har en plats på dagis. Du får din information genom de stora organisationer och företag som ger ut tidningar eller sänder ut radio- och TV-program. Och när det gäller alla dessa för vardagen så viktiga företeelser sitter du inom andras armbågsutrymme. Och det är ofta fråga om mäktiga och vassa armbågar. Om det enda företaget läggs ner i Horndal eller Hällekis hjälper det inte med armbågsutrymme genom sänkta skatter och stora ränteavdrag, ty människor riskerar att berövas sitt levebröd och sin hembygd.

Det andra handlar om socialdemokratins ansvar för det samhället. Det finns brister idag som vi medverkat till. Det finns andra brister som vi inte haft insikten eller makten att rätta till. Vi säger ofta att dagens samhälle är bättre än våra pionjärer kunde drömma om, när de kämpade för arbetarnas rösträtt eller byggde arbetarnas egna folkparker och mötesplatser. Och det stämmer på väldigt många punkter. Men samtidigt är det på andra områden sämre än vad de sannolikt trodde skulle vara möjligt att uppnå.

Vi har inte utvecklat den engagerande gemenskap som är en av socialismens grundtankar. I stället har gemenskapens villkor på många sätt blivit sämre genom strukturomvandling, sterila bostadsmiljöer, automatiserad produktion. Vi har inte i tillräcklig grad lyckats bryta det ekonomiska fåtalsväldet, och demokratisera och decentralisera den ekonomiska och politiska makten. På det privata området, liksom inom stat och kommun, möter vi byråkratier som är effektiva i mångt och mycket, men ofta fjärmade från människornas egentliga inflytande. Vi har inte i tillräcklig grad utvecklat det utrymme för varje människa att följa ”sina bästa stämningars längtan”, som Branting uttryckte det en gång. I stället har kommersialism och konkurrens fått sätta en stark prägel på värderingar och levnadssätt.

Centern kunde inte bryta upp industrisamhällets avigsidor, de kunde peka på dem och utnyttja dem partipolitiskt. Inte heller Moderaterna kan genom flykt till det privata eller till något slags kallhamrad egoism för de bättre ställda lösa de problemen. Vi kan inte vandra tillbaks från industrisamhället som Centern tycks mena, vi kan inte hoppa åt sidan in i en avskild privat sfär som blir konsekvensen av högerpolitik. Vi måste lära oss att bemästra industrisamhället; att skapa ett privat armbågsutrymme för alla som inte något utrymme för de vassa armbågarna. Men vi måste också demokratisera och decentralisera de beslut som vi alla berörs av, och medverka till den aktivitet och det engagemang som är nödvändigt för att en sådan demokrati blir en levande demokrati, och att samhället blir ett levande samhälle, med en varm gemenskap människor emellan.

Det är min bestämda övertygelse att en sådan samhällsutveckling aldrig kan åstadkommas med högern vid landets politiska ledning. Det är socialdemokratins förpliktelse att utveckla en politik som gör det möjligt för människorna att i demokratiska och rättfärdiga former kunna bemästra industrisamhället, röja bort avarterna och ta tillvara möjligheterna till ett gott och utvecklande liv för alla människor, som ändå teknik och ekonomisk effektivitet skapar."

Olof Palme 1979