torsdag 24 januari 2013

Full sysselsättning och politiska prioriteringar inför 2014


”Full sysselsättning är vår övergripande politiska prioritering. Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken. Vi socialdemokrater ska vidta de åtgärder som krävs och söka de allianser som är nödvändiga för att bryta arbetslösheten och få fler människor i arbete.”

Så lyder den nya portalparagraf socialdemokratiska partistyrelsen föreslår kongressen att besluta om. Vad som hittills släppts är förslaget om att sluta sysselsättningsgapet mellan kvinnor och män liksom att förbättrad arbetsmiljö får högre prioritet än tidigare. Ett annat förslag partistyrelsen lägger till kongressen är att ställa sociala krav vid upphandlingar, vilket prövats med framgång i Stockholm under 2005-2006 (borgerliga majoriteten rev upp beslutet vid maktskiftet i Stockholm stad) och som nu också har sjösatts som del i vita-jobbmodellen i Malmö stad. Så långt är det bra.

Det finns dock två knäckfrågor som återstår. En kopplad till själva portalparagrafen i sig och en andra, mer övergripande fråga, om prioriteringar i den socialdemokratiska politiken.

Det första och mycket intressanta är frågan om full sysselsättning i förhållande till den ekonomiska politiken. Den fulla sysselsättningen som prioritet i den ekonomiska politiken har inte funnits på den politiska dagordningen sedan 1980-talets mitt. Paradigmskiftet från full sysselsättning som överordnat mål i den socialdemokratiska ekonomiska politiken till inflationsbekämpning är en av hörnstenarna i den konfliktyta som kom att kallas Rosornas krig. Keynesiansk politik daterades som politisk historia i den nyliberala våg som svepte över 80-talet och framåt. 1983 menade Kjell Olof Feldt att det inte fanns något val mellan bekämpning av inflation och arbetslöshet. Kampen mot inflationen gavs högsta prioritet. Betydande nedskärningar av de offentliga utgifterna följde och ett tak på 4% sattes på de indexreglerade statsutgifterna, det så kallade budgettaket.

Om det nu pågår en omförhandling i den ekonomiska politiken och huruvida socialdemokratiska partistyrelsen tänker föreslå s-kongressen att lyfta budgettaket, det återstår fortfarande att se. Budgettaket och inflationsbekämpning som överordnad norm har av undertecknad och många andra kritiserats för att vara en av grundorsakerna till att vi inte lyckats forma ett alternativ till den borgerliga ekonomiska politiken. Vi rör oss inom samma ramar och har mycket små möjligheter att bedriva konjunkturspolitik, något som får långtgående konsekvenser för sysselsättningsgraden i Sverige.

Till den andra frågan hör prioriteringsfrågan.”Full sysselsättning och aktiva insatser mot arbetslöshet går före allt annat”. Så inleds det pressutskick som först nådde DN debatt och därefter de socialdemokratiska medlemmarna. Nog för att full sysselsättning är en central princip i socialdemokratisk politik och ideologi, men man måste vara försiktig när det handlar om prioriteringar, ordval och sätt att uttrycka sig. På senaste träffen för Bommersviksakademien föreläste en av nya moderaternas grundare, Ulrica Schenström, om förutsättningarna inför nästa val. De centrala frågorna som kommer att avgöra valets utgång 2014, och som också avgjort de tidigare tre valen, menar Schenström är (1) den ekonomiska politiken, (2) jobben och (3) välfärden. Hur partier profilerar sig måste hela tiden vara i rörelse. Inom parentes för 2014 ställde hon moderaterna – det nya välfärdspartiet. En flagga vi inte bör glömma.

Det finns nämligen en mycket viktig poäng att hämta i detta. Alla undersökningar visar idag att vi åtnjuter ett större förtroende i välfärdsfrågorna än moderaterna. Det finns dock ingen automatik som säger att vi kommer att vinna välfärdsfrågorna. Det allra största hotet mot det är om vi väljer att inte politisera dem. Det är här problemet med prioriteringen av jobben kommer in. I samband med nya moderaternas skapelse har välfärden nämligen varit lite av en konsensusfråga som ingen varken gjort av eller till inom. Åtminstone inte när det gäller politisering. Vårdval och LOV har antagits utan att det bådat någon större debatt i riksdagens kammare. Socialdemokratin har åtnjutit förtroende eftersom partiet rent historiskt varit det alternativ som konstruerat och utvecklat välfärdsstaten och sett det som en byggsten i det demokratiska samhället. Lämnar vi inte konsensussynen på välfärden, både i frågan om vinstintresse, marknadsincitament och jobbtillfällen i den offentliga sektorn, då lämnar vi vägen öppen för moderaterna att profilera sig i frågan.

Nu ställer sig säkert somliga frågan om hur pass troligt det är att moderaterna skulle kunna konkurrera ut socialdemokraterna i välfärdspolitiken. Då bör man också ställa sig frågan hur moderaterna kom att äga epitetet Det nya arbetarpartiet (2006) och Det enda arbetarpartiet (2010). Är det något vi bör lära oss från detta är att inte underskatta våra motståndare. Och då gäller det att kunna hålla tre politiska områden i luften samtidigt.

Rekommenderar även Anna Ardins blogginlägg på samma område --> 

3 kommentarer:

  1. Full syselsättning är en utopi med dagens arbetsmarknad. Men med fler låglönejobb så...
    Är det så du vill ha det så sätt igång.

    SvaraRadera
  2. Har Sverige någon gång haft 100% sysselsättning?

    SvaraRadera
  3. Det invanda kravet på ”full sysselsättning” skjuter över målet. Om man reflekterar noga över vad man säger så upptäcker man det orimliga och kontraproduktiva i ett sådant förslag, som har dekorerat många skyltar och utgjort 1:a maj-paroller i åratal.
    Vad vårt samhälle behöver är inte odefinierat ”full sysselsättning” utan MENINGSFULL SYSSELSÄTTNING. Att låta människor ibland utföra lönesysslor som är värdelösa eller t.o.m. skadliga (miljöförstörande, främjande av onödig konsumism, m.m.) kan knappast vara samhällsfrämjande. Jag frågade någon gång dåvarande AMS-chefen Allan Larsson om det inte vara bättre att göra arbetslösa dem som, för lönens skull, bedriver samhälls- eller miljöskadliga sysslor. Han ville inte ha någon åsikt om detta, ty han var tillsatt ”för att följa riksdagens beslut, inte för att ifrågasätta dem”. Han visade därmed att han fick lön för att hålla skäftet. Ty jag hade inte bett honom att begå tjänstefel och motverka riksdagens intentioner. Jag ville bara veta vad han ”tyckte”.
    Ordet ”arbete” (som lustigt nog är etymologiskt besläktat med ”robot”) används på svenska som benämning för ”betald tjänst” eller ”anställning”. Det som i Sverige kallas ”Arbetsförmedling” har, på andra språk, en mer neutral benämning: ”Anstälningsförmedling”.
    Ty arbete i allmänhet är en sysselsättning som kan man bedrivas oavsett avlönad eller frivillig. Det finns många som har en avlönad syssla utan att göra något särskilt nytta, samtidigt som man kan bedriva nödvändiga sysslor, exempelvis det traditionellt kvinnliga, obetalda s.k. ”hemarbetet”. Lönearbetet sysselsätter inte alla människor med det som de behärskar och kan bidra bäst till samhällsnytta. Det handlar om pengar, om ”krematistik”, inte om ”ekonomi” i egentlig mening. ”Ekonomi” betyder ordagrant ”resursförvaltning”.

    SvaraRadera