En socialdemokrats mening

"Jag ska vara väldigt självkritisk: Sedan slutet av 1980-talet har inte facket eller socialdemokraterna haft en politik för full sysselsättning. Jag märker att folk tvivlar på att jag menar allvar när jag talar om full sysselsättning. Men det går i andra länder, då ska det fan i mig gå i Sverige också."

Så kommenterar LO:s nye ordförande den bristande arbetsmarknadspolitik han menar socialdemokraterna tillsammans med LO har haft under mer än 20 års tid. Det intressanta med det är att Thorwaldsson är inne och klampar på en av de ömmaste tårna i den socialdemokratiska interna debatten. För vad Thorwaldsson egentligen gör är att kritisera den ekonomiska politiken som socialdemokratin fört, som är tätt sammanbunden med den reella möjligheten att uppnå full sysselsättning.

Tiden sträcker sig faktist så långt tillbaka som till 80-talets början, en tid då Milton Friedmans nyliberala värderingar var på frammarsch och något som socialdemokratin tvingades förhålla sig till. Den ekonomiska nedgången under 70-talets slut och 80-talets början tolkades till en början inom två olika diskursiva fält. Den första och nyliberala förklaringsmodellen såg problemens bas i att skatterna var för höga, offentliga sektorn för stor och att rörligheten var för liten på arbetsmarknaden. Den andra förklaringsmodellen pekade på strukturella orsaker till den ekonomiska nedgången, så som ogynsamm ålderssammansättning och/eller att det var industrins klassiska sektorer – gruvorna, stålet, varven och delar av verkstadsindustrin som drabbades särskilt hårt av de återkommande lågkonjunkturerna.

Med en stark högervind över världen och med ett effektivt näringsliv i Sverige vann den nyliberala förklaringsmodellen mark och blev den dominerande. Socialdemokratin påverkades av högervindarna och anpassade sin politik efter dem vilket innebar ökad marknadsanpassning av den ekonomiska politiken, ett enormt trendbrott i den socialdemokratiska politiken. Det privata näringslivet, inte statliga åtgärder, skulle nu vara motorn i den svenska ekonomins upphämtning. Inflationsbekämpning och stramhet i offentlig konsumtion blev kredot för tiden (och kom att stanna till idag). 1983 lanserades den ”tredje vägens” politik på riktigt i socialdemokratin, vilket innebar att alla resurser läggas på det produktionexpansiva alternativet och innehålla en kombination av expansiva och åtstramande åtgärder. Enligt Kjell Olof Feldt fanns det inget val mellan bekämpningen av inflation och arbetslöshet. Alltså, inflationsbekämpning före full sysselsättning, minskade statsutgifter med utgiftstak, nedskärningar i välfärden och inga skattehöjningar var att förorda.

Denna politik har varit beständig sedan dess och det är därför intressant att se Thorwaldsson, i sin första dag som LO:s ordförande, kritisera över två decenniers socialdemokratisk mesyrpolitik om den fulla sysselsättningen. Att folk sedan kommer att tycka han är gammaldags, låt då så vara.