måndag 16 juli 2012

Hållbar frihet eller sockerkaka med korv?


Därför vill jag tala om det viktigaste samhällskontraktet som kan skrivas mellan individ och samhälle, nämligen det om en hållbar frihet. För individen handlar det om att alltid göra sitt bästa, att dra sitt strå till stacken. Att utbilda sig, arbeta, betala sin skatt. Att utveckla sin frihet men inte begränsa andras frihet och samtidigt att ta ansvar för varandra.
Så sade Stefan Löfvén i sitt smått my(s)tiska tal under Almedalensveckans näst sista dag. Den gotländska dimman gjorde sitt för att bidra till scendramaturgin. Inte helt oväntat blev talet och kanske framför allt det nylanserade begreppet hållbar frihet det stora samtalsämnet, trots att talet i övrigt innhöll en del andra intressanta saker och inte minst en rejäl förbättring retoriskt från tidigare Löfvénska framträdanden.

Hållbar frihet? Någon uttryckte att begreppet lät som ”sockerkaka med korv”, en annan såg det som en fräsch nylansering av solidaritetsbegreppet. Men tittar vi på samhällsutvecklingen de senaste 20 åren och inom framför allt välfärdsverksamheterna där frihet som begrepp har tagits som gisslan av valfrihetsbegreppet (skolval, vårdval, premiepensionsval etc) så kan Löfvéns frihetsbegrepp vara användbart och kanske rent av lyckat. Då krävs socialdemokratin först och främst på politisk medvetenhet och en stark vilja att sträva efter det kunskapssamhälle med likvärdiga förtecken vi så gärna talar om.
Ökad valfrihet leder till ökad välfärd. Det är den enkla tanken bakom valfrihetsrevolutionen. När barnfamiljen kan välja barnomsorg, patienten husläkare och den äldre vem som skall utföra hemtjänsten, kan varje tjänst bättre anpassas efter den enskilde människans behov. Kvaliteten i servicen blir därmed högre. Valfrihetsrevolutionens kärna är att möjligheten att välja står till buds för alla, inte bara för dem som har gott om pengar.
Så sade Bengt Westerberg 1994 om den nya valfrihetsrevolutionen inom välfärdsverksamheterna som skulle leda till ökad välfärd för alla, oavsett social bakgrund. 18 år senare vet vi svaret, valfrihetsrevolutionen fick inte den effekt på samhället som förutspåtts. De fick inte ens de positiva effekterna för den socioekonomiska samhällsgrupp Westerberg och borgerligheten företräder, dvs de välbeställda.

Nyligen gick Skolverkets generaldirektör, Anna Ekström, och chefen för resultatutvärdering, Sverker Härd, hårt ut i den offentliga debatten och krävde att politiken börjar axla ansvar för den sjunkande likvärdigheten i den svenska skolan. Så här skriver de i SvD Brännpukt den 4 maj 2012;
Den analys vi gör av likvärdigheten leder till slutasatsen att skolvalet sannolikt har bidragit till den ökande skillnaden mellan skolors resultat. Vi menar att det nu behövs ett politiskt ansvarstagande för likvärdigheten som också inbegriper skolvalets konsekvenser och som leder till åtgärder för ökad likvärdighet. Alla skolor ska vara bra skolor.
Må hända att borgerligheten aldrig varit särskilt intresserade av likvärdigheten, men sannolikt hade man inte förutspått den kunskapsdekandens som elever över hela det socioekonomiska fältet skulle drabbas av som konsekvens av skolvalsreformen. I OECDs PISAundersökning (Programme för International Student Assessment), som syftar till att undersöka i vilken grad respektive lands utbildningssystem bidrar till att få elever rustade att möta framtiden, slås fast att svenska 15-åringars läsförståelse låg signifikant högre än OECD-genomsnittet fram till 2006. Idag ligger den på genomsnittet. I PISA 2003 var svenska 15-åringars matematikresultat signifikant över OECDgenomsnittet. Sedan 2006 ligger den i nivå med OECDgenomsnittet. I PISA 2006 presterade svenska 15-åringar på genomsnittlig OECD-nivå i naturkunskap. Nu är det genomsnittliga resultatet signifikant lägre än i ett genomsnittligt OECD-land. PISA slår vidare fast att i skolsystem där elever differentieras tidigt till olika studieprogram uppvisar lägre grad av likvärdighet men uppvisar inte högre genomsnittliga resultat jämfört med länder där differentieringen av elever sker i senare skolår.
I rapporten ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?” visar forskningen vidare på att likvärdigheten sänks i skolan i och med att elever oftare delas in i olika grupperingar utifrån behov av särskilt stöd eller kunskapsnivå, vilket leder till alltmer homogena grupper. Denna utveckling, både internt inom skolor och externt mellan skolor, i och med skolvalssystemet, leder till ökade skillnader dels på grund av kamrateffekter (elevernas resultat påverkas av hur eleverna i deras omgivning presterar) dels att lärare tenderar att sänka sina förväntningar på elever i grupper med lågpresterande elever.
Målet om allas rätt till en fullgod utbildning har på så vis urkholkats i den svenska skolan. Har du oturen att välja fel skola, eller har föräldrar som inte klarar av att välja eller inte ens bryr sig om barnens skolval, då är ens chanser plötsligt kraftigt reducerade att uppnå sina bästa stämningars längtan. Valfriheten har på så vis privatiserat friheten; jag väljer för mig, du för dig och om du väljer fel är det din ensak. Det kanske är en överkomlig effekt om du går på ICA och köper fel sockerkaka, men en utbildning är inte en marknadsprodukt utan en medborgerlig rättighet och nytta som varken samhället eller individen har råd att förlora.
Friheten är däremot evig och har bara en men mycket viktig begränsning: man får inte hindra andra att röra sig över samma vidd som en själv. Friheten kommer därför att i motsats till valfriheten socialisera, den förutsätter gemenskap, respekt för andra och blir inte möjlig i ojämlika samhällen. Och just detta får som konsekvens att den frie alltid tvingas ta hänsyn till sina medmänniskors rätt till samma frihet, och i ett samhälle som ska omfatta fler än en kan man bara sällan få sin egen vilja förverkligad fullt ut.
Bengt Westerbergs djupaste förväntningar om att valfrihet och marknadskonkurrens inom skolan skulle leda till ett bättre undervisningssystem besannades aldrig. Den typen av orsakssamband eller förädlingsmekanismer fanns aldrig när teorin till slut mötte verkligheten. Är det en annan väg du, Löfvén, pekar ut för socialdemokratin och Sverige när du säger att hållbar frihet ”innebär att utveckla sin frihet men inte begränsa andras frihet och samtidigt att ta ansvar för varandra”?
Eller är det bara en sockerkaka med korv?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar