fredag 6 april 2012

Vårt bidrag till programkommissionen



Globaliseringen
• Hur kan arbetarrörelsen påverka utvecklingen i en global värld?
• Hur bör EU utvecklas framöver? Bör samarbetet omfatta fler eller färre områden?
• Kapitalet rör sig blixtsnabbt över gränserna. Finanskriser får enorma konsekvenser
för välstånd och arbetstillfällen. Vad kan göras för att bygga en mer stabil
världsekonomi?

Globalisering, regionalisering och handelsnoder
Med den ekonomiska globaliseringen avser vi till stor del den ökade mängden och trenden av transnationell produktion och transnationella företag, alltså företag vilka har sin bas i ett land, men som genom investeringar bedriver reell ekonomisk verksamhet i åtminstone ett annat land genom så kallade utländska direktinvesteringar.

Den pågående ekonomiska globaliseringen, som sker i en nyliberal modell där avregleringar av marknader och frånvaron av statliga ingripanden i närmast alla ekonomiska sfärer, bärs fram av argumentet att den ekonomiska globaliseringen är en marknadsdriven process. Kapital ses ur processen som flödande över världen och effekterna av detta blir minskad betydelse av stater, nationalitet och andra tidigare former av organisering och identitet. Marknadsdriven konkurrens ses också som producent av ny teknologi som komprimerar världen, frigör människor från geografiska begränsningar och som dessutom kommer att leda till minskade ekonomiska klyftor globalt och lokalt. Den fria marknaden ses ur detta perspektiv som ett rationellt verktyg för mänsklig universalism.

Denna bild av verkligheten måste socialdemokratin bestrida. Världen har med den nyliberala ekonomiska globaliseringen inte blivit mer ekonomiskt jämlik. Inkomstfördelningen mellan de många fattiga och de få rika har ökat sedan de senaste 25 åren samtidigt som inkomsterna för medelinkomsttagarna har stått i det närmaste still. Frågan handlar alltså inte om den fria marknadens utbredning och om endast tillväxten utan snarare vem som får del av den.

Trenden globalt är dessutom genomgående att den nyliberala globaliseringen öppnat upp fickor av välstånd i fattiga länder samtidigt som den ökat fattigdomen i rika länder. Gemensamt för länderna är införandet av nyliberala policies, gällande för både rika länder som USA och Storbritannien och för fattiga länder under administration av Internationella valutafondens (IMF) strukturella anpassningsprogram. Det är viktigt att nämna att dessa strukturanpassningsprogram allvarligt skadat och skadar demokratin i de länder de införts och där de införs (vid sidan om en stor del av afrikanska och sydamerikanska länder kan nu tilläggas Grekland, Italien, Spanien och Portugal) då makten över viktiga delar av landets politik inte längre ligger hos demokratiskt valda politiska företrädare utan hos teknokrater och ekonomer vid mäktiga internationella institutioner med avregleringar, privatiseringar och ekonomiska åtstramningar för ögonen. Till och med i ett land som Kina där en mer kontrollerad ekonomisk liberalisering har gynnat stora grupper av medborgarna har klyftorna mellan regioner växt på ett anmärkningsvärt sätt.

En annan viktig del att bära med sig i analysen av den ekonomiska globaliseringen är synen på att vi skapat en värld av obegränsade sammankopplingar, eller vad som populärt kommit att kallas slutet på geografiska begränsningar. Istället har världens tidigare begränsningar blivit ersatta av nya. Världens storstäder har blivit ett mikrokosmos av denna trend där slum och överklassområden existerar strikt separat men geografiskt sida vid sida. Det här skulle kunna läsas som början på kollapsen av den klassiska center-periferidikotomin in i ett gemensamt segregerat rum - den globala staden.

Vad som socialdemokratin också måste vara medveten om är att de så kallade globala flödena av kapital inte flödar över de avreglerade globala marknaderna utan snarare hoppar in och ut ur geografiska fickor, bankkonton och välmående hög-säkerhetsenklaver vid mineralutvinning, överklassområden, finansmarknader och parlament. På så vis hoppar kapitalet mellan noder samtidigt som det lämnar platser och befolkningar däremellan orörda av dess välstånd.

Det är viktigt att socialdemokratin tar detta i bemärkelse när vi utformar vår politik gentemot mäktiga internationella institutioner. Vi kan inte acceptera att medborgarnas skattepengar går till att finansiera IMF-lån till länder där avregleringar, nedskärningar i offentlig sektor och privatisering av välfärden är villkorade för länder som är i nöd. Vi bör antingen ställa kravet att inga ekonomisk-politiska motkrav ska ingå i lån från IMFs avtal gentemot dess mottagarländer. Alternativt bör vi istället främja mellanstatliga lån där inga sådana krav är inkluderade.

Av ovanstående resonmang rekommenderar vi att Socialdemokraterna

·        Inte ska acceptera att medborgares skattepengar går till att tvinga fram nedskärningar, avregleringar och privatisering av andra länders välfärd. Varken genom IMF-lån eller mellanstatliga lån.
·        Aktivt arbeta för att inga eller mycket få ekonomisk-politiska motkrav till lån ska ingå i IMFs avtal gentemot dess mottagarländer
·        Att socialdemokraterna kräver att svenska företags etableringar i ekonomiskt underutvecklade länder har en social och miljömässig handlingsplan för närområdet de verkar i.

EU
Europeiska unionen är ett mångfasetterat projekt. Det rymmer både principiella problem och möjligheter. Den svenska socialdemokratin har haft svårt att förhålla sig till detta. Det är dags att ändra på det.

Det som skulle komma att bli EU var från början ett sätt att genom att förskjuta frågor om kol- och stålhandel till en överstatlig nivå. Därmed kunde Västtyskland förnekas kontroll över vapenproduktionens råvaror. Ganska snart utvidgades emellertid unionens kompetensområden till att omfatta allt fler marknader. Den Europeiska Gemenskapen växte fram och utgör fortfarande fundamentet i den ekonomisk-politiska union EU är i dag. Parallellt, eller rättare sagt som påskyndare av den här processen, har EU-domstolen (tidigare EG-domstolen) verkat. I och med EU:s portalparagraf om fri rörlighet har domstolen steg för steg kunnat utvidga sin kompetens. Den fäller nu avgörandet i centrala sociala och arbetsrättsliga frågor. Det är svårt för de politiska instanserna att ändra på detta, och socialdemokratin har vid upprepade tillfällen avstått från de möjligheter som funnits att inför fördragsförhandlingar ta upp frågan.

Den kände statsvetaren vid Max Planck-institutet, Franz Scharpf, har återkommande påpekat bekymret med EU-domstolens makt och varnat för att drömmen om ett socialt Europa på vissa sätt kan göra mer skada än nytta då den ibland hämmar de nationella regeringarna att göra det de alltjämt kan göra på hemmaplan. På den direkta frågan i en intervju för Social Europe Journal om varför fackföreningar och socialdemokrater är så entusiastiska inför det sociala Europa svarade han: “They are enthusiastic because they are deluding themselves.”[1] Med fördel kan också ett referat från ett seminarium på ABF i Stockholm från den 13 april 2010 rekommenderas[2]. Också andra statsvetare från Max Planck-institutet har skrivit om saken, bland annat för Friedrich Ebert Stiftung[3].

Frågan om EU-systemets olika institutioners makt är inte enkel, och den europeiska socialdemokratin är generellt positiv till en mycket omfattande integration och hög grad av överstatlighet inom EU. Den svenska socialdemokratin har ett mer ambivalent förhållande till detta. Att det förhåller sig så här är inte förvånande. Socialdemokratin har format Sverige medan socialdemokrater i många andra länder har befunnit sig i opposition. För dem blir unionen ett sätt att försöka få vissa framgångar de inte kunnat nå på egen hand. För svenska socialdemokrater blir EU i vissa fall tvärtom något som innebär försämringar som den svenska borgerligheten inte hade kunnat genomdriva själv. Den här insikten är viktig att ha med sig.

Den svenska socialdemokratin har knappast övergivit tanken på den svenska modellen med hög grad av jämlikhet och starka, självständiga parter på arbetsmarknaden som tecknar kollektivavtal. Allt fler, både inom och utanför, socialdemokratin ser därtill hur den gemensamma sektorn i många fall erbjuder såväl politiska som ekonomiska fördelar jämfört med privat ägd och skött infrastruktur eller utbildning, vård och omsorg.

Av dessa skäl kan den svenska socialdemokratin inte göra avkall på den svenska modellen för den Europeiska unionens skull. Det betyder att Socialdemokraterna i princip ska acceptera eller bejaka sådant samarbete som går i linje med vår politik men motverka eller vägra sådana förslag som går emot densamma. Att hänvisa till möjligheten att påverka håller inte när slutresultatet blir dåligt. Det kan låta banalt och är det möjligen också. Men så har inte socialdemokratin hittills agerat, möjligen med undantag för det tidiga med senare ändrade ställningstagandet om europakten. Erfarenheten visar att det är efter protester, inte genom förbehållslös samarbetsvilja, som innehållet i EU-politiska förslag förändras.

Ovanstående svarar ändå inte på hur socialdemokratin bör förhålla sig till institutionsbygget i EU. Det måste nog villigt erkännas att en viss hållning inte är något garant för att systemet ändras i enlighet med den åsikten; unionen är så stor och innehåller så många spänningar att förändringar av dess fundament är mycket svårgörliga. Men utan principiella åsikter som grund för sakpolitiken kommer garanterat inget önskvärt att ske. Förslagsvis, och mot bakgrund, av de stora problem som EU brottas med, såväl vad gäller demokrati som legitimitet som avsaknaden av en social portalparagraf bör socialdemokratin uttala sig för och verka när tillfälle bjuds för en “upprensning” av de olika institutionerna. Socialdemokratin borde fortsätta förhålla sig till en syn på EU som ett mellanstatligt samarbete med starka sociala inslag. Lagstiftningen i detta mellanstatliga samarbete ska i sociala frågor bygga på miniminivåer av till exempel miljö- och konsumentskydd, inte harmonisering. Alla ambitioner om att bygga upp en egen militärmakt borde skrotas. EU-domstolen måste i möjligaste mån kringskäras.

EU-parlamentets roll är huvudsakligen kosmetiskt. Mycket få människor har någon direktrelation med parlamentarikerna på det sätt som borde kunna krävas. Även om det ibland höjs röster för möjligheten att kunna rösta på paneuropeiska listor löser det ändå inte legitimitetsproblematiken. EU-parlamentet borde egentligen väljas indirekt av de nationella parlamenten. Det skulle tydliggöra kopplingen mellan nationell politik och EU-politik. Om det i högre grad är de nationella politikernas beslut som transparent formar framtidens EU kommer också legitmiteten att kunna säkras, inte genom kosmetik utan för att det blir tydligt för var och en att ens röst får konsekvenser, också på EU-nivå. Det blir också svårare för politiker att hänvisa till att EU “tvingar” fram en viss politik.

Valutaunionen får ses som ett ekonomiskt misslyckande. Den har inte erbjudit det som utlovades, snarast tvärtom. Det blir allt tydligare att en gemensam valuta kräver en gemensam finanspolitik. Men en sådan är djupt problematiskt och leder till omfattande av förändringar av beslutsfattande som vi i dag känner det. Det saknas svar på viktiga frågor om vad de sociala och arbetsmarknadsmässiga konsekvenserna skulle bli.

Det kan inte anses realistiskt att ledarna i EU:s kärna kommer att vilja avskaffa euron eller acceptera att länder lämnar valutataunionen. Skapandet av europakten är ett exempel på det. Pakten är djupt problematisk eftersom den bygger på en ordoliberal budgetpolicy som i det läge Europa står inför (med en sammantaget stagnerad ekonomi, eftersatta klimatinvesteringar och sociala investeringar och ökade klyftor, stigande arbetslöshet och åldrande befolkning) är det sämsta tänkbara. Därtill är det problematisk ur ett demokratiperspektiv eftersom den tvingar länder att föra en likartad politik; medborgarskapet och den folkliga suveräniteten urholkas. Den svenska socialdemokratin skulle göra sig en otjänst i acceptansen eller förespråkandet av en sådan modell. I linje med detta bör socialdemokratin också överge sitt principiella ja till valutaunionen.

Ett annat viktigt område socialdemokratin borde omforma sin politik på gentemot EU är dess handel- och jordbrukspolitik. Idag bedrivs en handelspolitik baserad på avregleringar av handelshinder för europeiska varor som mycket allvarligt skadar möjligheter för industriellt underutvecklade länder att bygga upp en egen fungerade produktion av såväl matvaror som mer avancerade gods. Kraftigt subventionerade jordbruksvaror dumpas på dessa länders marknader, vilket gör att många av småbrukare och fattiga bönder på landsbygden blir arbetslösa. Eftersom vår handel får allt mer negativa effekter på klimatet med ökade koldioxidutsläpp globalt, bör det vara i socialdemokratins intresse att söka reformera EU-jordbruksstödet till att än mer stödja ekologiskt och närproducerat jordbruksprodukter som i huvudsak konsumeras på den inre marknaden, samtidigt som vi ger möjlighet till människor och stater utanför EU-marknaden att skapa ett eget hållbart jordbruk. Vi måste arbeta för att förändra den handelspolitik idag där EU idag ställer krav på ekonomiskt svagare länder att öppna upp sina marknader och istället bejaka och genom bistånd stödja dessa länders uppbyggnad av lokalt- och ekologiskt jordbruk. Vi måste också bejaka rätten för de allra fattigaste länderna utanför EU-marknaden att sätta sina egna tullar, och utifrån ett rättviseperspektiv bör EU sänka sina tullavgifter eller åtminstone harmonisera nivåerna på tullavgifterna mellan handelsparterna.  

Ovanstående resonemang kokar egentligen ned till följande: Socialdemokratin bör

·        kräva att lagstiftning/direktiv på EU-nivå som rör konsumentskydd, miljöskydd och sociala   ambitioner fattas enligt principen om miniminivåer
·        aktivt verka för att EU-domstolens makt kringskärs och att besluten i stället fattas av
Europaparlamentet eller till något av de mellanstatliga organen
·        inte godta fördragsändringar utan att ett socialt protokoll fogas till Lissabonfördraget
·        förespråka en skatt på finansiella transaktioner som inte går till unionen i sig utan antingen
direkt tillbaka till de enskilda länderna eller till en mellanstatlig investeringfond
·        avvisa tankar om en gemensam budgetpolitik i EU, framför allt en byggd på ordoliberal budgetpolitik som i den aktuella europakten
·        verka för och villkora medverkan med att jordbruksstödet kraftigt nedskärs
·        avvisa tanken på en gemensam europeisk militärmakt, och alldeles särskilt en som får användas utanför den Europeiska unionens gränser
·        avvisa de krav som rests för upprustning i enlighet med Lissabonfördraget
·        avvisa den handelspolitik som genom avregleringar och prisdumpningar skapar arbetslöshet och fattigdom i ekonomiskt underutvecklade länder
·        kräva att en allt större del av jordbruksstödet går till ekologiskt och närproducerad mat
·         kräva att maten som produceras inom EUs inre marknad också konsumeras där