onsdag 22 februari 2012

Thatcher bröt inga könsbarriärer


"Trots att både hennes [Margaret Thatchers] land och parti var traditionellt och gammalmodigt, blev hon Storbritanniens och västvärldens första kvinnliga premiärminister"

Så skriver moderaternas Dennis Wedin som del i ett längre svar på Elisabeths Lindbergs och Jens Petersens problematiserande av Thatchers politik i Svenska dagbladet.  Att det finns ett symbolvärde i att vara Europas första kvinna som premiärminister ska vi självfallet vara medvetna om. Men vad jag ytterligare skulle vilja problematisera är sättet att se på Thatcher som en av kvinnornas frigörare.

Det är en sanning att det som kvinna är oerhört svårt att ta sig till toppen i en mansdominerad politisk värld. Men frågan är, bröt verkligen Margaret Thatcher några barriärer? Var hon kvinnlighetens banérförare i ett samhälle präglat av partriarkala normer? Svaret måste bli nej. Margaret Thatchers profil som aktiv politiker präglades framför allt av just patriarkala normer. I likhet med bland annat Indira Gandhi drev hon järnhandskens politik,  en tydlig partriarkal markör och till synes det mest effektiva (och enda?) sättet för kvinnor och män att hitta vägar fram i den mansdominerade politiska världen.

Några av hennes politiska ”statyetter” var startandet av ett hänsynslöst krig mot Argentina om Falklandsöarna och att hon förvägrade IRA-fångar (som genom hungerstrej sedan dog) statusen som politiska fångar. Hon var även politiskt aktivt stridande mot att avskaffa dödsstraffet liksom motståndare till att göra det lättare att uppnå skilsmässa. Men framför allt drev Thatcher en politik som baserades på samma nyliberalt marknadsfundamentalistiska politik som först genomförts i Chile efter kuppen 1973 och därefter spridit sig som en löpeld i hela världen, med framför allt Ronald Reagan, Margareth Thatcher och Milton Friedman som politiska förespråkare. Politiken hon förde (enorma privatiseringar, avregleringar och nedskärningar) raserade den brittiska välfärdsstat som byggts upp efter andra världskriget,  under såväl konservativt och socialdemokratiskt styre. En politik som drabbade kvinnor hårt just pga av att den dominerande ställning de har i de underbetalda offentliga yrkena.

Vad Thatcher gjorde för att knäcka välfärdsstatens fundament var framför allt hennes aktiva kamp mot de brittiska fackföreningarna. Lockouter och strejker kalkylerades noga fram genom ”de små stegens tyranni”, och hon lyckades framgångsrikt slå en kil mellan facket och medlemmarna så att facket inte skulle kunna agera i medlemmarnas namn. Det första Thatchers regering lagstiftade om var ett förbud mot så kallad secondary action, sympatiåtgärder, och numera är brittiska fack förhindrade att be kamrater i andra fack att agera solidariskt vid en konflikt. En hel del andra antifackliga lagstiftningar som följde var bland annat att fackföreningarna själva inte fick bestämma konfliktåtgärder och att fackföreningarna inte fick bestämma på vilket sätt de välja sina egna ledare. I Sverige kallar vi detta ”söndra och härska”-tekniken, ett typiskt patriarkalt handlande.

Debatten om Margaret Thatcher och vad hennes politiska handlingar bidrog till är viktig för att göra upp med en mansdominerad politisk värld baserad på patriarkala normer. Att endast se till könstillhörigheten och inte till vilka normpolitiska drag personen i fråga har och vad politiken personen drev faktiskt bidrog till blir djupt problematiskt, och slutar allt som oftas i en mycket grundstött analys. Något Dennis Wedin i sin artikel på ett utsökt sätt demonstrerar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar