torsdag 23 februari 2012

Pensionerna, skatterna och välfärden - Regeringens verklighetsbild spricker



”Pensionen lär vara katastrof när de är dags för en annan. Men inte en dag över 65 ska de bli! Tar närmaste rullstol senwheelar jag bort till socialen, kedjar fast mig inne kontoret. Fäktar lite med medföjlade kryckor och skriker. NU JÄVLAR ÄR DE MIN TUR SÅ SHOW ME THE MONEY”

Citatet är taget från en av mina vänner och kan tyckas en aningen komiskt. Men sanningen är att han i senaste valet röstade blått men som nu reagerat hårt på Fredrik Reinfeldts förslag om att höja pensionsåldern till 75 år. Jag och min vän hade långa och böljande debatter innan valet 2010 om skattesänkningarnas betydelser för välfärden och om skillnaden på en borgerlig och socialdemokratisk arbetslinje. Jag tror att många av er socialdemokrater som vara aktiva i valrörelsen känner igen situationen. På ingalunda sätt gick det att förmå honom att se att saker faktiskt händer med vår välfärd när skatterna sänks. Några hundralappar extra i plånboken sågs som en fin gåva från tungrodda, stora och onödiga institutioner. Att regeringen höll an till att sänka a-kassan och att sätta en gräns i sjukförsäkringssystemet gjorde heller inget stort intryck, han var varken drabbad av sjukdom eller riskerade att bli arbetslös. Socialdemokratin sågs av honom och många andra att stå för en politik som inte berörde och som inte ville förändra någonting alls, i princip.

”För att finansiera den svenska välfärden i framtiden måste vi se över möjligheterna att få fler äldre att arbeta längre. Den demografiska utmaningen, där fler människor lever längre, gör att kostnader för pensioner, sjukvård och omsorg kommer att stiga. ” (Moderat.se)

Men vad medborgare nu börjar vakna upp till är en verklighet där skatternas nivåer djupdykt med 100 miljarder under 5 år vilket inte ledde till fler jobb, istället har sysselsättningsnivåerna sjunkit. Och när Reinfeldt nu börjar tala om att höja pensionsåldern för att finansiera välfärden, då kommer den stora frågan bland medborgare: ”Men vi hade ju råd att sänka skatten?”. Att Reinfeldt sedan säger sig företräda allmänintresset för att i nästa mening föreslå höjd pensionsålder tillsammans med en delegation bestående av en kläddesigner, en företagare och tre verkställande direktörer bidrog knappast till att trovärdigheten höjdes.

På så vis börjar Alliansens verklighetsbild att vittra samman och fram träder berättelsen om att det som togs bort från det gemensamma nu slår tillbaka. I berättelsen förtäljs likväl hur skatter går till miljardvinster i riskkapitalbolag istället för den välfärd som var tilltänkt samtidigt som kvaliteten visar sig i närmast dystopiska bilder om vägda blöjor, blodförgiftningar, sängbrist, amputationer efter vanvård och rädda anställda som inget vågar säga. Om detta vill inte varken Reinfeldt eller Borg uttala sig. Taktiken är klar, låt debatten sjunka undan, ligg lågt. 

Just därför är tiderna är nu mycket ljusa för socialdemokratin att lägga fram progressiva reformer som handlar om full sysselsättning, förbättrade arbetsmiljöer, arbetstid och/eller utökade semesterveckor. På så sätt kommer vi att ses som ett alternativ som inte bara vill återställa och administrera utan också förbättra. Däri ligger nyckeln till nästa rejäla uppsving i den allmänna opinionen.

Reinfeldt och regeringen står i ringen och vinglar. Låt oss sätta in den avgörande knocken. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar