söndag 5 februari 2012

Ingen vinstdrift i välfärden - så här kan det gå till



Jag och många andra välkomnar nu att diskussionen har kommit till hur vi ska få bort vinsterna i välfärden. Stefan Löfvén signalerade i morgonsoffan i tv4 en tydlig inriktning om en skärpning av den socialdemokratiska politiken på området, med en passning åt den norska non-profitmodellen. Som jag själv och många andra hävdat har ett problem med socialdemokratin på senare tid varit att vi allt för ofta varit reaktörer istället för aktörer, och det gäller inte minst inom frågan om välfärdens organisering. Men nu när frågan är på bordet måste vi komma fram med en konstruktiv och givande lösning, och jag tänker här ge ett bidrag till hur det skulle kunna gå till och hur det inte kan gå till.

En utgångspunkt i debatten har varit, inte minst på Malmö Arbetarekommuns senaste representantskap, att vi skulle kunna införa en vinstbegränsning i välfärden, dvs att man som företag inte får plocka ut mer än exempelvis 4-5% per år. Detta är ett mycket svårt sätt att reglera på eftersom företagen kan planera och fuska bort vinsten i bokföringen. Riskkapitalbolag i välfärden deklarerar redan idag ingen eller väldigt lite vinst. Istället sköter de sina uppköp via stora banklån och lägger sedan över räntekostnaderna på vårdbolaget eller skolkoncernen. Dessutom utnyttjas också så kallade aktieägarlån där riskkapitalbolaget lånar ut kapital till sitt eget vårdföretag och tar ut en hög ränta som samtidigt blir avdragsgiltig i vårdföretagets deklaration, liksom det faktum att riskkapitalbolag utnyttjar skatteparadis för att gömma undan vinsterna. De erfarenheter som den norska modellen Stefan Löfvén börjat nosa på visar också att koncerner kan starta företag som hyr ut personal, lokaler och annat till överpriser till skolan/vårdhemmet eller vårdcentralen i samma koncern. På så vis går vinsten in i ett systerföretag och inte (för oss skattebetalare) in i den avsedda välfärdsverksamheten.
Att som vi delvis har haft som beslut från rikskongressen 2009, dvs att allt överskott/vinst ska återinvesteras i verksamheten är också krångligt, särskilt om inte ”återinvestering” definieras (vilket det inte hittills gjort). Koncernerna och deras ägare inräknar exempelvis uypphandlingar av andra skolor/vårdcentraler/vårdhem som investeringar, vilket det knappast är utifrån socialdemokratiskt synsätt (det blir bara ett ägarbyte). Riskkapitalbolagens ägare får inte heller en årlig utdelning utan de plockar istället ut vinsten i form av ränta, lagrar den som eget kapital eller använder den till uppköp. När vård- eller skolkoncernen sedan säljs vidare till ett annat riskkapitalbolag är det först då vinsten i huvudsak uppstår, i form av en mellanskillnad mellan inköpssumman och försäljningssumman. Den vinsten döljs och försvinner oftast genom skatteparadisens sekretess.
Som i den andra delen av vårt kongressbeslut från 2009, dvs att skärpa kvalitetskraven kan renjt hypotetiskt leda till minskade problem om det handlar om specifika mål som exempelvis antalet vårdare per antalet patienter, tillgång till idrottshallar och kök, vårdhemsfaciliteter etc. Men att genomföra ett kvalitetssäkringssystem som verkligen kan motverka vinstintressets effekter kan närmast ses som en utopi och dessutom vara mycket dyrt att införa, inte minst för att det kräver enorma resurser att kontrollera att alla de välfärdsverksamheter i Sverige (offentlig som privat) följer de kvalitetskrav som satts. Det är dock inget dåligt i sig att stärka kvalitetskraven oavsett om verksamheten drivs offentligt eller av annan typ, men att det ska stå som en ensam lösning lär knappast ha några större effekter.
Om vi vill stoppa att vinstintresset i välfärden påverkar välfärden och dess brukare liksom personal negativt, då är det, ur samhälls- och medborgarperspektivet, den bästa åtgärden att göra ett rent förbud mot vinstdrift i sig, dvs mot de företagsformer som främst är tänkta att främja företagsägarnas ekonomiska vinstintressen. Det inbegriper aktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag och enskilda firmor.
Idag är det fullt möjligt att driva exempelvis skolor som ideell förening eller stiftelser, det görs redan. Men då fungerar det under principen att allt överskott går tillbaka till verksamheten. Expansion är då inte heller ett självändamål och spekulationen och uppköpen upphör. Man kan också tänka sig att skolor och vårdhem drivs i kooperativ form, även om det också där finns en möjlighet för ägarna att plocka ut vinst.
Avslutningsvis är det viktigt att poängtera att en lagstiftning baserat på ett rent förbud mot vinstdrift i sig måste också planeras på ett hållbart sätt. En sådan lagstiftning skulle nämligen innebära att de verksamheter som idag drivs i privat regi skulle behöva ombildas och/eller byta ägare.  Vi socialdemokrater måste då ta ansvar för att detta sker på ett ansvarsfullt sätt. Hur det skulle kunna gå till lagstiftningsvis är en annan fråga. På 80-talet formulerade exempelvis socialdemokratin Lex Pysslingen som en respons på försök att starta vinstdrivna barnhem. Här preciserades det att statsbidrag inte fick gå till aktörer som agerade i vinstsyfte.
Kan detta vara en utgångspunkt för ett socialdemokratiskt åtagande?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar