En socialdemokrats mening

Anders Johanssons sms och uttalanden om Håkan Juholts deltagande i lördagsintervjun har spritt sig som en löpeld genom media och har än mer eldat upp stämningarna inom Socialdemokratiska partiet. För den som lyssnat på lördagsintervjun i ekot kan själva kritiken i sak vara befogad – det är oklart vilken ställning socialdemokraterna har i frågan om vinst i välfärden. Såhär uttalade sig Johansson om Juholt angående oklarheten i partiets politik gällande vanvården i äldreomsorgen;

-Det är ju opinionsmässigt ett drömläge för oss att sätta dit Moderaterna och Kristdemokraterna i den här frågan. Det är ansvaret för vanvården det ska handla om, inte om en teknisk diskussion om var gränsen mellan riskkapitalbolag och bolag går.

-Jag tycker inte att den socialdemokratiske partiordföranden kunde reda ut vad som är vår politik i denna väldigt aktuella fråga, säger Anders Johansson

Men vad Anders Johansson i själva fallet vet är att problemet inte är Håkan Juholt personligen, utan framförallt den förra partiledningens informella beslut som förekom och också blev det beslut som togs på jobbkongressen 2009. Vad som föregick kongressen då var att en högljudd, men ganska liten grupp S-politiker i Stockholms län (anm. Anders Johanssons eget partidistrikt) gick till vinstdriftens försvar och fick stöd av privatiseringsindustrins lobbyister. De lyckades få igenom sina krav i det förslag partistyrelsen lade till kongressen, där man inte går emot vinsterna utan istället vill ha mer av så kallad privatiseringsbyråkrati, med andra ord – den privatiserade verksamheten ska kvalitetskontrolleras.

Resultatet blev att riskerna och problemen med vinstdrift i beslutet som togs underströks, samtidigt som det saknades effektiva åtgärder mot vinstdriften. Såhär formulerades kärnan i riktlinjerna;

"Gemensamma resurser tänkta för välfärdsverksamheter ska gå till välfärdsverksamhet. Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov.

Vi vill åta oss uppgiften att kvalitetssäkra välfärden och se till att den styrs av människors behov. Det är medborgarnas välfärd, trygghet och valfrihet vi vill garantera. Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd, inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav."

Beslutet är för många inom partiet mycket otydligt, och inte minst för allmänheten. Förslaget sågs att motverka privatiseringsvågens värsta avarter. Vi kan väl med ganska god insikt förstå att detta förmodligen inte helt hade kunnat motverkat den skandal som vi nu ser explodera i händerna på regeringen. Vad som bland annat saknades i styrningen var att det inte tydligt sades att socialdemokraterna vill lagstifta om att vinster i välfärden ska återinvesteras i verksamheten. Avsaknaden gör skrivningen oförståelig och schizofren.

Socialdemokratin hade under valkampanjen 2010 därför den balansgång om att formuleringar skärpts och att privatiseringsvågen nu skulle attackeras samtidigt som man kunde bejaka valfrihet och att vi var för mångfald av utförare i vården, vilket på svenska innebär privata vinstdrivande verksamheter. Risken med att gå en sådan balansgång fick vi smaka på under valdagen. Socialdemokraternas luddighet och otydliga politik på detta samt många andra områden gjorde det svårt för väljarna att se en skillnad mellan de rödgröna och regeringsalternativet, och med det starka förtroende Reinfeldt och Borg byggt upp efter finanskrisen blev de rödgröna en enkel match efter att det rödgröna valmanifestet spikats (där den socialdemokratiska luddigheten i frågan också gjorde den obrukbar).

Beslutets otydlighet innebar att frågan tillsvidare blev en ickefråga, och kom inte att uppmärksammas förrän Caremaskandalen nu fått medborgare att fullkomligt rasa mot vinstdriften i välfärden. Håkan Juholt har varit en av de företrädare som skarpast markerat mot vinstdrift i välfärden, redan innan det han blev partiledare, och något han också tagit upp vid åtskilliga tillfällen även under hans partiledarskap.

Problemet är således att något nytt beslut än det som klubbades under kongressen 2009 inte har behandlats, varken av partiets verkställande utskott eller i partistyrelsen. Och framför allt inte i den fraktion ledd av Stockholms län som egentligen inte ville se Juholt som partiledare. I Stockholm läns socialdemokratiska valanalys 2010 går bland annat att läsa hur socialdemokratin inom sjukvården måste ”våga säga ja till konkurrensutsättning när det är befogat” och ”att våga säga ja till utförsäljningar när det behövs”.

Juholts kritik mot vinstdrift och privatiseringar av välfärden går med andra ord helt på tvärs mot den politik Anders Johanssons eget distrikt vill föra, och det är inom denna kontext vi måste läsa varför Johansson valde att offentligt gå i polemik med Håkan Juholt. Det var ytterligare en försök att underminera Håkan Juholt från företrädare från Stockholms läns sida baserat på en kritik om otydlighet i politiken som Stockholms län själva konstruerat. 

Ett sådant agerande är ovärdigt Socialdemokratin.

Så skriver Svenskt näringsliv på sin hemsida om sin syn på välfärdens "utveckling" (genom konkurrensutsättning/privatisering). Detta sätt att se på välfärden är dock inget nytt utan har haft en genomslagskraft under de senaste 20 åren, under både socialdemokratiska och moderatledda regeringar. Vad vi nu ser är konsekvenserna som växer fram från denna tidslånga privatiserings- och skattesänkarpolitik.  Företagande och vinstdrift inom samhällscentrala funktioner, så som skola, vård och omsorg, klär av nyliberalismens berättelse och tillika kapitalismens reella funktion som vinstdrivande and nothing else - På samma sätt som det lilla barnet gör i välkända historien Kejsarens nya kläder då det utbrister ”Kejsaren är naken!”.

Nyliberalismens ridå faller med andra ord ner för Sveriges medborgare, och fram stiger berättelsen om att alla de skattesänkningar som genomfört faktiskt hade ett reellt och centralt värde. Skattesänkningarna var nämligen aldrig några pengar som låg och skvalpade i ”onödig” administration och statliga byråkratier. Skatterna säkrade istället en offentlig och generell välfärd. Med utförsäljningen av det offentliga till privata företagare frigordes enorma medel för att sänka skatterna. Vårdföretagen kunde ta vid och resultatet blev att kissblöjorna inte fick bytas förrän de var tillräckligt fulla med kiss, i vinstens, effektiviseringens och besparingens namn. 

Folkhemmet i Sverige garanterade en gång i tiden, innan nyliberalismens intåg på 80-talet, generella skyddsnät för alla människor i Sverige. I det demokratiska folkhemmets Sverige såg vi människovärdet och demokratin som inte bara ett egenvärde i sig, utan det högsta möjliga värdet. När nu nyliberalismens effekter visar sina reella effekter på samhället och medborgarna krävs det också en rejäl tillnyktring inom det socialdemokratiska partiet. I Stockholm läns socialdemokratiska valanalys 2010 går bland annat att läsa hur socialdemokratin inom sjukvården måste ”våga säga ja till konkurrensutsättning när det är befogat” och ”att våga säga ja till utförsäljningar när det behövs”. Företrädare som hävdat faran med en sådan politik har i post-valdebatten kallats konservativa,"omoderna" och opragmatiska, som liksom vägrat följa med samhällsutvecklingen.

Men vad som nu visar sig är att privatiserings och utförsäljningarnas era inte bara hämmande och förlegad för socialdemokratin som både idé och praktik, utan också avdemokratiserande och inhumaniserande för medborgarna. Därför är dags för samhället och (social)demokratin att säkra medborgarvärdet och därmed åter generalisera välfärden.

Odlingsnormens införskaffande

De små stegens gröna socialism helt enkelt.