Några inledande ord
Bloggarkiv
- januari 2013 (3)
- december 2012 (1)
- oktober 2012 (1)
- september 2012 (2)
- juli 2012 (2)
- maj 2012 (2)
- april 2012 (1)
- mars 2012 (3)
- februari 2012 (8)
- december 2011 (2)
- november 2011 (4)
- oktober 2011 (5)
- september 2011 (6)
- augusti 2011 (2)
- juni 2011 (1)
- maj 2011 (3)
- april 2011 (1)
- mars 2011 (2)
- februari 2011 (3)
- januari 2011 (4)
- december 2010 (1)
- november 2010 (7)
- september 2010 (4)
- augusti 2010 (1)
- juli 2010 (1)
Statistik
Prenumerera på
Inlägg
Alla kommentarer
Relaterade nyheter
18:59 | 
Upplagd av
Daniel Wolski |
lördagen den 15:e oktober 2011
Namninsamling för demokratisk och faktabaserad journalistik
Under en veckas tid har Aftonbladet i Sverige bedrivit ett drev mot Socialdemokratins partiordförande Håkan Juholt, där Aftonbladet drivit tesen om att Juholt brutit mot reglerna i flera års tid och att han felaktigt låtit medborgarna betala för lägenheten som han delar med sin sambo i Stockholm. Nu visar det sig efter förundersökningen att det överhuvudtaget inte finns ett formellt regelverk eller ett praxis som stödjer Aftonbladets tes.
Överåklagare Björn Ericson har i förundersökningen kommit fram till att Håkan Juholt handlat helt enligt det regelverk som existerar;"Vad vi såg var att det egentligen inte fanns några regler om ersättning vad gäller samboförhållanden utan att det egentligen är den faktiska kostnaden som ska ersättas." (14/10 2011)Medier har idag mycket stor makt i att sätta dagordningen bland allmänheten i Sverige och i andra länder och det är helt riktigt att media också ska vara en granskare av den politiska makten. Men med en sådan roll krävs också ett stort ansvar och respekt för att de uppgifter man baserar sin journalistik på faktiskt stämmer överens med existerande regelverk. Och här har det uppenbart brustit, och hittills har Aftonbladet inte behövt ta ansvar för att så har skett.
Förutom att Aftonbladet inte kontrollerat att uppgifterna om gällande regler stämmer kommenterade Jan Helin, chefredaktören för Aftobladet i samband med en intervju med P1s Martin Wicklin att ”förhoppningen är att Håkan Juholt avgår idag” . På så vis har Aftonbladet och tidningens chefredaktör upphört som tillförligliga källor.
Med den här namninsamlingen kräver vi;
att Jan Helin tar på sig ansvaret för att Aftonbladet publicerat uppgifter på felaktiga grunder
att Jan Helin gör en offentlig ursäkt till allmänheten att man baserat sin rapportering på felaktiga uppgifter
att Jan Helin avgår som chefsredaktör och ansvarig utgivare för Aftonbladet
att Aftonbladet snarast gör en offentlig åtgärdsplan för hur man framöver ska säkerställa att journalistiken är faktabaserad"
"SKRIV UNDER GENOM ATT FÖLJA LÄNKEN http://namninsamling.se/in
söndagen den 9:e oktober 2011
Kubas socialistiska statister
Arbetarrörelsen har varit och är fortfarande en heterogen rörelse där många ideologiska linjer möts, och där den kanske tydligaste skillnaden är mellan statssocialism och folkrörelsesocialism. Skillnaden dem emellan kan beskrivas som att statssocialismen hyllar de kollektiva lösningarna för att skapa jämlikhet, med stark statlig och politisk kontroll, alltmedan folkrörelsesocialismen menar att det är små sammanhangen som är det centrala i att skapa jämlikhet, att lokala föreningar får stå för engagemanget snarare än myndigheter och politiker. I den här artikeln dras en, för socialdemokraterna, dystopisk bild upp om när den första dominerar över den andra. Exemplet är ändock lika verkligt som avskräckande, hämtat från Kuba.
Omgivningen på Kuba är en bra ingångspunkt där makten och utvecklingen i landet klart avspeglar sig. På till synes varje gata passerar man koloniala byggnationer från 1500-1700-tal av spansk arkitektur, du ser tillika amerikanska bilar från 1950-talet, ryska och polska bilar från de två följande årtiondena och sist men inte minst ser du kinesiska och japanska bilar från de två senaste decennierna. På så vis kan man följa de internationella intressenter som varit, och är aktuella i landet. På byggnader, väggar och i (de enda tillåtna) statliga medierna basuneras den (sedan 1959 pågående) Revolutionen ut som det stora meddelandet. I revolutionärerna Jose Martis, Fidel Castros, Che Guevaras, Camilo Cienfuegos och Raul Castros ges revolutionen ett ansikte och makthavarna. På så vis försvaras den, utvecklas den, förstärks den och inte minns bevaras den, vad än revolutionen kommit att bli.
Under mina veckor i Kuba tar jag tillfället i akt att fråga människor om den politiska utvecklingen på Kuba. En av de personer jag pratar med berättar för mig under en taxifärd att det kommunistiska partiet nyligen haft sin kongress där man tagit en hel del kontroversiella beslut. "Men du vet Daniel, politiken här kommer alltid att vara densamma. Det som ändrats är en del i ekonomin". Under färden passerar vi samtidigt flera skyltar med budskapet från kommunistpartiet "Vi ändrar ekonomin for att bli mer socialistiska". Under kongressen (som var den första på 14 år) togs fler än 300 ekonomiska reformer, där bland annat kubanerna nu tillåts köpa och sälja sina hus liksom att man effektiviserar och skär ner i den statliga förvaltningen. En f.d kubansk ambassadör berättar för mig i ett samtal sent en kväll att reformerna förmodligen kommer att leda till mer ojämlikhet och en utveckling inte helt olik den som skett i Kina.
Det är dock ingen tvekan om att Kuba har bra hälsovård och utbildningssystem som är fritt för alla. Medborgarna garanteras tillgång till vissa basvaror och kriminaliteten är låg. Kultur, dans och musik är både lättillgängligt och billigt. I jämförelse med många andra länder i Latinamerika har kubanerna en unik trygghet och möjligheten att leva ett drägligt liv utan fattigdom och svält. Om denna situation finns det en stor stolthet bland medborgare på Kuba.
Denna uppmålade bild är symbolisk för det politiska livet i Kuba. Revolutionen, staten och partiet har växt samman till en enhet som levererar alla lösningar och förslag samtidigt som de kommunicerar budskap genom de enda tillåtna statliga tv- och tidningsmedierna. På så vis kontrollerar staten och det kommunistiska partiet utvecklingen och diskursen på Kuba och medborgare har liten eller ingen möjlighet att skaffa sig alternativa informationskällor. Exempelvis internet, som många andra, om än fattigare länder, i Latinamerika har på de mest avlägsna platserna, finns bara för dem med särskilt tillstånd på Kuba. Detta har lett till att medborgare uppfattar den socialistiska retoriken i själva verket är politiken, alltmedan ekonomin avpolitiserats. Vad människor ofta är kritiska mot när man pratar med dem är saker som påverkar dem i deras vardag, men att härleda kritiken till partiet/staten har blivit omöjligt eftersom diskursen om revolutionen och socialismens kamp mot yttre och inre fienden är så genompenetrerat i det kubanska samhället.
Frågan om politikens, statens och medborgarnas roll är till sist en fråga om demokrati. Till skillnad mot den av borgerligheten i sjösatta demokratiska avvecklingen i Sverige, där medborgarna genom privatiseringar och kommersialiseringar håller på att förvandlas till kunder på en marknad, har det på Kuba skapats en situation där medborgarna i statssocialistiskt manér förvandlas till statister. En situation där stat, parti och revolution göder ett maktkoncentrat och där medborgare ska hållas kort kring både informations-, engagemangs- och påverkansmöjligheter i både det vardagliga och det högpolitiska livet.
Ty lika farligt det är som det är när medborgares företrädare i politiken abdikerar från ledarskap, lika farligt är det när människor stängs utanför medinflytande. Människor reagerar ofta inte med vrede och gör uppror, utan blir stilla och tyst apatiska i deras förhållande till politiker som antingen satt sig på läktaren och låter markanden styra, eller de politiker som låser in sig i maktens rum och gör sina medborgare till statister.
Etiketter:
demokrati,
Kommunism,
Kuba,
medbestämmanderätt,
Medborgare,
Statssocialism
|
0
kommentarer
lördagen den 8:e oktober 2011
Därför har Ilmar Reepalu fel
Lite drygt ett år har gått efter det sämsta valet för (S) någonsin. Att socialdemokratin sedan dess är inne i en turbulent tid behöver man inte vara hjärnforskare för att inse. En av de större omvälvningarna skedde igår då kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu, kommenterade kriminaliteten i ett av Malmös socialt utsatta bostadsområde, Seved. Förutom ökad polisnärvaro föreslår Reepalu i Sydsvenskan en grundlagsändring där medborgarskapet får
”en mellanperiod på ett antal år, där man fortfarande inte har det här skyddet att om man begår grova brott inte kunna bli utvisad”
Jag vill hävda att Ilmar missar att göra en djuplodande analys om de strukturella problem som skapar otrygghet och kriminalitet. När jag i mitt yrke som processledare i ett demokratiprojekt för ungdomar arbetar i Holma-Kroksbäcksområdet (vilket har likartade problem som de i Seved) är de stora samtalsämnena bland unga om svårigheterna att få tag i ett arbete, undermåliga lägenheter och bostadsmiljöer, liksom bristen på kreativa utrymmen och aktiviteter för ungdomar att vistas i. Det finns en stor brist på tilltro till samhället, som de upplever har svikit dem gång på gång. Politiker, som Ilmar Reepalu, har ungdomarna bara sett nångång på TV eller i tidningen, och de upplever att ingen är intresserad av att lyssna till vad de har att säga.
Ofta är också familjesituationen svår för många unga i socialt utsatta områden. Många lever i familjer där båda föräldrarna är arbetslösa och har det knapert att få ekonomin att gå ihop. Resultatet av ovanstående samt levnaden i bostadssegregering baserad på ekonomisk ojämlikhet skapar en miljö där kriminaliteten blir det sista utvägen i att kunna skaffa sig en position som uppmärksammas, ett rop efter inflytande och medbestämmande.
Situationen är ytterst allvarlig och det är dags att politiker, och i synnerhet vi i socialdemokratin med vårt jämlikhetspatos, på allvar börjar ta vårt ansvar för utvecklingen i Malmö, och att vi faktiskt sätter oss ner och lyssnar på vad människor har att säga. Jag är övertygad om att problematiken både kan och ska lösas, men då måste det finnas en ödmjukhet, öppenhet och ett intresse att föra en ständig dialog med medborgare i de områden som berörs.
Lösningen på kriminalitet som grundar sig i socioekonomiska svårigheter, kan aldrig vara att skapa andra klassens medborgarskap baserat på unkna etniska principer. Vad vi borde sikta på är att alla människor, oavsett ska känna sig som förstklassiga medborgare. Vi får aldrig ta ett steg ifrån våra grundprinciper kring detta. Ty vi i socialdemokraterna anser inte att en människas hudfärg, kultur, språk, födelseort, religion eller sexualitet har någonting med mänskliga kvalitéer att göra. Att dela in människor efter en sådan måttstock står i skarp konflikt till idén om alla människors lika värde.
Etiketter:
demokrati,
Ilmar Reepalu,
jämlikhet,
medborgardialog,
medborgarskap,
rasism,
Socialdemokraterna i Malmö
|
2
kommentarer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)