söndag 4 december 2011

Reflektioner från förtroenderådets helg å den sociala demokratins vägnar

Håkan Juholt under sitt tal till förtroenderådet 2011-12-03

”Samtidigt har socialdemokratin alltid betraktat demokratin som någonting mer än formella rättigheter. Vi har betraktat den som en väg att förverkliga människors önskningar, genomföra sociala framsteg och omdana samhället. Så här sa Per Albin Hansson; först ska vi befästa den politiska demokratin, därefter ska vi förankra den sociala demokratin och den sociala välfärden, sedan är tiden inne att gripa sig an med den ekonomiska demokratin.”

Så talade Olof Palme 1975 vid den socialdemokratiska partikongressen. Nu är inte det här inlägget åsyftat till att drömma om fornstora dagar av Palmeism, utan snarare ett försök att tolka vad vi faktiskt kan förvänta oss från socialdemokratin inom en kort till medellångt perspektiv.

När Håkan Juholt i sitt installationstal under extrakongressen 2011 dunkar in begreppet ”social demokrati” som den färdriktning han vill ta sig an med det socialdemokratiska arbetarepartiet sätter han ner spaden i den sociala jämlikhetstanken. Han återpolitiserar således den sociala demokratins dimension som Per Albin Hansson talade om och ritar upp en klar linje för var socialdemokratin är på väg. Inom ramen för den sociala demokratins dimension finner vi ekonomisk politik för full sysselsättning och en utbyggd generell välfärdspolitik, vad som i dagtida sossespråk omdöpts till ”sociala inversteringar”.

Den fulla sysselsättningen, sociala investeringar och lagstiftningar är inom den sociala demokratin ett steg i strävan efter den klassbestämda underordningen och ökar friheten för människor att själva förfoga över sina liv. Under förtroenderådet i helgen målade Juholt, i sitt djupt ideologiska tal, upp just principen om full sysselsättning och frihet som de två tydligaste passagerna i sitt tal, och flaggade dessutom för ett ”knivskarpt” beslut framöver (läs lagstiftning likt i Danmark, Norge och Finland) om vinst i välfärden samtidigt som han kritiserade beslutet från 2009 års s-kongress;

Det var ett beslut som syftade till att nå en gyllene kompromiss som alla kunde leva med. Det gav möjligheter att tolkas olika och verkligheten har brutalt hunnit ifatt det.

De punkter som Juholt drog upp under sitt installationstal i mars handlade om att ha en samlad politik riktad på områdena fattigdomsbekämpning, det gemensamma pensionssystemet, regleringar av infrastruktur, järnväg och elmarknader och en sammanhållande skattepolitik. Fortfarande har vi inte sett några konkreta politiska förslag kring pensionssystemet, regleringar av infrastruktur och elmarknader eller om skattepolitiken (även om Leif Pagrotsky gav en första rapport hur arbetet fortskridit). Detta är fullt naturligt eftersom det krävs en bred och utarbetad analys för att välarbetade och uttänkta beslut ska både kunna diskuteras och implementeras. Det är värt att repetera – i dessa frågor kan vi inte skjuta från höften.

Men vad som däremot tagits beslut om under förtroenderådet är ett ramverk för full sysselsättning och offentliga investeringar. Ramverket för full sysselsättning kommer att bli omdebatterat eftersom skrivelsen än så länge är luddig och innehåller inga konkreta mål om hur många arbetade timmar och vilken sysselsättningsgrad vi vill uppnå samt vilken målsättning för arbetslöshetsbekämpning vi ska ha ur ett kortsiktigt perspektiv. Att det däremot är på plats är viktigt, och sedan får demokratin fylla innehållet. Det andra förslaget, investeringsmålet för offentliga investeringar är en imponerande politisering av en länge glömd fråga – om hur de offentliga investeringarna, alltså det som vi genom våra skattepengar investerar i (infrastruktur, vård, skola, omsorg), har fallit under ca 30 års tid i förhållande till BNP. Detta är varken är ansvarsfullt eller hållbart om vi ska kunna bygga Sverige starkt på ett både kort, medel och långsiktigt perspektiv. Ett ramverk för offentliga investeringar säkerställer med andra ord att de offentliga investeringarna inte blir mindre i förhållande till BNP vilket på lång sikt kommer att öka den sociala jämlikheten i och med att vi investerar i den offentliga sektorn. Det ska bli mycket intressant att följa hur dessa två nya ramverk kommer att materialiseras.

Vad som bör tilläggas är däremot att det till stor del fortfarande saknas en hållbarhetsdimension, och då framför allt inom klimat och miljöperspektiv, inom de förslag som nu dyker upp. Om vi tittar tillbaka på citatet av Per Albin Hansson återstår också, i ett långsiktigt perspektiv, att vi tar oss an den ekonomiska demokratin, och där hoppas jag att programkommissionen gör ett gediget arbete och att medlemmar verkligen engagerar sig för att så blir fallet.

Som några avslutande reflektioner vill jag passa på att citera den kanske vackraste passagen i Håkan Juholts tal till förtroenderådet och om socialdemokratins roll som rörelse och kraft i samhället;

"Vi kommer aldrig svära oss fria från ansvaret för framtiden, och lämna Sverige att driva som en död fura i utvecklingens ström"

                       

lördag 3 december 2011

Vem sover gott om natten Leif Pagrotsky?



Socialdemokratin gynnar alla, inte vissa. Under de senaste åren har vi i inte tillräckligt stått upp för tanken om att ett generellt välfärdssamhälle gynnar alla, inte bara somliga. Hela ekonomin lyfts av trygga och fria människor (...) Alla människor, från alla klasser, gynnas av ett land i solidaritet med en hög sysselsättning, hög utbildningsnivå och hög välfärdskvalitet. Då måste vi i vår kommunikation och i våra förslag också visa att vi vänder oss till alla medborgare.

Så skriver Håkan Juholt klokt i dagens upplaga av DN (2011-12-03). Under hans installationstal togs barnfattigdomens verklighet upp och var en av de punkter som stakades ut som socialdemokratins uppgifter framöver. Linjerna drogs upp på Rädda barnens rapport, om att vi under 2008 hade 220 000 barn i fattigdom – hela 11.5 % av alla barn i Sverige, ca 3 barn i varje klass. I Stockholms stadsmission målas fler bilder ut om många barns och barnfamiljers situation, där hemlösheten ökat sedan slutet av 80-talet och idag nått en nivå på omkring 10 000 – 15 000 medborgare och där det bara sedan 2007 vräkts fler än 1900 barn från sina familjehem.

Från 2003 har den relativa fattigdomen ökat från 10 % till 2009 ligga på 15,2 % och förväntas, med nuvarande politik att öka. I takt med den kommer både fler barn och barnfamiljer hamna i hemlöshet. Resultatet blir avbrutna studier, brutna sociala kontakter, ökad risk för våld och missbruk.

Rädda barnens rapport understryker vikten av att lyfta barnfamiljers ekonomi till en rimlig standard, genom förstärkande av föräldraförsäkring, föräldrapenning, havandeskapspenning, pensionsrätt, barnpension och efterlevandestöd. Rapporten belyser behovet av att också stärka de generella barnbidragen och adoptionsbidrag liksom behovsprövande bidrag så som bostadsbidrag, vårdbidrag och underhållsstöd. Slutsatsen i rapporten är således att den ekonomiska familjepolitiken inte längre uppfylls och att det under hela 2000-talet har skett en utveckling där ojämlikheten ökat och fattigdomen tilltagit, med andra ord en utveckling socialdemokratin också varit medskyldig till.

Som ett steg i att (åter)skapa ett system som är lättöverskådligt och som fördelar välfärd efter behov tillsattes under våren Leif Pagrotsky som ansvarig för att göra en ordentlig skatteöversyn. Så här uttryckte sig Juholt då;

”Vi kommer tillbaka med en tjock katalog med förslag om hur vi ska forma skattepolitiken för morgondagen. För det lapptäcke som finns i dag är inte överskådligt, inte begripligt. Det är ogenomträngligt och har inget fokus”

När första kommentarerna om hur arbetet med skatteöversynen fortskridit kommer upp till ytan blir dock de dragna slutsatserna märkliga. Socialdemokratin kommer, menar Pagrotsky, inte att nämnvärt ändra skattesystemet från den form det är idag, dvs inga skattehöjningar förutom på alkohol-, tobak- och miljöutsläpp. Argumenten för de uteblivna förslagen är att svenskarna levt med borgerlig skattepolitik i åtta år vid nästa val och inrättat sina liv efter detta. Istället förordas större skatteinkomster, dvs genom att få fler i arbete. Frågan är, hur då? Bollen kastas då vidare till frågor om inflationsmål och full sysselsättningspolitik. Frågan är dock vilka svenskar Pagrotsky talar om när han säger att svenska medborgare vant sig vid nuvarande skattenivå. Är det dom barn och barnfamiljer som tvingas in i fattigdom och hemlöshet? De barn som förlorar sina vänner och tvingas in i missbruk och kriminalitet?


Om Håkan Juholts tal om att Socialdemokratin gynnar alla och inte vissa, då blir slutsatserna svåra att koppla an. Och vad tvärtom Stefan Svallfors forskning visat, är viljan hög att betala mer i skatt, hela 75% av Sveriges befolkning, om pengarna går till sjukvård och äldreomsorg. Med en liten skillnad och utfall av praktisk skattepolitik ser folk i största allmänhet ingen större skillnad mellan de stora partierna och det blir på så vis annat än välfärdspolitik som avgör var väljarna lägger sin röst.


.