söndagen den 9:e oktober 2011

Kubas socialistiska statister



Arbetarrörelsen har varit och är fortfarande en heterogen rörelse där många ideologiska linjer möts, och där den kanske tydligaste skillnaden är mellan statssocialism och folkrörelsesocialism. Skillnaden dem emellan kan beskrivas som att statssocialismen hyllar de kollektiva lösningarna för att skapa jämlikhet, med stark statlig och politisk kontroll, alltmedan folkrörelsesocialismen menar att det är små sammanhangen som är det centrala i att skapa jämlikhet, att lokala föreningar får stå för engagemanget snarare än myndigheter och politiker. I den här artikeln dras en, för socialdemokraterna, dystopisk bild upp om när den första dominerar över den andra. Exemplet är ändock lika verkligt som avskräckande, hämtat från Kuba.

Omgivningen på Kuba är en bra ingångspunkt där makten och utvecklingen i landet klart avspeglar sig. På till synes varje gata passerar man koloniala byggnationer från 1500-1700-tal av spansk arkitektur, du ser tillika amerikanska bilar från 1950-talet, ryska och polska bilar från de två följande årtiondena och sist men inte minst ser du kinesiska och japanska bilar från de två senaste decennierna. På så vis kan man följa de internationella intressenter som varit, och är aktuella i landet. På byggnader, väggar och i (de enda tillåtna) statliga medierna basuneras den (sedan 1959 pågående) Revolutionen ut som det stora meddelandet. I revolutionärerna Jose Martis, Fidel Castros, Che Guevaras, Camilo Cienfuegos och Raul Castros ges revolutionen ett ansikte och makthavarna. På så vis försvaras den, utvecklas den, förstärks den och inte minns bevaras den, vad än revolutionen kommit att bli.

Under mina veckor i Kuba tar jag tillfället i akt att fråga människor om den politiska utvecklingen på Kuba. En av de personer jag pratar med berättar för mig under en taxifärd att det kommunistiska partiet nyligen haft sin kongress där man tagit en hel del kontroversiella beslut. "Men du vet Daniel, politiken här kommer alltid att vara densamma. Det som ändrats är en del i ekonomin". Under färden passerar vi samtidigt flera skyltar med budskapet från kommunistpartiet "Vi ändrar ekonomin for att bli mer socialistiska". Under kongressen (som var den första på 14 år) togs fler än 300 ekonomiska reformer, där bland annat kubanerna nu tillåts köpa och sälja sina hus liksom att man effektiviserar och skär ner i den statliga förvaltningen. En f.d kubansk ambassadör berättar för mig i ett samtal sent en kväll att reformerna förmodligen kommer att leda till mer ojämlikhet och en utveckling inte helt olik den som skett i Kina.

Det är dock ingen tvekan om att Kuba har bra hälsovård och utbildningssystem som är fritt för alla. Medborgarna garanteras tillgång till vissa basvaror och kriminaliteten är låg. Kultur, dans och musik är både lättillgängligt och billigt. I jämförelse med många andra länder i Latinamerika har kubanerna en unik trygghet och möjligheten att leva ett drägligt liv utan fattigdom och svält. Om denna situation finns det en stor stolthet bland medborgare på Kuba.

Denna uppmålade bild är symbolisk för det politiska livet i Kuba. Revolutionen, staten och partiet har växt samman till en enhet som levererar alla lösningar och förslag samtidigt som de kommunicerar budskap genom de enda tillåtna statliga tv- och tidningsmedierna. På så vis kontrollerar staten och det kommunistiska partiet utvecklingen och diskursen på Kuba och medborgare har liten eller ingen möjlighet att skaffa sig alternativa informationskällor. Exempelvis internet, som många andra, om än fattigare länder, i Latinamerika har på de mest avlägsna platserna, finns bara för dem med särskilt tillstånd på Kuba. Detta har lett till att medborgare uppfattar den socialistiska retoriken i själva verket är politiken, alltmedan ekonomin avpolitiserats. Vad människor ofta är kritiska mot när man pratar med dem är saker som påverkar dem i deras vardag, men att härleda kritiken till partiet/staten har blivit omöjligt eftersom diskursen om revolutionen och socialismens kamp mot yttre och inre fienden är så genompenetrerat i det kubanska samhället.

Frågan om politikens, statens och medborgarnas roll är till sist en fråga om demokrati. Till skillnad mot den av borgerligheten i sjösatta demokratiska avvecklingen i Sverige, där medborgarna genom privatiseringar och kommersialiseringar håller på att förvandlas till kunder på en marknad, har det på Kuba skapats en situation där medborgarna i statssocialistiskt manér förvandlas till statister. En situation där stat, parti och revolution göder ett maktkoncentrat och där medborgare ska hållas kort kring både informations-, engagemangs- och påverkansmöjligheter i både det vardagliga och det högpolitiska livet.

Ty lika farligt det är som det är när medborgares företrädare i politiken abdikerar från ledarskap, lika farligt är det när människor stängs utanför medinflytande. Människor reagerar ofta inte med vrede och gör uppror, utan blir stilla och tyst apatiska i deras förhållande till politiker som antingen satt sig på läktaren och låter markanden styra, eller de politiker som låser in sig i maktens rum och gör sina medborgare till statister.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar