måndag 12 september 2011

En recension av Välfärd utan tillväxt - Gröna folkhemmet version 2.0?



I den nyutgivna boken Välfärd utan tillväxt: så skapar vi ett hållbart samhälle (2011) frågar forskaren och författaren Tim Jacksom om vi verkligen kan ha en växande ekonomi (ekonomisk tillväxt) samtidigt som mänskligheten radikalt måste minska sitt ekologiska fotavtryck och klimatpåverkan för att förhindra en global socioekonomisk och klimatekologisk härdsmälta.

Välfärd, (eller prosperity, som är originalspråkets ord) förklarar Jackson i början av boken ha underförståtts som en positiv utveckling där människor kan blomstra och utvecklas. Denna positiva utveckling har av politiker, företag och medier m.fl. fått oss att förespeglas om att välfärden är sammanbunden med en ökande bruttonationalprodukt (BNP) och ett ökande värde av aktiemarknaden - en utveckling som hela tiden ställer kravet på medborgarna om en ökande konsumtion av varor. Jackson menar att vi på detta vis blivit fångar i en socioekonomisk och ekologisk rävsax. Med detta menar han att samtidigt som den ekonomiska tillväxten idag är en nödvändighet för att arbetslöshet och dess sociala oroseffekter inte ska galoppera iväg är också den växande ekonomin ohållbar både utifrån en ekologisk livscykel liksom de koldioxidutsläpp som orsakar klimatförändringarna.

Jackson slår på ett ganska invecklat sätt (för den nationalekonomiskt obevandrade) hål på både den absoluta liksom relativa avkopplingsteorins utvecklingsmodell (där nationalekonomer länge hävdat att vi kan eller är på väg att skapa en tillväxt som inte är resurs- och klimatintensiv). Detta gör han genom att jämföra BNPs utveckling i jämförelse med den ökade användningen av bland annat ändliga resurser, så som mineraler och metaller, som ligger till grund för produktionen och således den ekonomiska tillväxten. På ett övertygande sätt visar Jackson i tabell efter tabell att avkopplingen som bäst har lyckats hålla tillbaka koldioxidutsläppen, och som sämst att det inte lyckats alls utan att vi på senare år till och med ökat vår klimatpåverkan (jämfört med 90-talet).

Svaret på frågan om vi kan ha en ekonomisk tillväxt samtidigt som vi kan minska våra klimatekologiska avtryck är inte helt oväntat utifrån bokens titel – nej. Jackson sätter istället ut en vägkarta för ekologisk socioekonomisk omställning. Han menar att vi kan frångå den tidigare beskrivna socioekonomiska- och ekologiska rävsax vi nu befinner oss i, genom att sätta ekologiska gränser för ekonomin och den mänskliga påverkan av jordens naturresurser. Han menar vidare att vi måste vidta kraftiga åtgärder mot den hämmande konsumismens sociala konsekvenser. Detta hävdar Jackson måste ske genom att makroekonomin utvecklas till en grön keynesianism där samhällets gemensamma tillgångar används för att göra storskaliga offensiva investeringar i grön infrastruktur, kommunikation samt en ansenlig omställning till hållbara gröna energikällor.

Jackson anser vidare att vi måste komma ifrån tanken om att mänskligt välbefinnande innebär en hela tiden ökande konsumtion av prylar. Istället menar Jackson att vi måste få mer tid till att vara aktiva medborgare - i samhället, tillsammans med våra familjer, vänner eller i vårt bostadsområde. Jackson pekar bland annat på investeringar i grönområden, kulturella aktiviteter, museer, bibliotek och andra former av rekreation som får människor att känna ett ökat välbefinnande, eller som Jackson själv kallar det, att blomstra, utan att det tär på jordens resurser och klimat.

Många skulle populärt kalla det ”A Green New Deal”, men i svensk politisk kontext skulle man likväl kunna döpa det till en uppdatering av f.d socialdemokratiske partiordförande Göran Perssons idé om ”Det gröna folkhemmet”  version 2.0. I ekonomisk teori, en pånyttfödelse av klassisk keynesiansk modell i ekologisk tappning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar