torsdag 8 september 2011

Bostadslöshetens politiska cynism




Att bo. Att ha tak över huvudet. Att ha en plats där man kan slå sig till ro efter en dags slit i skolan eller på arbetet. En plats för att umgås med vänner och familj. Ett utrymme för eftertanke och funderingar. Ett rum att älska i. Ett ställe att kalla hem.

Idag är det inget ovanligt för en student i Sverige att stå utan boende. Regeringens bostadslöshetspolitik har gjort oss vana vid nyheter om studerande som tvingas sova i tält långt in i september, om studenter som i flera månader tvingas sova på en obekväm madrass eller i en trång soffa, om människor som tvingas stå i årslånga bostadsköer. Husockupationer blir en allt vanligare handling på höstens kant, tålamodet tryter och desperationen växer.

Vid en första titt låter bostadslöshetsministern Stefan Attefalls analys mycket likartad den jag beskriver ovan. Så här svarar han på en inskickad protest från ett gäng ungdomar i Eslöv som tröttnat på att regeringen sitter på läktaren och tittar på medan förfallet pågår;

”Idag råder det bostadsbrist på flera platser i Sverige, framförallt i storstadsområdena och på universitetsorter. En lång tidsperiod då vi har byggt alltför få bostäder är en viktig orsak till att vi idag ser långa köer till hyresrätter och höga priser på bostadsrätter. Särskilt för ungdomar och studenter, som ofta har lägre inkomster, har möjligheterna att ordna ett bra boende blivit kraftigt begränsade.”

Visst är det så. Notera nu att Attefalls avslutande mening poängterar att möjligheterna att ordna ett bra boende ”blivit kraftigt begränsade” för ungdomar och studenter. Orden liksom förbereder något storslaget, en reform av vikt, någonting för ungdomar och studenter att se fram emot. Han beskriver situationen nästintill som en fråntagen rättighet för unga att ha en god bostad. När det så kommer till bostadslöshetsministern och bostadslöshetsregeringens föreslagna åtgärder blir det dock plötslig blackout;

”För att det ska bli mer intressant att bygga nya bostäder som är överkomliga för studenter och unga tror jag att byggreglerna för student- och ungdomsbostäder bör förenklas. Ett exempel kan vara att kravet på att en del av bostaden ska vara avskild för matlagning inte behöver vara lika stort om det finns ett korridorskök som fyller matlagningssyftet. Ett annat led i samma strävan är att den som vill bo lite enklare och därmed också lite billigare bör kunna göra s.k. frånval, alltså kunna välja att ha en något lägre standard på t.ex. tapeter eller vitvaror.”

Attefalls förslag på att ungas begränsade möjligheter att få tag i ett ”bra boende” blir alltså att göra bostäderna sämre(!) genom att lätta på kraven om matlagningsutrymmen och att unga, och då framförallt unga från sämre ekonomiskt ställda familjer, ska tvingas bo i lägenheter med dåliga tapeter och vitvaror. Följdfrågan blir huruvida kackerlackor också blir en framtida ”frånvalsreform” för vår bostadslöshetsminister.

Denna icke-politik bidrar till en stark segregering av människor utifrån deras socioekonomiska status. Men det är också en politik som utarmar demokratin. Attefall framställer sig här som en av regeringen läktarklacksledare. Det är nämligen inte staten eller kommunernas roll att förse bostäder åt sina medborgare, det är helt och hållet marknadens. Men vad händer när marknaden inte anser det vara tillräckligt lönsamt att bygga bostäder för medborgare som lever med dålig ekonomi? Attefalls svar blir då cyniskt och kallt; Nöj er med sämre lägenheter!

När medborgarnas företrädare i politiken abdikerar från sitt ledarskap, som Stefan Attefall här så uppenbart gör, leder det till att människor, oftast de mest utsatta, blir de som drabbas. Människor reagerar tyvärr inte med vrede och gör uppror, utan blir stilla och tyst apatiska i deras förhållande till politiker och ansvariga som satt sig på läktaren och ser på när marknaden väljer var investeringarna är lönsamma och var de inte är det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar