söndag 18 september 2011

Regeringens nya gröna ryamatta

Sedan valet har det rödgröna blocket upplöst och dess tre partier är på väg att genomgå förändringar strukturellt liksom politiskt. Jag har tidigare skrivit (1,2,3,4,5) om vad jag själv anser att socialdemokratin bör förändra och det är med tillförsikt jag ser att i alla fall en del förhoppningar är på väg att infrias. Men vad jag definitivt inte såg var att Miljöpartiet skulle inta position som en borgerlig ryamatta. 

"Det är väldigt lite av de förslag som regeringen nu har kommit med som vi är väldigt mycket emot (...) Att bli ett stödparti på det som MP var till den socialdemokratiska regeringen, där vi ställde oss bakom budget efter budget, det är ju inte det som vi pratar om i det här läget" 

 kommenterar Miljöpartiets ekonomisk-politiske talesman Per Bolund beslutet att man ställer sig bakom Alliansens budgetproposition. Att man ställer sig helt bakom en budget där "det är väldigt lite av de förslag som vi är väldigt mycket emot" låter varken särskilt intelligent eller genomtänkt. Ty man röstar väl för/emot en budget därför att man antingen ställer upp på eller ställer sig negativ till den ekonomiska färdriktning som finns i den? Att utläsa från Bolund tycker man inget särskilt alls om budgeten i sin helhet.

Att Bolund vidare kommenterar att man inte avser att bli ett stödparti till alliansen likt det man var till den tidigare socialdemokratiska regeringen, skapar ytterligare ett stort frågetecken. Under tiden då Miljöpartiet agerade stödparti till Socialdemokraterna förhandlade man nämligen om hela budgetens innehåll och hade således större inflytande än till de tre begränsade budgetområden där miljöpartiet får vara med och förhandla om nu (bostad, järnväg och skola). Som ett sista sväng i intervjun kommenterar Bolund en eventuell invit från regeringen följande;

"Miljöpartiet kommer aldrig att bli ett femte alliansparti i regeringen. Det är vi inte intresserade av."

Miljöpartiets nya förunderliga policy är alltså att agera ryamatta till regeringen. Det är föreståeligt att Mp med en väljarkår som definierar sig till vänster inte fullt ut vågar ingå i en borgerlig regering. Men om Miljöpartiet tidigare ansåg sig ha ett begränsat inflytande under socialdemokratiskt styre har man nu valt att abdikera från många påverkansmöjligheter i budgeten.

Det skulle inte förvåna mig om vi ser en återvändo av många miljöpartistiska väljare till socialdemokratin framöver.


måndag 12 september 2011

En recension av Välfärd utan tillväxt - Gröna folkhemmet version 2.0?



I den nyutgivna boken Välfärd utan tillväxt: så skapar vi ett hållbart samhälle (2011) frågar forskaren och författaren Tim Jacksom om vi verkligen kan ha en växande ekonomi (ekonomisk tillväxt) samtidigt som mänskligheten radikalt måste minska sitt ekologiska fotavtryck och klimatpåverkan för att förhindra en global socioekonomisk och klimatekologisk härdsmälta.

Välfärd, (eller prosperity, som är originalspråkets ord) förklarar Jackson i början av boken ha underförståtts som en positiv utveckling där människor kan blomstra och utvecklas. Denna positiva utveckling har av politiker, företag och medier m.fl. fått oss att förespeglas om att välfärden är sammanbunden med en ökande bruttonationalprodukt (BNP) och ett ökande värde av aktiemarknaden - en utveckling som hela tiden ställer kravet på medborgarna om en ökande konsumtion av varor. Jackson menar att vi på detta vis blivit fångar i en socioekonomisk och ekologisk rävsax. Med detta menar han att samtidigt som den ekonomiska tillväxten idag är en nödvändighet för att arbetslöshet och dess sociala oroseffekter inte ska galoppera iväg är också den växande ekonomin ohållbar både utifrån en ekologisk livscykel liksom de koldioxidutsläpp som orsakar klimatförändringarna.

Jackson slår på ett ganska invecklat sätt (för den nationalekonomiskt obevandrade) hål på både den absoluta liksom relativa avkopplingsteorins utvecklingsmodell (där nationalekonomer länge hävdat att vi kan eller är på väg att skapa en tillväxt som inte är resurs- och klimatintensiv). Detta gör han genom att jämföra BNPs utveckling i jämförelse med den ökade användningen av bland annat ändliga resurser, så som mineraler och metaller, som ligger till grund för produktionen och således den ekonomiska tillväxten. På ett övertygande sätt visar Jackson i tabell efter tabell att avkopplingen som bäst har lyckats hålla tillbaka koldioxidutsläppen, och som sämst att det inte lyckats alls utan att vi på senare år till och med ökat vår klimatpåverkan (jämfört med 90-talet).

Svaret på frågan om vi kan ha en ekonomisk tillväxt samtidigt som vi kan minska våra klimatekologiska avtryck är inte helt oväntat utifrån bokens titel – nej. Jackson sätter istället ut en vägkarta för ekologisk socioekonomisk omställning. Han menar att vi kan frångå den tidigare beskrivna socioekonomiska- och ekologiska rävsax vi nu befinner oss i, genom att sätta ekologiska gränser för ekonomin och den mänskliga påverkan av jordens naturresurser. Han menar vidare att vi måste vidta kraftiga åtgärder mot den hämmande konsumismens sociala konsekvenser. Detta hävdar Jackson måste ske genom att makroekonomin utvecklas till en grön keynesianism där samhällets gemensamma tillgångar används för att göra storskaliga offensiva investeringar i grön infrastruktur, kommunikation samt en ansenlig omställning till hållbara gröna energikällor.

Jackson anser vidare att vi måste komma ifrån tanken om att mänskligt välbefinnande innebär en hela tiden ökande konsumtion av prylar. Istället menar Jackson att vi måste få mer tid till att vara aktiva medborgare - i samhället, tillsammans med våra familjer, vänner eller i vårt bostadsområde. Jackson pekar bland annat på investeringar i grönområden, kulturella aktiviteter, museer, bibliotek och andra former av rekreation som får människor att känna ett ökat välbefinnande, eller som Jackson själv kallar det, att blomstra, utan att det tär på jordens resurser och klimat.

Många skulle populärt kalla det ”A Green New Deal”, men i svensk politisk kontext skulle man likväl kunna döpa det till en uppdatering av f.d socialdemokratiske partiordförande Göran Perssons idé om ”Det gröna folkhemmet”  version 2.0. I ekonomisk teori, en pånyttfödelse av klassisk keynesiansk modell i ekologisk tappning.

söndag 11 september 2011

Lever vi i en värld av ökande gemensam moral?


På årsdagen av så många olika politiska händelser tänker jag inte hänge mig åt något av dem utan istället diskutera lite mer på djupet i en akademiskfilosofisk tappning kring moralens globalisering, som på sätt och vis binder ihop händelserna. Jag tar avstamp i en global institution, nämligen Förenta Nationernas suveränitetsprincip.

Fundamentet för FNs idag både hyllade och skymfade suveränitetsprincip vilar nämligen på den välkände filosofen Immanuel Kants tankar om moral. Immanuel Kants definition på moral förutsätter att alla individer har lika rättigheter som skyddas under gemensam lag och konstitution. Varje individ har på så vis en rätt att söka tillfredsställelse på ett sätt som ter sig bäst för honom eller henne så länge han eller hon inte kränker en annan människas rättigheter. Denna moral har dock utmanats på olika sätt genom åren (inte minst om man ser till Afghanistan, Irak och Libyen) och är eventuellt på väg att utdateras, hävdar vissa. En av dem är filosofen Peter Singer som argumenterar för att man enligt sin moral är skyldig agera på ett sett som tjänar det som är generellt bäst för alla individer sett ur en global sammanhang. En ansats att titta på huruvida en universell moral är under utveckling, och vilken moral detta i så fall är, kan vara att kika in på den extremt dagsaktuella frågan om humanitära interventioner.

Framväxten av universella författningar och rättsnormer som skedde under 1900-talet hade för avsikt att skydda både universella mänskliga rättigheter samt länders rätt till suveränitet. Skapandet av denna internationella rätt skulle enligt Immanuel Kant, efter en process där världens stater blivit demokratiska republiker, slutligen leda till den eviga freden mellan folk och stater. Singer menar emellertid att detta inte skett och att utvecklingen mot en mer sammanflätad värld har sätter allt större press på suveränitetsprincipen och vidare att detta är en nödvändighet för att bekämpa folkmord och liknande brott som sker inom stater. Ur Kants betraktelsesynpunkt är denna utveckling farlig och omoralisk därför att ett upphävande av suveränitetsprincipen riskerar ett återvändande till internationellt anarkitillstånd, där självintresse bland stater leder till krig och förödelse. 

Kant är på basis av detta emot alla former av interventioner, eftersom han anser att man inte kan offra en individ till förmån för andra. Utifrån Singers perspektiv menar man dock att en humanitär intervention av en federation av stater (FN) för att stoppa folkmord och snarlika illgärningar är en moralisk skyldighet då ett ingripande skulle göra situationen bättre än vad den skulle ha varit om man avstod från det. Som svar på de argument Kant lyfter fram vill man utifrån Singers perspektiv på en stark reglering på rättfärdigandet av interventioner liksom en god beräkning och säkerställande av monetära och militära medel till FN för att kunna skydda så många individers rättigheter.

Att det finns en internationell kommission (International Commission on Intervention and State Sovereignty) som diskuterar ett uppmjukande av suveränitetsprincipen innebär inte per se att vi rör oss mot en universell moral. Vi har under de senaste åren sett hårt kritiserade humanitära interventioner i exempelvis Somalia och Bosnien under FN-flagg, vilket kan ha underminerat tilltron till organisationen. Vidare kan man inte se förbi den Kantianska kopplingen mellan en försvagad suveränitetsprincip och ett anarkitillstånd på den internationella arenan då man ställer det i relation till USA:s intervention i Irak. FN:s kritiserade interventioner i de fallen ovan samt USA:s unilaterala handlande i Irak riskerar att en universell moral besvaras med cynism och sarkasm, samt i värsta fall bidrar till en tillvaro av mer motsättningar och konflikter. Att det finns en bred konsensus bland individer för ett stopp av brott utanför egna statens gränser, och om förhoppningen infrias att världsmakterna förser FN med legitimitet och tillräckliga medel för interventioner, kan i så fall ses som incitament för en ökande universell moral.

Gita Rajan och Shailja Sharma menar i boken New Cosmopolitanism: South Asians in the US att det växer fram en ny universell moral idag då människor i allt större skala rör sig fysiskt, kulturellt och socialt mellan olika länder. Den nya sortens universella moral består enligt Rajan och Sharma av människor som på basis av detta inte definierar sig i termer av tex en nationell- eller klassidentitet, utan som istället anammar moraliska ståndpunkter och värderingar utifrån olika kulturer, samhällen och länder etc. Som resultat av detta menar författarna att nationsgränserna idag blir allt mer porösa då nya band knyts an och då människor, seder och bruk migrerar. Ett exempel på en växande universell moral och rörlighet är enlig antropologerna Dana Iyer och Nick Haslam den förändrade synen på kroppsideal hos sydasiatiska kvinnor. Här menar författarna att västerländska skönhetsnormer kommuniceras mellan en globaliserad västerländsk och sydasiatisk media, vilket resulterar i att de sydasiatiska kvinnorna, hur lite de än assimilerats till den västerländska kulturen i övrigt, påvisar en liknande syn på kroppsideal som man gör i västvärlden, med negativ självkänsla och ätstörningar som följd.

Ett annat exempel på en universell moral i samklang med Rajans och Sharmas definition kan vi finna i boken Shadows of war. Där beskriver antropologen Carolyn Nordstrom hur den globala rörelsen av människor och kapital har fört med sig skuggekonomier där militära medel, smuggelvaror, mat och humanitärt bistånd gemensamt transporteras transnationellt in och ut ur legala och illegala marknader och mellan demokratiska västmakter och krigsdrabbade länder genom bland annat hjälpsändningar finansierade av internationella regeringar och biståndsorganisationer. Dessa transaktioner menar Nordstrom är både fundamentala orsaker till krig samtidigt som de är centrala för människors överlevnad. Hon menar vidare på att västländer är beroende av sådana transaktioner både ekonomiskt och politiskt liksom att sådana aktiviteter är väl integrerade i staters vardagliga institutioners arbete. Denna webb och interaktion av människor inom skuggekonomier; säljare, köpare, förmedlare, menar Nordstrom är en del av den mänskliga vardagen, där nya moraliska band knyts an och av i en globaliserande värld. 

Globaliseringen av människor, kultur och kapital knyter på så vis an människor i komplexa och kontradiktiska sammanhang där en universell moral inte nödvändigtvis behöver vara en god moral.

Peter Singer menar dock att vi kan se en universell etik bortom ens egna kulturella värderingar och att det finns utrymme för objektiva och rationella argument i vilka vi kan kritisera våra egna normer liksom sådana hållna av andra. Men om vi tittar på exemplet hur västerländsk skönhetsideal kommuniceras till sydasiatiska kvinnor genom media kan vi här se att det finns ett maktförhållande mellan normer i kulturer. Makt menar Nordstrom utövas genom formella institutioner, dagliga kommunikationer och ageranden mellan såväl stater, samhällen och individer. Här kontrasteras och sammandrabbar alltså olika intressen där det rationella eller irrationella alltid är subjektivt och alltså relativt. I relation till exempelvis skönhetsidealet som jag skrev om ovan har den västerländska moralen ”vunnit” maktkampen över en tidigare dominerande sydasiatisk.

Om ett ökat mellanstatligt beroende är en produkt av dialektiken mellan en från väst driven teknologisk utveckling och en global kapitalistisk utbredning,  då finns det en stor risk i att vi rör oss mot en universell moral baserad på västerländska normer och värderingar. En sådan utveckling kan ses i exempelvis World Trade Organisation:s tonvikt på västerländsk neoliberal idé om att den fria marknaden ska tillämpas globalt och där ekonomiska intressen går i första rummet liksom att västmakter sätter agendan för organisationens beslut. Men samtidigt kan vi se hur exempelvis den globala uppvärmningen i allt större skala tvingar den industrialiserade världen att se bortom, eller åtminstone justera sin ekonomiska agenda för att skära ned på sina koldioxidutsläpp. Vårt välbefinnande har här alltså blivit beroende av varje enskild människas agerande i världen, där utsläpp och miljöförstörelsers effekter inte har några gränser. Detta tillsammans med media som kablar ut bilder på mänskligt lidande ger oss engagemang för ett ökat deltagande och en gemensam moral gentemot andra. Vi kan också se indicier på hur alternativa moraler globaliseras genom att titta på hur en ökande del av transnationella företag har anammat ’corporate social responsibilites’ vilket innefattar bland annat miljömässig hållbarhet, mänskliga rättigheter, arbetsrättigheter och rättvisehandel, samt ett ökande aktivt NGOsamhälle och transnationella sociala rörelser, tex World Social Forum, som för fram och driver fram sociala förändringar och värderingar.

lördag 10 september 2011

Lika sant idag som den 5e februari 1964


Ibland kan andra personer uttrycka ens åsikter bättre än en själv. Denna passage i "The American Dream"-talet är ett sådant tillfälle då Dr. Martin Luther King Jr. lyckas slå an många strängar i min tankevärld.

“The American Dream” 
A speech given by 
The Reverend Dr. Martin Luther King, Jr. 
February 5, 1964 
Drew University 
Madison, New Jersey



torsdag 8 september 2011

Bostadslöshetens politiska cynism




Att bo. Att ha tak över huvudet. Att ha en plats där man kan slå sig till ro efter en dags slit i skolan eller på arbetet. En plats för att umgås med vänner och familj. Ett utrymme för eftertanke och funderingar. Ett rum att älska i. Ett ställe att kalla hem.

Idag är det inget ovanligt för en student i Sverige att stå utan boende. Regeringens bostadslöshetspolitik har gjort oss vana vid nyheter om studerande som tvingas sova i tält långt in i september, om studenter som i flera månader tvingas sova på en obekväm madrass eller i en trång soffa, om människor som tvingas stå i årslånga bostadsköer. Husockupationer blir en allt vanligare handling på höstens kant, tålamodet tryter och desperationen växer.

Vid en första titt låter bostadslöshetsministern Stefan Attefalls analys mycket likartad den jag beskriver ovan. Så här svarar han på en inskickad protest från ett gäng ungdomar i Eslöv som tröttnat på att regeringen sitter på läktaren och tittar på medan förfallet pågår;

”Idag råder det bostadsbrist på flera platser i Sverige, framförallt i storstadsområdena och på universitetsorter. En lång tidsperiod då vi har byggt alltför få bostäder är en viktig orsak till att vi idag ser långa köer till hyresrätter och höga priser på bostadsrätter. Särskilt för ungdomar och studenter, som ofta har lägre inkomster, har möjligheterna att ordna ett bra boende blivit kraftigt begränsade.”

Visst är det så. Notera nu att Attefalls avslutande mening poängterar att möjligheterna att ordna ett bra boende ”blivit kraftigt begränsade” för ungdomar och studenter. Orden liksom förbereder något storslaget, en reform av vikt, någonting för ungdomar och studenter att se fram emot. Han beskriver situationen nästintill som en fråntagen rättighet för unga att ha en god bostad. När det så kommer till bostadslöshetsministern och bostadslöshetsregeringens föreslagna åtgärder blir det dock plötslig blackout;

”För att det ska bli mer intressant att bygga nya bostäder som är överkomliga för studenter och unga tror jag att byggreglerna för student- och ungdomsbostäder bör förenklas. Ett exempel kan vara att kravet på att en del av bostaden ska vara avskild för matlagning inte behöver vara lika stort om det finns ett korridorskök som fyller matlagningssyftet. Ett annat led i samma strävan är att den som vill bo lite enklare och därmed också lite billigare bör kunna göra s.k. frånval, alltså kunna välja att ha en något lägre standard på t.ex. tapeter eller vitvaror.”

Attefalls förslag på att ungas begränsade möjligheter att få tag i ett ”bra boende” blir alltså att göra bostäderna sämre(!) genom att lätta på kraven om matlagningsutrymmen och att unga, och då framförallt unga från sämre ekonomiskt ställda familjer, ska tvingas bo i lägenheter med dåliga tapeter och vitvaror. Följdfrågan blir huruvida kackerlackor också blir en framtida ”frånvalsreform” för vår bostadslöshetsminister.

Denna icke-politik bidrar till en stark segregering av människor utifrån deras socioekonomiska status. Men det är också en politik som utarmar demokratin. Attefall framställer sig här som en av regeringen läktarklacksledare. Det är nämligen inte staten eller kommunernas roll att förse bostäder åt sina medborgare, det är helt och hållet marknadens. Men vad händer när marknaden inte anser det vara tillräckligt lönsamt att bygga bostäder för medborgare som lever med dålig ekonomi? Attefalls svar blir då cyniskt och kallt; Nöj er med sämre lägenheter!

När medborgarnas företrädare i politiken abdikerar från sitt ledarskap, som Stefan Attefall här så uppenbart gör, leder det till att människor, oftast de mest utsatta, blir de som drabbas. Människor reagerar tyvärr inte med vrede och gör uppror, utan blir stilla och tyst apatiska i deras förhållande till politiker och ansvariga som satt sig på läktaren och ser på när marknaden väljer var investeringarna är lönsamma och var de inte är det.

fredag 2 september 2011

Hur länge kan vi kalla kollektivtrafiken kollektiv?




En nyhet som präglat rapporteringen de senaste dagarna har varit om den omtalade höjningen av kollektivtaxan i Stockholm (och som skett i många andra landsting landet över) och de protester den lett till, bland annat planka.nu och en annan nystartad facebookgrupp som ska börja arbeta för en gratis medborgarbusslinje i Stockholm.

I vanlig mening dyker det upp borgerliga debattörer och politiker som hävdar det oetiska att inte betala för sig då en samhällstjänst blir för dyr. Bland annat SL:s pressekreterare Jesper Pettersson tycker att planka.nu gör en tankevurpa när de uppmanar till att strunta i att betala för att åka buss eller tunnelbana. Han menar att om man inte betalar kan man heller inte påverka kollektivtrafiken till det bättre, utan att det tvärtom leder till dyrare priser. Ett annat resonemang, som jag åhört från min miljöpartistkollega i Miljönämnden är "Jag vet inte hur plankaidioterna betett sig för att så i grunden missförstå hur politisk kamp ska föras för att bära frukt. Att stjäla för att något ska bli billigare eller gratis är att missförstå det mesta. Det leder på kort sikt till ökad repression och mer övervakning och hot mot integriteten och det gör att diskussionen kommer att handla om helt andra saker än kollektivtrafik."   

Den första av de två har helt missuppfattat eller förljuger marknadens logik. Kunden kan inte alls vara med och påverka kollektivtrafiken till det bättre, ty kundens enda rättighet är att betala. Då säger vissa att man kan rösta med plånboken, men för det första finns det inget alternativ för många av de som är beroende av kollektivtrafiken. Och för det andra är det en stor risk med ett sådant skeende, ty vem kommer att äga den ”kollektivtrafiksbutik” som överges? Den missnöjde kunden har inget ansvar för dess framtid. Den blir på så vis ägarlös, och sådana företag anses vara de allra farligaste av alla företagsformer. Politiker som argumenterar för att samhällsnyttor ska säljas ut och privatiseras agerar som företaget Samhällets direktörer, med skillnaden att de inte spelar med eget kapital.

Detta för oss vidare till diskussionen kring det andra resonemanget, där min nämndskollega argumenterar för att det vad planka.nu håller på med är stöld och att det leder till ökad repression och övervakning. På liknande vis argumenterade högerpartiet (nuvarande Moderaterna) då fackföreningsrörelsen förr utlyste generalstrejker, vilket i sig ledde till ökade övervakningar och avskedningar av fackföreningsanslutna vid fabriker och industrier. Frågan är likväl, vem har rätten till frukten av sitt eget arbete och vem har rätten till den kollektiva trafiken? Hur länge kan vi kalla trafiken kollektiv då medborgare får allt svårare att hänga med i prisstegringen? 

Protesten som planka.nu gör är i själva verket att ifrågasätta kundifieringen av medborgaren och slår an den demokratiska strängen i samhället. Man kan tycka att det är sorgligt att medborgare ska tvingas till sådana aktioner, men tar man huvudet ur sanden för ett ögonblick är detta i själva fallet ett sundhetstecken för demokratin att aktivismen och engagemanget kanaliseras i fredliga protester och motstånd mot själva avdemokratiseringen av samhället innan de når kokpunkten och blir våldsamma. London borde vara ett uppenbart exempel på en sådan utveckling, men flertalet sitter tydligen kvar med huvudet djupt nere i myllan.