onsdag 10 augusti 2011

Demokratin i fara när unga utestängs från medbestämmande


I början av juni kom det ut en undersökning som fick stora rubriker i Sveriges medier. Ur en undersökning som World Survey genomfört bland 1 208 slumpvis utvalda medborgare – visade det sig att många ungdomar i Sverige är beredda att sälja sina demokratiska fri- och rättigheter. 21 procent av 18–29-åringarna i undersökningen kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar. 26 procent ur samma målgrupp tycker att det vore ganska eller mycket bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behövde bry sig om demokratiska val. Dagens nyheter gjorde några dagar efter att undersökningens publicering ett reportage bland några tjejer om varför det är så. Till en början visste inte tjejerna om vad demokrati egentligen innebar trots att alla tre är nitton år och genomgått hela den svenska grundskoleutbildningen;
” – Jag vet allvarligt inte vad du talar om. Jag har aldrig hört om detta [demokrati] i skolan”, svarade en av tjejerna i intervjun.
När samtalet mellan reportern och tjejerna sedan fortsätter menar de unga tjejerna att det är jättesvårt att få jobb i dagens samhälle och att detta är något som påverkar hur ungdomar har svarat i undersökningen. Bland annat svarar 28 procent av ungdomarna i undersökningen att man är redo att ge bort sin röst till  en riksdagskandidat om han/hon kan fixa ett jobb.
Jag tror att dessa saker hänger samman. En skola som inte tar upp demokratins roll är ett stort problem. Men likväl är det ett stort problem att synen på skolan håller på att förändras. Från att ha varit en kunskapskälla för unga att nyfiket utforska och insupa kunskaper förändras nu skolan om till en hierarkisk semi-militaristisk kunskapsanstalt, där elevinflytandet beskärs och hela handens politik styr. Från att ha varit ett forum där ungdomar från olika samhällsklasser mötts och interagerat, skaffat vänner och bytt livserfarenheter ser vi nu en utveckling där segregeringen tillsammans med ojämlikheten ökar. På det fria skolvalets altare offras jämlikheten och solidariteten i samhället urholkas.

Ungas möjligheter att få jobb samt att vara med och påverka sin egen livssituation är dessutom väldigt små, särskilt bland ungdomar vars föräldrar har det dåligt ställt och som själva lever i arbetslöshet. Det är dags att politiker och vuxna generellt i samhället på riktigt sätter sig ner och lyssnar på vad unga har att säga. Men det räcker inte bara med det, unga måste också få vara med och ta aktiva beslut som påverkar deras livssituation och deras vardag. Finns inte den möjligheten tror jag att risken är stor att ungas syn på samhället och demokratin ytterligare försämras.
Länkar:

fredag 5 augusti 2011

I ojämlikhetens samhälle vaggas terrorismen


I efterdyningarna till Anders Behring Breiviks politiska terrorhandlingar mot de socialdemokratiska ungdomarna söker nu borgerliga politiker och medier att avpolitisera händelserna. Varken konservativa, Sverigedemokraterna eller Breiviks egna f.d. parti, Fremskrittspartiet, har någon koppling till vad som hänt, argumenterar bland annat borgerliga Barometerns ledarsida (26/7). Jag vill hävda att detta är ett försök att dölja det klassamhälle vilket högerpolitik skapar och som rasistiska partier likt Sverigedemokraterna profiterar på.  

Sedan terrorattackerna i New York 2001 har den politiska diskursen förändrats i Europa. Efter attackerna mot World Trade Center har bilden odlats av Islam och muslimer som fundamentalistiska antidemokrater, väsenskilda från västerländska värderingar i högerns retorik och mediaskildringar. Muslimen är enligt resonemanget lat, kriminell och motvillig att anpassa sig till det västerländska samhället, vilket leder till slutsatsen att människor av allt för olika kulturella ursprung helt enkelt inte kan samexistera. På basis av detta avfärdas tanken om det mångkulturella samhället.

I linje med detta resonemang baserar kulturrasistiska partier, likt Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sannfinnländarna, Front National, Lega Nord med flera, sitt politiska engagemang. Och de har vunnit mycket mark. Över hela Europa har kulturrasistiska partier tagit sig in i de nationella parlamenten och i vissa fall även tagit säte i regeringar, bland annat i Italien. Den alltmer dominanta kulturrasistiska förklaringsmodellen har under tiden också vunnit inflytande inom framförallt traditionella borgerliga partier. Politik som genomförts med den kulturrasistiska ideologi som bas har bland annat inneburit hårdbevakade gränser, avstannad flyktingmottagning, hemskickande av asylsökanden, ökad inrikes övervakning, reducerade sociala rättigheter för invandrare samt diskriminering på bo- och arbetsmarknad, förbud mot islamska symboler och kläder liksom ojämlik lönesättning beroende på kulturellt ursprung. I Sverige har bland annat Folkpartiet drivit på förslaget om språktest för invandrare, slöjförbud och att invandrare måste göra en arbetsinsats för att erhålla socialbidrag medan centerpartistiska företrädare har föreslagit lägre löner, sämre anställningstrygghet och kortare föräldraledighet för invandrare.

Genom en sådan politisk utveckling har klassamhället kommit att kläs i en etno-kulturell klädsel. I takt med att högerpolitiker över hela Europa drivit en politik som fått arbetslösheten att skjuta i höjden, samtidigt som man skurit ner och privatiserat stora delar av välfärden (skola, vård och omsorg), har också medborgares friheter alltmer kommit att kringskäras. När medborgarnas friheter inskränks tenderar människor att leta efter förklaringsmodeller till varför så sker. Med den kulturrasistiska förklaringsmodellen som erhållit tolkningsföreträde i samhället, blir det logisk att skylla problem som härstammar från sociala och ekonomiska orättvisor på kulturell identitet.

Högerpolitikens ovilja att tillgodose medborgare med arbeten, trygghet, frihet och möjligheter, samtidigt som vi har en dominant kulturrasistisk samhällsdiskurs, leder således till att arbetare ställs mot arbetare på basis av kulturell identitet istället för att man gemensamt blickar uppåt och ser att det är ojämlikheten och snedfördelningen av resurser i samhället som är ursprunget till problemen. På så vis avpolitiseras klassamhället och solidariteten liksom tanken om alla människors lika värde försätts i sank. Motsättningar och sociala konflikter i samhället frodas, och terrorismen kan stilla vaggas vidare i övertygelsen om att det är det mångkulturella samhället, Islam och muslimerna som är roten till ondskan i världen.