torsdagen den 21:e april 2011

Om skitjobb och politiker på läktaren



Borgerligheten rasar ut i skenande jakt på politikens greyhoundbana efter Karin Wanngårds uttalande om att det faktiskt finns skitjobb i samhället. Dessa jobb menas innefatta arbeten med bland annat dåliga villkor, utebliven semesterersättning, obetald rast, ingen anställningstrygghet, begränsade anställningar, dålig arbetsmiljö och låg lön et cetera.

Först ut på greyhoundbanan löpte Ewa Samuelsson, gruppledare för kristdemokraterna i Stockholms stadshus; ”I ett samhälle behövs alla jobb, och vem är jag att avgöra vad som är ett skitjobb”. Strax därefter kom hela borgerliga mediauppbådet med Peter Wolodarski och Sanna Rayman, frustande över att socialdemokraterna åter börjar använda sig av en samhällskritisk analys som inte passar in i den borgerliga världsbilden.

Symptomatiskt för både Samuelssons liksom borgerligheten är just frågeställningen som hon avslutar med. Vem är jag att avgöra vad som är ett skitjobb?

Jag skulle vilja beskriva detta som en process av avintellektualisering och avpolitisering av politiken, och att detta även är en fara för samhället och demokratin. Vi har ju alla olika sätt att se på den verklighet vi lever i och i ett demokratiskt samhälle bör dialogen samt strävan vara att hitta överenskommelser. Men när medborgarnas företrädare i politiken abdikerar från sitt ledarskap leder det till att människor misshanteras. Arbetslösa, sjuka och löntagare med dåliga villkor får avstå medel för att de bättre ställda ska kunna få större armbågsutrymme. Samtidigt står vi på vänsterkanten och tror att människor i sin situation ska väckas till insikt och göra uppror, en förhoppning som ganska hårt grusades i höstens val. Människor reagerade inte med vrede utan snarare med apati, ty varför ska jag som medborgare engagera mig i politiken när politikerna själva satt sig på läktaren med popcorn i näven och tittar på?

Jag tror att den politiska apatin som sprider sig bland medborgarna är ett större hot mot samhällsutvecklingen än att borgerligheten är vid makten. Därför är det viktigt att vänstern vågar lyfta frågor som människor kan relatera till men framför allt att vi faktiskt pratar med människor, inte om dem.

Under våren har exempelvis åtskilliga skildringar om hur säljföretag utnyttjar unga människor som vassaller på arbetsmarknaden. Villkor och anställningsskydd fladdrar idag som pamfletter utan innehåll då unga människor tvingas in på jobb där arbetsgivarens ord är lag. Om man säger emot läggs man i arbetsmarknadens frysbox och hyran förblir obetald.



Vår uppgift som arbetareparti är först och främst att företräda arbetstagarnas intressen. Det faller sig givetvis in i att vi som arbetareparti också är ett arbetsfrämjande parti, men det är här människovärdet går först. Ty vi kan inte tillsammans med borgerligheten sitta på läktaren medan marknaden styr samhällsutvecklingen och arbetslivet. Om vi istället vänder på diskussionen och ställer oss frågan - Vad är ett gott jobb, det goda arbetet? Fram träder då frågor som faktiskt inte bara handlar om arbetslivets villkor, även om det givetvis är viktigt.

Arbetet må också ses i formen av dess effekter på samhälle, medborgare och miljö. Hur påverkar våra arbeten samhället? Vad fyller de för mening? Vad har de för effekter på klimat och miljö? Sådana frågor är det dags för arbetarrörelsen att ställa in fokus på när vi nu lämnat 1900-talet, och jag anar att det är någonstans mellan sådana rader Håkan Juholt läser när han talar om en värderingburen tillväxt. När så Wanngård pratar om vikten av utbildning och miljö i samma nämnda artikel, som en väg från dessa skitjobb, är det en sund väckarklocka i politiken att debatten uppstår. För visst har vi slagit in på en aningen snårvuxen väg i socialdemokratin, bort från det konsumtions-, marknadsdominerade och avpolitiserade samhället.

Så be inte om ursäkt Wanngård. Stå på dig. Vänstern har en politik att vinna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar