måndag 14 februari 2011

Demokratisera valet av partiordföranden


Ernst Wigforss, en av socialdemokratins viktigaste teoretiker hävdade att ”när man en gång accepterat demokratins principer kan man inte dra en gräns för demokratin, ty den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden”. Ett sådant livsområde som fortfarande återstår att demokratisera inom själva hjärtat av den socialdemokratiska rörelsen är valet av partiordföranden.

Idag sker valet av partiordförande i en sluten krets kallad valberedningen, bestående av elva ordinarie ledamöter som under en kort period ska försöka samla in åsikter och nomineringar från partiets över 100 000 medlemmar. Det blir ungefärligen 10 000 personer per ordinarie ledamot, en ganska mäktig uppgift även för den mest engagerade. Och än mer besvärlig blir den när socialdemokratin nu beter sig som en avfärdad tonåring, öppet jagande en flyende väljarskara med en paroll likt ”Vi gör allt ni vill, bara ni kan börja gilla oss igen”. Att socialdemokratins ledning sedan svarar avfärdande till den rörelse som finns när det gäller partiledarvalet och liknar den vid en ”Idoltävling” är ytterligare ett tecken på det socialdemokratiska styrets oförmåga att förmedla ett sammanhållande budskap och praktik. Eller är det helt enkelt så att det är fel rörelse och fel politisk riktning som den står för?

Det grundläggande problemet är dock att man från socialdemokratins ledarskikt, nationellt liksom i distrikt och arbetarekommuner nekar medlemmar det direkta och formella inflytandet de borde ha. Istället är det personer med informell makt och som kan navigera inom de internt snåriga relationerna mellan olika grupperingar, som har verklig chans att påverka, alltmedan många medlemmars åsikter aldrig lyssnas till. Tror man på vad Wigforss förordade, att det ska gälla en demokratisk likvärdighetsprincip i alla livsområden, måste denna makthierarki utjämnas.

Vi måste ha målsättningen att varje partimedlem garanteras likvärdigt inflytande när det kommer till val av partiordförande, eftersom det är den personen som sedan kommer stå som företrädare för medlemmarnas politik. Vi måste även göra oss av med denna mycket egendomliga kultur som råder inom socialdemokratin, att man idag inte kan bli partiordförande om man yttrar viljan att bli det publikt. Det bör vara ett krav att företrädare som är intresserade av uppgiften, både officiellt uttrycker sitt intresse och den politiska färdriktning man vill att socialdemokratin ska ta i framtiden. Detta för att alla medlemmar kan ta del av och bilda sig en uppfattning, och slutligen fatta ett gott beslut om vem som företräder socialdemokratin på bästa sätt.

2 kommentarer:

  1. Jag blev glad när jag, hemkommen från ett möte, letade efter någon kommentar om proceduren vid valet av partiledare inom SAP och hittade Daniel Wolskis inlägg i denna fråga.

    Igår 7 dec. 2011 deltog jag i ett möte med Tullinge socialdemokratiska förening. Riksdagskvinnan Christina Zedell skulle inleda en diskussion om partiets situation efter alla diskussioner och funderingar kring valet av Håkan Julholt. Christina hade en väl formulerad anförande om partiets situation och hur vi ska hantera medlemsvärvning och medlemssituationer som skulle föranleda en särskild analys med reflexioner. Jag ställde ändå bara en fråga till henne angående den rådande proceduren vid val av partiordförande. Jag nämnde då att det spanska socialistpartiet gör möjligt i sina stadgar att anordna primärval, dvs att tillåta flera kandidater till partiledarposten ställa upp och anordna ett val där varje partimedlem i sin egen distrikt får rösta.
    Christina Zedell avvisade direkt detta alternativ, men tydligt samtycke (eller åtminstone utan någon reaktion) från alla de c:a 15 närvarande vid mötet. Christina Zedell lämnade inga argument emot direkt val. Hon tyckte att det räcker med valberedningens arbete, eftersom de granskar kandidaterna noga (detta kan man undra, men OK!). Att Christina Zedell ogillar direkta val hade hon visat redan innan, när hon deklarerade att hon inte gillar den rådande personvalbestämmelsen.
    Det är förvånansvärt att människor som inte bara kallar sig socialister utan ”socialDEMOKRATER” (vilket betonades av Christina) tycker att direkta val inom partiet är felaktiga och att det enda riktiga är att låta ledningen och den styrande valberedningen bestämma vilka kandidater som får godtas som förslag och endast kongressombuden ska få avgöra valet. Visserligen får enskilda medlemmar inom de lokala organisationerna nominera kandidater på något sätt, men allt ska filtreras igenom flera organ styrda av några personer valda inom partiapparaten. Det visar en korporativistisk anda som jag noterat långt tidigare och t o m skrivit en essä om (”Individens ställning i det kommunala självstyret”).
    OBS! Jag talar nu inte om att partiledaren ska väljas av alla medborgare. Jag talar om partimedlemmarnas ordförandeval. Det är obegripligt varför medborgarna ska få välja president i en demokratisk stat, men partimedlemmarna inte ska få delta i valet av ordförande inom sitt eget parti. I Sverige är vi inte vana vid direkt val av president, eftersom vi har kvar en monarki. Men vi får väl tänka demokratiskt ändå.
    Jag har svårt att förstå problemet med att välja partiordförande vid direkta val. Håkan Julholt har råkat ut för stor kritik och SAP riskerar att tappa bort förtroendet bland väljarna och skrämma bort medlemmar. Håkan åker nu land och rike runt för att visa för medlemmarna vad han står för och försöka återskapa förtroende hos medlemmarna. Detta kallar jag för en bakvänd valrörelse. Man ska skapa förtroende före valet, inte efter valet av ordförande. Om SAP hade haft flera fria kandidater, då skulle dessa fått presentera sig och sina politiska uppfattningar, samt låtit då medlemmarna välja den som de tyckte vara bäst. På detta sätt skulle partimedlemmarna bli ansvariga för valet och ta konsekvenserna av det. Som det är nu, tycker många att Julholt inte är vald av dem och att man därför kan driva en kampanj (öppet eller dolt) mot honom.

    José L Ramírez

    SvaraRadera
  2. Det finns flera indicier än det som jag tog upp i föregående inlägg på det som kan kallas korporativism inom SAP och som går ut på att det är ledningen som styr och bestämmer allt. Talet om att medlemmarna får vara med och tas på allvar är en myt, som visar sig även genom andra indicier än partiledarvalet.
    När de politiskt etablerade talar om solidaritet och om ”allas” medverkan, visar sig att de inte skiljer mellan ett ”kollektiv” och en ”gemenskap”. Många inom SAP:s etablissemang påstår att ”alla” får inflytande. Redan den gamle Aristoteles i sin bok om Politik påpekade att ordet ”alla” är mycket tvivelaktigt. Demokrati handlar inte om ”allas” åsikt (rent kollektivt och således uppifrån styrd) utan om ”var och ens” åsikt. Så länge partiapparaten inte blir lyhörd för medlemmarna, så länge dessa behandlas som ”individer”, inte som ”personer”, så länge medlemmarna inte känner sig sedda, kommer inte ett parti som kallar sig ”socialdemokratiskt” att fungera.
    j L Ramírez

    SvaraRadera