onsdag 23 februari 2011

Socialdemokratins framtida tillväxtpolitik är tredje vägens ände


Kommunalrådet i Malmö, Andreas Schönström höll igår ett mycket inspirerande tal, eller som han själv kallade det, terapeutiskt samtal med Malmö arbetarekommuns representantskap om socialdemokratins, Sveriges och Malmös framtid . Aldrig förr har Sverige varit så rikt som det är nu, inledde han, men pekade problemet med att vi inte lyckats fördela resursera rättvist. Att det inte är tillväxten i sig som varit socialdemokratins problem, utan snarare att vi sedan 70-talet, under löpande socialdemokratiskt styre, haft en ökad ojämlikhet.

Andreas tog i sitt känslosamma framträdande upp den 10 minuters bilresa det är mellan Rosengård och Limhamn. Däremellan skiljer det mer än 6 år i medellivslängd och klyftor som ökar för varje dag. Han tog upp faktumet att socialdemokratin i dagens politiska sfär knappt ens pratar om klass. Jag instämmer.

Luciano Astudillo, kriskommissionär, påpekade i sitt framträdande att tillväxt och rättvis fördelning inte är varandras motsatser, utan att de är dialektiskt beroende av varandra. Som socialdemokrater kan vi inte säga ja till det ena, men nej till det andra menar han. Jag tror också att Luciano har rätt, fast möjligtvis på ett lite annat sätt än det rapporten viskar om.

Svenska dagbladets ledarskribent PJ Anders Linder skriver i sin kommentar (Inget ledarskap från kommitteer) att kriskommissionens rapport är en tillbakagång till 1982 års politik och att det kommer bli en huvudvärk framöver, och det får man väl säga är en ganska god kommentar. Jag är möjligtvis anhängare av att vi går tillbaka till 1982 års fördelningspolitik, och det tror jag att vi är ganska många som håller med om. Vi behöver se över skattesystemet som idag är ett lapptäcke. Vi behöver se över pensionssystemet som varit en plåga för oss ända sedan det infördes i slutet av 90-talet. Och vi behöver bekämpa den kortsiktiga kvartalskapitalismen. Fair enough.

Men vad jag inte tror på, det är återgången till klassisk socialdemokratisk tillväxtpolitik. Här behöver vi definitivt uppdatera oss och se ut över världen, eller möjligtvis lyfta blicken än högre och se ut över vår planet. För vi socialdemokrater kan gott skryta med om att vi skapat rättvisa villkor för människor i Sverige under mer än ett sekels tid och att vi skapat tillväxt för att det ska kunna ske. Men vi kommer aldrig kunna skryta om att vi gjort det på ett ekologiskt och klimatmässigt hållbart sätt. Om alla levde som en medelinvånare i Sverige gör skulle det behövas tre jordklot till om jordens resurser skulle räcka till. Vi i socialdemokratin var med och skapade denna situation.

Att tro på att tillväxten så som den ser ut idag kan fortsätta samtidigt som vi kan förhindra en klimatkatastrof är en motsägelse. Den globala ekonomin är idag nära fem gånger större än var den var för ett halvt sekel sedan, och om den fortsätter att utvecklas i samma tempo kommer vi ha en 80-dubbling till år 2100. En sådan upptrappning av den globala ekonomin saknar helt motsvarighet i historien och är helt kontradiktisk till den kunskap vi har om jordens ändliga resursbas och sköra ekonomi som vi är beroende av för vår överlevnad.

Marknaden kommer inte ta ansvaret för att ställa om produktionen därför att i marknadssamhället ställs vinsten i första hand, och utifrån de enorma företagsintressen det handlar om inom den ohållbara produktion som finns idag är det, snällt sagt, naivt att tro att marknaden skulle ta det ansvaret. Det är här den tredje vägens politik når sin ände, med liberaliseringar, privatiseringar och avregleringar som falnande ledstjärna. Möjligheten att ställa om kommer genom att de demokratiska institutionerna vi har återtar styrningen över ekonomin där vi med staten som omställningsmotor skapar en makroekonomi som är ekologiskt ansvarig och en samhällsmiljö där människor kan delta i samhället och det sociala livet istället för en ständigt ökande konsumtion.

En sådan omställning kommer att kräva stora offentliga investeringar och utbyggnader av den allmänna vården, skolan och omsorgen. Vi kommer att behöva göra stora investeringar i infrastruktur där vi bygger ut järnvägsnätet och kollektivtrafiken. Vi kommer att behöva ställa om energikonsumtionen i våra bostäder och arbetsplatser. Vi kommer att behöva investera stort i gröna befintliga energikällor. Vi kommer att behöva ställa om vår konsumtion av livsmedel, till satsningar på lokal och ekologisk producerad mat för att minska de ohållbara transporterna. Vi kommer att behöva en ekonomi som är baserad på att vi som medborgare använder oss av klimatvänliga och kulturella företeelser framför de slit och släng-varor vi idag konsumerar. Vi kommer att behöva satsa skattepengar på att utveckla grönytor, parker, rekreationscentrum, idrottsplatser, bibliotek, museer, och allmänna kulturella arrangemang. Vi kommer, helt enkelt behöva en helomdaning av samhället och den produktion som vi idag baserar ekonomin på.

Till sist och syverne handlar trots allt välstånd om något annat än det pryl- och marknadssamhälle vi idag lever i. Välståndet ligger istället i kvalitén på livet och i våra vänners, familjers och medmänniskors hälsa och lycka. Utmaningen är stor att få samhällen och människor att växa och leva inom ramen för en ändlig planets ekologiska gränser. Men med vetskap om vad socialdemokratin historiskt har bemästrat har jag gott förtroende till att vi tar ledningen i arbetet.

måndag 14 februari 2011

Demokratisera valet av partiordföranden


Ernst Wigforss, en av socialdemokratins viktigaste teoretiker hävdade att ”när man en gång accepterat demokratins principer kan man inte dra en gräns för demokratin, ty den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden”. Ett sådant livsområde som fortfarande återstår att demokratisera inom själva hjärtat av den socialdemokratiska rörelsen är valet av partiordföranden.

Idag sker valet av partiordförande i en sluten krets kallad valberedningen, bestående av elva ordinarie ledamöter som under en kort period ska försöka samla in åsikter och nomineringar från partiets över 100 000 medlemmar. Det blir ungefärligen 10 000 personer per ordinarie ledamot, en ganska mäktig uppgift även för den mest engagerade. Och än mer besvärlig blir den när socialdemokratin nu beter sig som en avfärdad tonåring, öppet jagande en flyende väljarskara med en paroll likt ”Vi gör allt ni vill, bara ni kan börja gilla oss igen”. Att socialdemokratins ledning sedan svarar avfärdande till den rörelse som finns när det gäller partiledarvalet och liknar den vid en ”Idoltävling” är ytterligare ett tecken på det socialdemokratiska styrets oförmåga att förmedla ett sammanhållande budskap och praktik. Eller är det helt enkelt så att det är fel rörelse och fel politisk riktning som den står för?

Det grundläggande problemet är dock att man från socialdemokratins ledarskikt, nationellt liksom i distrikt och arbetarekommuner nekar medlemmar det direkta och formella inflytandet de borde ha. Istället är det personer med informell makt och som kan navigera inom de internt snåriga relationerna mellan olika grupperingar, som har verklig chans att påverka, alltmedan många medlemmars åsikter aldrig lyssnas till. Tror man på vad Wigforss förordade, att det ska gälla en demokratisk likvärdighetsprincip i alla livsområden, måste denna makthierarki utjämnas.

Vi måste ha målsättningen att varje partimedlem garanteras likvärdigt inflytande när det kommer till val av partiordförande, eftersom det är den personen som sedan kommer stå som företrädare för medlemmarnas politik. Vi måste även göra oss av med denna mycket egendomliga kultur som råder inom socialdemokratin, att man idag inte kan bli partiordförande om man yttrar viljan att bli det publikt. Det bör vara ett krav att företrädare som är intresserade av uppgiften, både officiellt uttrycker sitt intresse och den politiska färdriktning man vill att socialdemokratin ska ta i framtiden. Detta för att alla medlemmar kan ta del av och bilda sig en uppfattning, och slutligen fatta ett gott beslut om vem som företräder socialdemokratin på bästa sätt.

fredag 11 februari 2011

(S) - För rätten till arbete och hälsa



Följande motion antogs av Malmö Arbetarekommun vid senaste representantskapet. Vad vi ser nu i Socialdemokratin i Malmö, och förhoppningsvis nationellt, är ett förstärkt engagemang för arbetares rättigheter och inflytande över sina liv.

Allt större mängd människor får allt tuffare att leva upp till de krav som arbetslivet ställer. Även kraven på individen som samhällsmedborgare ökar. Tiden har blivit den största bristvaran för allt fler, stressen i både fritids- och arbetslivet ökar och känslan av otillräcklighet växer. Resultatet har blivit ökade sjukskrivningar där allt fler går i väggen på grund av fysisk och psykisk utmattning i arbetslivet. Sanningen är den att flertalet arbetar långt över den 40-timmarsvecka som idag är lagstadgad. Den stora debatten om RUT-avdrag, och det som elakt kom att kallas - TUT-avdrag (butler i Stockholms tunnelbana) i årets valrörelse signalerade om att frågan om tid är central för många människor i dagens samhälle, men att inget av förslagen har varit tillräckligt breda och påverkat tillräckligt många.

Vi upplever nu tider av rekordstor arbetslöshet med resultat att stora grupper är utestängda från den ordinarie arbetsmarknaden. Många arbetar allt mer medan andra har andra det svårt att hävda sig i kampen om jobben. Denna utveckling måste brytas.

S-studenter Malmö är övertygade om att det går att skapa en arbetsmarknad för alla. Ett arbetsliv som är anpassat till att kvinnor och män skall kunna kombinera arbete med familjeliv och aktivt deltagande i samhällslivet, med ökad tid för social samvaro och fritidssysslor, vilket bidrar till både bättre sammanhållning i samhället liksom ökad folkhälsa. Ett arbetsliv som låter oss utvecklas. Ett arbetsliv där vi orkar med, både under den tid vi har små barn och när vi blir äldre.

Arbetstidsförkortning är en central och nödvändig välfärdsreform som handlar om livskvalitet, jämställdhet, hälsa och rätten till arbete. Det är också en nödvändig reform för att varaktigt kunna minska arbetslösheten och uppta kampen för full sysselsättning. Det handlar om att fördela det betalda och det obetalda arbetet mellan könen och mellan människor i och utanför arbetsmarknaden.

S-studenter Malmö och Unga sossar vill ha en arbetstidsförkortning. Vi föreslår;

- att socialdemokraterna tillsammans med landsorganisationen (LO) tillsammans arbetar ut ett förslag till arbetstidsförkortning anpassat till arbetsmarknadens olika yrkesområden inför nästa mandatperiod.

- att Malmö arbetarkommun antar motionen som sin egen och skickar den till distriktskongressen 2011.

- att Malmö arbetarkommun antar motionen som sin egen och skickar den till socialdemokraternas partikongress 2011.