torsdag 27 januari 2011

Globala skuggor - i nyliberalismens namn




Jag satt igår och läste ur en bok vid namn Global Shadows - Africa in the neoliberal world order, där antropologen James Ferguson tar fram ett spännande utvecklingsperspektiv. Han menar på att det finns två dominerande utvecklingsperspektiv i forskningsvärlden som han sedan sätter samman, och vars resultat kan vara väldigt intressant för oss när vi tittar ut över världen och försöker förstå oss på fattigdom.

Det första, modernistiska perspektivet, ses utveckling som en process av modernisering. Här ska "premoderna" länder tids nog avancera och anamma en paketform á la det moderna "Väst", innehållande industrialisering, avreglerade marknader och ekonomier, nedskurna offentliga sektorer, västerländska vetenskapliga teknologier, liberala demokratier och sekulära världsåskådningar etc. Med världen förstådd som en samling nationalstater ses globala orättvisor enligt det modernistiska perspektivet som ett resultat av att vissa nationer är längre fram i utvecklingen av denna paketform än andra på utvecklingskurvan. På så vis skapas ett utvecklingsdiagram där den ekonomiska hierarkin står på den vertikala axeln medan den horisontella representerar utvecklingstiden. Enkelt sagt - ju längre höger ut du är på den horisontella axeln desto högre upp bör landet även klättra på den vertikala axeln. Om "premoderna" nationer inte är moderna så är det för att de inte är det ännu.

Det andra perspektivet är det kulturrelativistiska perspektivet vilket antropologer ofta talar om. Här betraktas (till skillnad från det modernistiska perspektivet) alla kulturer och samhällen som moderna, även de fattigaste, eftersom de alla existerar i det faktiska nuet och att alla har kulturer är likvärdiga. I ett diagram ser vi här alltså ingen hierarki på den vertikala axeln och ingen utvecklingstid på den horisontella. Här menar Ferguson att många fattiga människor själva kliar sig i huvudet över ett sådana resonemang när de själva ser ut över den horribla fattigdomen de och deras landsmän lever i, liksom de ofta ickeexisterande infrastrukturer och fungerande institutioner som många gånger är symboliskt för fattiga länder.

Vad James Ferguson gör som är så intressant är att han slår ihop de två perspektiven, och de två diagrammen. När han gör detta upphör den horisontella utvecklingsaxeln att förstås som ett framtida mål. Fram träder istället träder en bild av cementerade globala klasskillnader i en hierarkisk tabell, där fattiga och underutvecklade länder skiljs åt från den globala överklassens länder. Borttaget är alltså löftet om att "vänta, er tid kommer", och istället återfinns ett diagram där en karg linje skiljer åt de fattiga från de rika.


Statusen i den nuvarande världsordningen, där människokategorier står stadigt fast i fattigdom, påminner om kategorier som fanns även innan de nationella frigörelserna, där hudfärgen segregerade världen in i en rik, vit, överklass sektor och en fattig, svart, underklassig ursprungssektor. Dessa kategorier behålls genom de exkluderande strukturer och ojämlikheter som gäller både inom sociala relationer (läs rasism, xenofobi) globala handelsavtal- och regler (WTO, NAFTA, CAFTA m.fl) och de ekonomiska institutioner (ex. IMF & Världsbanken) som tvingat nyliberala strukturella anpassningsprogram på en stor del av världens fattigaste länder.

Det enda sättet att försöka ta sig ur den här beständiga struktur har för människor levande i fattigdom inte längre kommit att handla om nationell eller samhällelig utveckling, utan snarare om att lämna, att fly, även i omständigheterna av stora faror. Om flykten också hindras (minns här jakten på flyktingar och upprättande av "fort Europa" etc) förutspår Ferguson en våldsam framtid där den globala underklassens missnöje skruvas upp, om bara för ögonblicket, för att komma igenom till den andra sidans privilegier och rikedomar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar