En socialdemokrats mening

Efter att svenska kyrkans f.d ärkebiskop K.G. Hammar var på besök hos Glokala folkhögskolan i somras har jag funderat vidare en del kring religioner och deras koppling till ideologier. Jag ska börja med att säga att hans besök på folkhögskolan var ganska uppryckande för mig, i min syn på den svenska kyrkan, även om jag förstår att han inte kan representera den eller dess medlemmar fullt ut. Man skulle kunna säga att K.G Hammar är en kristen postmodernist som med ett humoristiskt inslag suddar ut fördomar mot människor med religiös tro. Men det är inte honom jag tänkt skriva om, utan snarare om religioners koppling till ideologibegreppet.

Religioner brukar i allmänt tal inte tolkas som ideologier, mest därför att de ses som trossystem vilka grundar sig på föreställningar om en eller flera gudar ses som skapare och som oändligt höjda över det jordiska. Ideologier betraktas till skillnad från religioner som målinriktade sammansättningar av politiska ståndpunkter som vidare skall leda oss in i ett samhälle som kommer vara av godo för alla, tanken om den utopiska tillvaron.

Men om man börjar med att jämföra de olika beståndsdelarna inom religioner och i ideologiskt grundade organisationer, exempelvis partier, är likheterna ganska slående. För det första anspelar alla religioner och ideologier på att skapa en universell sanning och tillvaro som är giltig och som finns för alla människor (även om man tror på den eller inte). Inom kristendomen talar man om att troende kommer till guds himmelrike om man är följer bibelns principer, inom liberalismen att den fria marknadshanden kommer skapa fred och välstånd för alla samhällen och inom socialismen tror man på att skapandet av det klasslösa samhället kommer att ordna det verkligt jämlika och optimala tillståndet i världen.

För att komma till guds himmelrike krävs det att man går till kyrkan och sjunger psalmer, där centrum ofta är ett kors med en man vid namn Jesus hänger dinglande i. För att som nyliberal åstadkomma det fria marknadssamhället och den osynliga handens dominans över samhället går man till börsen och följer frenetiskt den stora indexgrafens utveckling. För att som socialist uppnå det klasslösa samhället går vi till våra föreningar och sjunger internationalen hand i hand och dagdrömmer om stora demonstrationer och energiska torgmöten.

Vad jag lite enkelt vill säga är alltså att tanken om uppdelningen mellan ideologi och religion i grund och botten är förenklad, och att de delar samma kärna. Man skulle helt enkelt kunna säga att allt är ideologi.

2000-talets politiska fluga har blivit integrationsfrågan. Debatten präglas i hur människor från andra kulturer och länder ska kunna komma in i det svenska samhället. Diskussionerna glider många gånger in på hur dessa människor på ett eller annat sätt måste införlivas i den "svenska kulturen"(?). Praktiska förslag spunnet från denna integrationstanke blir bland annat språk och medborgartest, avskaffad EBOlag, introduktionsår, reglerad anhörighetsinvandring, niqab/burkaförbud och låglönesektorer etc.

Vad socialdemokratin idag bör, är att rannsaka vilka politiska termer man använder. Kajsa Borgnäs skriver klokt i Arena att socialdemokratins stora problem är att man (s)äger en sak men står för en annan. Här talar hon om att "vår brist på sammanhängande berättelse om Sverige, arbetet, välfärden och livskvaliteten gör oss dessvärre till ett otydligt parti".

Jag skulle vilja hävda att samma mönster går att finna i socialdemokratins användning av de båda termerna mångkultur och integration. Min fråga är, går det egentligen att stå för det mångkulturella samhället samtidigt som man för en semi-assimilationspolitik i form av dagens förståelse av integration, eller är de varandras motsatser?

Det mångkulturellt samhället, som vi ofta lägger anspråk på att förorda, innebär att människor från olika delar av världen kan utbyta "kultur", alltså erfarenheter och värderingar men samtidigt ha möjlighet att behålla andra. Integrationssamhället blir ett annat där kontentan är att människor från andra kulturer måste integreras i det svenska samhället för att fungera. Ett mångkulturellt samhälle skulle på så vis kunna sägas ha ett symmetriskt förhållande, medan ett integrationsprojekt en asymmetriskt. I själva termen integration ligger samtalet idag om på vilka sätt man kan göra invandrare till svenskar genom olika åtgärder - att integrera ett ointegrerat "dem" i ett integrerat "vi" - en förtäckt assimilationstanke. En invandrare som kommer till Sverige och inte får ett jobb är ointegrerad, han eller hon står utanför samhället. Härtill följer den borgerliga termen utanförskap. Fastän det är en känsla av utanförskap är väl var och en av oss som lever inom landets gränser också del av samhället? Kort och koncist - alla är vi väl integrerade i samhällspyramiden.

Det är därför det är viktigt för socialdemokratin att avskaffa tanken på integrationen utifrån diskursen om att invandrare måste bli svenskar för att "komma in" i samhället. Vad som behövs är en kraftfull praktikpolitisk genomströmning av jämlikhet inom alla våra politiska områden - jämlikhet genom att faktiskt ha en politik för full sysselsättning och inte bara ett språk om det. Vi måste dessutom våga säga stopp i frågor kring privatiseringar och vinstintressen inom välfärden som i nuläget sliter isär samhället och skapar motsättningar. Vi måste våga föra en jämlikhetspolitik såväl inom bostadsområdet där vi bryter integrationen genom att bygga billiga hyreslägenheter även i attraktiva områden och stoppa gentrifieringen av områden där vi fortfarande har en bredd av människor från olika samhällsklasser. Vi måste våga ta hårda tag mot diskriminering och rasism på arbetsmarknad och bostadsmarknad.

Börja öva in mantrat - "Vår politik för integration är jämlikhet".

Men för att förstå den moderna människan måste vi också förstå det moderna samhället. Det är här den mycket intressanta grundbulten finns i Socialdemokratin - utan individ inget samhälle och utan samhälle ingen individ. Och för att förstå det moderna samhället och modernitetens individ måste vi lyfta oss bort från strutsfågelmentaliteten och tron om att vi i Sverige lever i en skyddad kokong, avskuren från den omvärld som präglas av en i allt snabbare spinnande ekonomisk, social och kulturell globalisering. I akademin talas det om den "globala byn" eller än mer vältaligt på engelska, "the global village". Det är här någonstans vi måste finna roten i hur det moderna samhället idag ser ut. Helt enkelt - Vad hände med Världen och Sverige sedan 1970-talet?

Vad som präglar de globala ekonomiska strukturerna sedan dess är övergången från den Keynesiska ekonomiska skolan till den nyligen avlidne Milton Friedmans nyliberala ideologi. I spetsen för det praktiska genomförandet av den nyliberala ideologin gick ökända, och ur socialdemokratiskt perspektiv, föraktade personer som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Med ekonomisk och politisk makt, framförallt amerikansk, infördes en aggressiv nyliberal politik inrikes, men inte desto mindre på den globala spelplanen. Massiva nedskärningar och privatiseringar i välfärden, avreglerade finansmarknader och valutasystem samt avvecklade handelshinder och tullar blev, och är fortfarande i stor skala, credot för dagen.

Länder som präglades av en stor offentlig sektor och med starka socialdemokratiska partier (exempelvis Sverige) stod längre ut än andra, men verkligheten hann i kapp och på 1980-talet började man även i det Socialdemokratiska partiet anamma de nyliberala idéerna om nödvändiga nedskärningar i välfärden. I slutet av årtiondet och tiden därefter kom det i form av avreglerade finans- och valutamarknader, utförsäljningar av statliga företag, privatiseringar i välfärden och införandet av ett av världens mest nyliberala och börsnoterade pensionssystem. I takt med detta ökade (oväntat?) ojämlikheten både i Sverige och globalt.

Men Sverige står inte längst fram i denna "moderna" utveckling. Länder som hamnade i skuldfällan blev de stora nyliberala experimenten av amerikanskledda organisationer som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Avvecklingen av den dåvarande välfärden i dessa länder bidrog till inbördeskrig och konflikter samt en höggalopperande kriminalitet. Den samhälleliga tillvaron i fattiga och skuldtyngda stater präglas numera av att NGOs (ickestatliga organisationer) och privata företag styr större delen av det civila samhället, liksom en ökad närvaro av privata arméer och säkerhetsfirmor som skyddar deras verksamhet. Vad vi nu ser är alltså inga egentliga självständiga stater i dess faktiska betydelse (där medborgarna genom fria val kan bestämma över landets utveckling), utan en tillvaro där allmänna val mer eller mindre blivit ett spel för gallerierna, en situation där staternas ledare sitter (gillande eller ogillande) i knäna på mäktiga globala institutioner och företag. Att detta naturligtvis är en extrem verklighet som blir något av en dystopi i det svenska sammanhanget ska självklart poängteras, men icke desto mindre skall det påpekas att vågen vi simmar med inte rör sig åt det motsatta hållet. Ojämlikhetssymptom, så som Sverigedemokraternas och andra främlingsfientliga partiers entré i länders riksdagar och parlament, tilltagande protester såväl från fackliga som miljöorganisationer runt om i Europa samt ökade spänningar mellan religiösa och etniska grupperingar. Dessa symptom viskar alla om att socioekonomiska konflikter är på uppgång.

Det är någonstans i detta kontext vi måste ompröva vår politik för att förstå det globaliserade moderna samhället och de individer som numera lever i det. Vi måste ställa oss frågorna om privata vinstdrivande aktörer i välfärden bidrar till ett jämlikare samhälle, vi måste ställa oss frågan hur vi har en verklig plan för full sysselsättning när prognoserna talar för en 8% arbetslöshet flera år framöver samtidigt som alltfler bränner ut sig i sina arbeten och blir sjukskrivna. Vi måste fråga oss hur socialdemokratiska partier och fackföreningar kan arbeta tillsammans regionalt och internationellt för att stärka den globala jämlikheten genom en rättvis och hållbar fördelning av naturresurser, samt på allvar lyfta frågor om en utvecklande, rättvis och solidarisk internationell handels-, bistånds- och migrationspolitik. Och vi måste, sist men inte minst, göra det i samband med de folkrörelser som står redo med idéer och förslag till svaren på vår tids knäckfrågor.

Tänk globalt, agera lokalt.

Det är inte ofta man lyckas avsluta ett inlägg tills det att man börjar spinna vidare på det kommande. Där föregående inlägg om mitt Gudbarn Diosling och hennes ögonsjukdom slutade, tar dagens vid, nämligen om sjukdomar och fattiga människor i länder med lite makt på den internationella arenan. Men det är även intressant för dem av den sorten som tror av vi lever i något slags postkonfliktssamhälle. Där arbete och kapital inte längre är en motsättning. Eller som den nyliberale teoretikern Francis Fukuyama kom att kalla tiden vi trätt in i - The end of history - den nyliberala ideologins fulländade seger över socialism och kommunism i och med Sovjetunionens fall.

I Sydafrika är fler än var femte vuxen drabbad av HIV/AIDS. Den patentskyddade medicinen som håller sjukdomen under kontroll, och som gör att en människa kan leva ett förhållandevis normalt liv kostar runt 100 000 kronor per år, något som gör att majoriteten av de drabbade i Sydafrika överhuvudtaget inte har råd med behandlingen. Lyckligtvis har det dock varit tillåtet att producera kopior av medicinen i Indien som kostar en bråkdel av av den patentskyddade medicinen (ca 1200 kr/år), vilket gjort att det funnits hjälp för många (om än inte alla) människor som drabbats.

I Sydafrika röstade regeringen 1998 igenom en lag som kom att tillåta import av licenskopierade HIV/AIDSläkemedel från Indien. Under TRIPS (Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights), vilken är den grund av patenträttsligt ägande som Världshandelsorganisationen (WTO) baserar sina fördrag på, är det lagligt att tillverka kopior av ett läkemedel om ett land är i kris. Så lyckades bland annat amerikanska kongressen att få företaget Bayer till att sänka priserna på antibiotika mot Anthrax genom att hota om en legalisering av produktion på kopior av läkemedlet.

I fallet kring HIV/AIDSmedicinerna gick den amerikanska läkemedelsindustrin (39 företag totalt) till offensiv mot legaliseringen av import av medicinkopiorna genom att stämma Sydafrikas regering. När fallet uppmärksammades av aktivister världen runt tog företagen dock tillbaka stämningsansökan för undvika negativ mediaskildring. Istället började läkemedelsindustrin genom en massiv lobbykampanj att påverka den amerikanska regeringen till att pressa Sydafrikas regering att dra tillbaka lagförslaget. Den idag så kände "klimataktivisten" Al Gore gick i ledning för den amerikanska ståndpunkten och försökte få Sydafrikas regering att ändra på beslutet. USA placerade bland annat Sydafrika på listan över länder misstänkta för att bryta mot internationell patenträtt och hotade om omfattande ekonomiska sanktioner.

När "utvecklingsländer" 1999 drev frågan i WTO om att bekräfta rättigheterna till att importera kopierad medicin blockerade USA beslutet (uppbackad av läkemedelsindustrilobbyn). Och inte förrän 2003, efter intensiva förhandlingar, kom USA att motvilligt acceptera "utvecklingsländers" rätt att importera billiga kopior av en medicin som möjliggör liv för miljoner sjuka och fattiga människor. 2010 är fallet fortfarande att runt om i världen, och inte minst i EU, stoppas hjälpsändningar med hjälpmedel ämnade för hundratusentals behövande i utvecklingsländer, bland annat mot allvarliga sjukdomar så som hjärtinfarkt, stroke, Alzheimers och Parkinsons sjukdom samt psykos (läs bland annat DN 2009-03-21).

Vad dessa berättelser och otaliga andra förtäljer är inte längre den klassiska föreställningen om att kapitalet ror båten som staten styr. Idag har kapitalet tagit över båda sysslorna medan staten åker livbåt, såväl i Sverige som i de flesta andra länder. Så frågan är vilken väg Socialdemokraterna väljer 2011? Att hoppa tillbaka i båten och sätta sig hand i hand med kapitalet eller att återta rodret? Få i partiet verkar trots allt nöjda med att sitta kvar i livbåten.

Den här sidan var aldrig tänkt att bli en en sida för privata inlägg om min vardag eller andra saker som inte har något större allmänintresse. Men jag tänkte den här gången bryta mot dessa principer, om bara för en gångs skull, för att visa upp hur fantastiskt vacker min Guddotter från min familj i Nicaragua är. Diosling heter hon, och fyller ett år om ungefär en månad. Just nu har hon råkat ut för en ögonsjukdom och måste medicineras till en bit in i december. Om inte behandlingen hjälper kommer hon bli tvungen att operera. Stackars liten. Men visst skiner hon likt en solstråle?