fredag 12 november 2010

Var finnes moderniteten?


"Vi måste modernisera partiet" är förmodligen den mest använda termen inom Socialdemokraterna post 19e september 2010. Vad detta innebär och hur man ska åstadkomma moderniseringen är många gånger desto mindre klart. Kriskommissionens ordförandepar Ardalan Shekarabi och Anna Johansson ställer klokt (i DN 2010-11-10) frågorna om varför ojämlikheten ökat sedan slutet på 1970-talet, under en period då Socialdemokraterna till större delen av tiden satt i regeringsställning. För att komma till bukt med ojämlikheten och partiets dipp menar Ardalan och Anna, lika vist som innan, att vi måste göra en gedigen omprövning av vår politik på basis av detta faktum. På så vis kommer vi att landa i en ny förståelse av "den moderna människan". Tre rätt av tre möjliga.

Men för att förstå den moderna människan måste vi också förstå det moderna samhället. Det är här den mycket intressanta grundbulten finns i Socialdemokratin - utan individ inget samhälle och utan samhälle ingen individ. Och för att förstå det moderna samhället och modernitetens individ måste vi lyfta oss bort från strutsfågelmentaliteten och tron om att vi i Sverige lever i en skyddad kokong, avskuren från den omvärld som präglas av en i allt snabbare spinnande ekonomisk, social och kulturell globalisering. I akademin talas det om den "globala byn" eller än mer vältaligt på engelska, "the global village". Det är här någonstans vi måste finna roten i hur det moderna samhället idag ser ut. Helt enkelt - Vad hände med Världen och Sverige sedan 1970-talet?

Vad som präglar de globala ekonomiska strukturerna sedan dess är övergången från den Keynesiska ekonomiska skolan till den nyligen avlidne Milton Friedmans nyliberala ideologi. I spetsen för det praktiska genomförandet av den nyliberala ideologin gick ökända, och ur socialdemokratiskt perspektiv, föraktade personer som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Med ekonomisk och politisk makt, framförallt amerikansk, infördes en aggressiv nyliberal politik inrikes, men inte desto mindre på den globala spelplanen. Massiva nedskärningar och privatiseringar i välfärden, avreglerade finansmarknader och valutasystem samt avvecklade handelshinder och tullar blev, och är fortfarande i stor skala, credot för dagen.

Länder som präglades av en stor offentlig sektor och med starka socialdemokratiska partier (exempelvis Sverige) stod längre ut än andra, men verkligheten hann i kapp och på 1980-talet började man även i det Socialdemokratiska partiet anamma de nyliberala idéerna om nödvändiga nedskärningar i välfärden. I slutet av årtiondet och tiden därefter kom det i form av avreglerade finans- och valutamarknader, utförsäljningar av statliga företag, privatiseringar i välfärden och införandet av ett av världens mest nyliberala och börsnoterade pensionssystem. I takt med detta ökade (oväntat?) ojämlikheten både i Sverige och globalt.

Men Sverige står inte längst fram i denna "moderna" utveckling. Länder som hamnade i skuldfällan blev de stora nyliberala experimenten av amerikanskledda organisationer som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF). Avvecklingen av den dåvarande välfärden i dessa länder bidrog till inbördeskrig och konflikter samt en höggalopperande kriminalitet. Den samhälleliga tillvaron i fattiga och skuldtyngda stater präglas numera av att NGOs (ickestatliga organisationer) och privata företag styr större delen av det civila samhället, liksom en ökad närvaro av privata arméer och säkerhetsfirmor som skyddar deras verksamhet. Vad vi nu ser är alltså inga egentliga självständiga stater i dess faktiska betydelse (där medborgarna genom fria val kan bestämma över landets utveckling), utan en tillvaro där allmänna val mer eller mindre blivit ett spel för gallerierna, en situation där staternas ledare sitter (gillande eller ogillande) i knäna på mäktiga globala institutioner och företag. Att detta naturligtvis är en extrem verklighet som blir något av en dystopi i det svenska sammanhanget ska självklart poängteras, men icke desto mindre skall det påpekas att vågen vi simmar med inte rör sig åt det motsatta hållet. Ojämlikhetssymptom, så som Sverigedemokraternas och andra främlingsfientliga partiers entré i länders riksdagar och parlament, tilltagande protester såväl från fackliga som miljöorganisationer runt om i Europa samt ökade spänningar mellan religiösa och etniska grupperingar. Dessa symptom viskar alla om att socioekonomiska konflikter är på uppgång.

Det är någonstans i detta kontext vi måste ompröva vår politik för att förstå det globaliserade moderna samhället och de individer som numera lever i det. Vi måste ställa oss frågorna om privata vinstdrivande aktörer i välfärden bidrar till ett jämlikare samhälle, vi måste ställa oss frågan hur vi har en verklig plan för full sysselsättning när prognoserna talar för en 8% arbetslöshet flera år framöver samtidigt som alltfler bränner ut sig i sina arbeten och blir sjukskrivna. Vi måste fråga oss hur socialdemokratiska partier och fackföreningar kan arbeta tillsammans regionalt och internationellt för att stärka den globala jämlikheten genom en rättvis och hållbar fördelning av naturresurser, samt på allvar lyfta frågor om en utvecklande, rättvis och solidarisk internationell handels-, bistånds- och migrationspolitik. Och vi måste, sist men inte minst, göra det i samband med de folkrörelser som står redo med idéer och förslag till svaren på vår tids knäckfrågor.

Tänk globalt, agera lokalt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar