söndag 26 september 2010

Att kommunicera orättvisa och underutveckling

Kolla här Daniel, säger Darwing, och visar stolt upp ett par ljusblå snyggt slitna Levi’s jeans han har i sin garderob.

- De här köpte jag för 1 dollar när en lastbil med begagnade kläder från USA kom hit för ungefär ett år sedan, fortsätter han och stärker samtidigt uttrycket med ett pekfinger som symboliserar den ynka dollarn han betalat. Inget dåligt klipp, va?

- Nae, svarar jag, de är riktigt snygga. Verkligen, 1 dollar?

- Javisst, svarar han snabbt, halvt om leende för sitt jätteklipp och halvt om leende för att de jeansen av samma märke jag just köpt på Centralamerikas största marknad i Managua, El Oriental, var 29 dollar dyrare.

Några veckor tidigare sitter jag tillsammans med presidenten Rosita i kvinnokooperativet för kvinnlig företagsamhet i San Rafael del Norte. Det är ett ganska nystartat kooperativ, bara cirka två år på nacken, som arbetar med att fortbilda arbetslösa kvinnor och så småningom även få in dem i arbetslivet. Inkörsporten till arbetslivet sker inte bara genom att bilda kvinnor i deras rättigheter och i de lagar som finns i landet utan innehåller också en praktisk bit – man har en syskola. Denna syskola drivs av just Rosita, som är lite av San Rafaels sydrottning. Eller ja, rentutav San Rafael del Nortes drottning i största allmänhet. Att gå med henne längst en utav ortens två stenlagda huvudgator innebär mer eller mindre att morsa på halva ortsbefolkningen. Alla hälsar på Rosita utifrån sina små attiendas, liksom hennes för dagen västerländska bihang. Hon hälsar glatt tillbaka samtidigt som hon utstrålar elegans och stolthet då hon sakta vaggar fram längst med gatan i sina vackra och färggranna kläder.

Något man ofta stöter på när man besöker kooperativ, småskaliga producenter eller de organisationer som de samlas inom i Nicaragua handlar om strävanden efter kommersialisering av sina produkter. För en person skolad i vänsterlogikens alla konster känns det här lite främmande, inte minst när det handlar om matvaror, och inte desto mindre då temat för praktiken här handlar om just matsäkerhet och matsuveränitet. ”- Hallå, är det inte bättre att ni satsar på att försörja er själva innan ni säljer bort ert levebröd för billigt till någon mellanhand som ni därefter får köpa tillbaka det för dubbla priset?”, är den tanke som farligt snabbt hemsöker mig när jag träffar på sådana skrifter.

Kommersialisering av kvinnokooperativets produkter är en viktig punkt i deras strävanden. Rosita visar stolt upp några av de kläder som senare ska säljas på departamenthuvudstaden Jinotegas marknad när nästa tillfälle ges. Väskor, blusar, kjolar med mera sys av kvinnor i alla åldrar. Även några barn övar sina syfärdigheter med president Rositas noga överseende. Hon vet hur saker och ting ska sys. Inför skolavslutningarna i december månad vallfärdade hela ortsbefolkningen till hennes hus för att be henne ordna klänningar och skjortor till deras barn, vilket hon med glatt mod gjorde, trots att det mer eller mindre innebar oavbruten dygnstjänst under ett par veckor.

Innan man kommer till San Rafael del Norte måste man passera genom Jinotega, i alla fall om man kommer från huvudstaden Managua. När bussdörrarna öppnas möts man av frisk luft, till skillnad från Managuas tryckande värme. I staden står butiker uppradade där kläder ligger spridda i stora högar inuti väldiga träboxar. Personer stod med nästan lika mycket kläder hängande på axlarna fortskridande idogt grävande i boxarna efter fler fynd.

- Det där är kläder som skänkts från människor i USA och som nu säljs väldigt billigt, säger Darwing, som uppfattat mitt intresse för kommersen.

Då jag sitter tillsammans med Rosita i kvinnokooperativet några veckor senare påminns jag om situationen och frågar nyfiket om det inte är svårt att sälja kläderna som de syr till ett bra pris då det hela tiden finns ett berg av billiga biståndskläder som bara ligger väntandes på att grävas ur.

- Jo, det är klart, svarar Rosita, det påverkar ju också priserna på de kläder vi säljer.

Här passar vänsterkantens kritik mot dagens biståndshantering bra in, där västvärldens befolkningar för att rena sina samveten mot omvärldens sämre lottade gjort sin beskärda del genom att lämna in de kläder man inte längre vill ha till någon klädinsamling. Något som resulterar i att småproducenter i mottagarländerna får svårt att sälja sina egna produkter.

Fast som jag upptäckte under min vistelse i Nicaragua, är allting inte lika enkelt som i teoriernas enkla orsak- och verkanförklaringar. Mest för dessa ofta bortser ifrån de dominanta diskurser som finns i vår globaliserade värld och de känslor och värderingar dessa kommunicerar. Till exempel, i min familj i Nicaragua sitter alla med varsin SonyEricssonmobil, det står en stor Sonystereo på bordet bredvid Panasonictvn. Före detta soldater i FSLNregeringens trupper under 1980-talets blodiga krig mot det USAstödda Contrasförbanden i norr och organiserade i fackföreningar liksom kooperativ sitter på kvällarna och klunkar Coca Cola samtidigt som de tittar på de olidligt patriarkaliska mexikanskproducerade telenovelas som vissa kanaler sänder dygnet runt.

På ett sätt kan man tycka att allt det här, liksom min och Darwings jakt efter Levi´s jeans, är så kontradiktivt det kan bli, de transnationella företagens dominans och till underutvecklingen av egenproducerade produkter. Å andra sidan flödar en evig flod av bilder, videoklipp och röster från en värld mycket rikare, rakt in i vardagsrummet hos mer eller mindre alla familjer här, i Latinamerikas näst fattigaste land. Genom medierna kommuniceras vad och hur vi ska konsumera - vad som är snyggt, vad som är inne, vad man ska ha på sig eller för all del, vad man inte ska ha på sig. Och vem här strävar inte efter de rikedomar och behagliga levnadssätt som vi har i väst? Istället för att degenerera människor i fattiga länder till ovetande (för visst skulle man lite enkelt kunna säga, - ”Men köp inte varorna då!”) så är det först och främst sig givet att man köper det som är billigast (och som dessutom har stil, eller rättare sagt den kommunicerade synen på vad stil är), i synnerhet om man har det kort om pengar. Och för det andra, och kanske det än mera centrala, kan det också tolkas som en strävan efter jämlikhet och inkludering i en värld som annars inte bryr sig särkilt stort. Ja, förutom när det är faddergalan på tv4.

Kontentan av detta inlägg är att vi har ett enormt ansvar i den rika delen av världen att bidra till att länder vars befolkning plågas av fattigdom och sociala svårigheter kan skapa sig en situation där de har en reell möjlighet att försörja sig själva. Det kan inte bara ske genom en ström av biståndsmedel utan vi måste även ifrågasätta konsumtionssamhället och den massmediala ström av reklam och konsumtionshets. För när konsumtionssamhället blir så pass hämmande att det motverkar människors och samhällens möjligheter till självförsörjning och dessutom skapar ett biståndsberoende, då riskerar vi att den rättvisa, jämlika och hållbara värld vi pläderar för bara blir ett tomt skal utan ett riktigt innehåll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar