söndag 26 september 2010

Att kommunicera orättvisa och underutveckling

Kolla här Daniel, säger Darwing, och visar stolt upp ett par ljusblå snyggt slitna Levi’s jeans han har i sin garderob.

- De här köpte jag för 1 dollar när en lastbil med begagnade kläder från USA kom hit för ungefär ett år sedan, fortsätter han och stärker samtidigt uttrycket med ett pekfinger som symboliserar den ynka dollarn han betalat. Inget dåligt klipp, va?

- Nae, svarar jag, de är riktigt snygga. Verkligen, 1 dollar?

- Javisst, svarar han snabbt, halvt om leende för sitt jätteklipp och halvt om leende för att de jeansen av samma märke jag just köpt på Centralamerikas största marknad i Managua, El Oriental, var 29 dollar dyrare.

Några veckor tidigare sitter jag tillsammans med presidenten Rosita i kvinnokooperativet för kvinnlig företagsamhet i San Rafael del Norte. Det är ett ganska nystartat kooperativ, bara cirka två år på nacken, som arbetar med att fortbilda arbetslösa kvinnor och så småningom även få in dem i arbetslivet. Inkörsporten till arbetslivet sker inte bara genom att bilda kvinnor i deras rättigheter och i de lagar som finns i landet utan innehåller också en praktisk bit – man har en syskola. Denna syskola drivs av just Rosita, som är lite av San Rafaels sydrottning. Eller ja, rentutav San Rafael del Nortes drottning i största allmänhet. Att gå med henne längst en utav ortens två stenlagda huvudgator innebär mer eller mindre att morsa på halva ortsbefolkningen. Alla hälsar på Rosita utifrån sina små attiendas, liksom hennes för dagen västerländska bihang. Hon hälsar glatt tillbaka samtidigt som hon utstrålar elegans och stolthet då hon sakta vaggar fram längst med gatan i sina vackra och färggranna kläder.

Något man ofta stöter på när man besöker kooperativ, småskaliga producenter eller de organisationer som de samlas inom i Nicaragua handlar om strävanden efter kommersialisering av sina produkter. För en person skolad i vänsterlogikens alla konster känns det här lite främmande, inte minst när det handlar om matvaror, och inte desto mindre då temat för praktiken här handlar om just matsäkerhet och matsuveränitet. ”- Hallå, är det inte bättre att ni satsar på att försörja er själva innan ni säljer bort ert levebröd för billigt till någon mellanhand som ni därefter får köpa tillbaka det för dubbla priset?”, är den tanke som farligt snabbt hemsöker mig när jag träffar på sådana skrifter.

Kommersialisering av kvinnokooperativets produkter är en viktig punkt i deras strävanden. Rosita visar stolt upp några av de kläder som senare ska säljas på departamenthuvudstaden Jinotegas marknad när nästa tillfälle ges. Väskor, blusar, kjolar med mera sys av kvinnor i alla åldrar. Även några barn övar sina syfärdigheter med president Rositas noga överseende. Hon vet hur saker och ting ska sys. Inför skolavslutningarna i december månad vallfärdade hela ortsbefolkningen till hennes hus för att be henne ordna klänningar och skjortor till deras barn, vilket hon med glatt mod gjorde, trots att det mer eller mindre innebar oavbruten dygnstjänst under ett par veckor.

Innan man kommer till San Rafael del Norte måste man passera genom Jinotega, i alla fall om man kommer från huvudstaden Managua. När bussdörrarna öppnas möts man av frisk luft, till skillnad från Managuas tryckande värme. I staden står butiker uppradade där kläder ligger spridda i stora högar inuti väldiga träboxar. Personer stod med nästan lika mycket kläder hängande på axlarna fortskridande idogt grävande i boxarna efter fler fynd.

- Det där är kläder som skänkts från människor i USA och som nu säljs väldigt billigt, säger Darwing, som uppfattat mitt intresse för kommersen.

Då jag sitter tillsammans med Rosita i kvinnokooperativet några veckor senare påminns jag om situationen och frågar nyfiket om det inte är svårt att sälja kläderna som de syr till ett bra pris då det hela tiden finns ett berg av billiga biståndskläder som bara ligger väntandes på att grävas ur.

- Jo, det är klart, svarar Rosita, det påverkar ju också priserna på de kläder vi säljer.

Här passar vänsterkantens kritik mot dagens biståndshantering bra in, där västvärldens befolkningar för att rena sina samveten mot omvärldens sämre lottade gjort sin beskärda del genom att lämna in de kläder man inte längre vill ha till någon klädinsamling. Något som resulterar i att småproducenter i mottagarländerna får svårt att sälja sina egna produkter.

Fast som jag upptäckte under min vistelse i Nicaragua, är allting inte lika enkelt som i teoriernas enkla orsak- och verkanförklaringar. Mest för dessa ofta bortser ifrån de dominanta diskurser som finns i vår globaliserade värld och de känslor och värderingar dessa kommunicerar. Till exempel, i min familj i Nicaragua sitter alla med varsin SonyEricssonmobil, det står en stor Sonystereo på bordet bredvid Panasonictvn. Före detta soldater i FSLNregeringens trupper under 1980-talets blodiga krig mot det USAstödda Contrasförbanden i norr och organiserade i fackföreningar liksom kooperativ sitter på kvällarna och klunkar Coca Cola samtidigt som de tittar på de olidligt patriarkaliska mexikanskproducerade telenovelas som vissa kanaler sänder dygnet runt.

På ett sätt kan man tycka att allt det här, liksom min och Darwings jakt efter Levi´s jeans, är så kontradiktivt det kan bli, de transnationella företagens dominans och till underutvecklingen av egenproducerade produkter. Å andra sidan flödar en evig flod av bilder, videoklipp och röster från en värld mycket rikare, rakt in i vardagsrummet hos mer eller mindre alla familjer här, i Latinamerikas näst fattigaste land. Genom medierna kommuniceras vad och hur vi ska konsumera - vad som är snyggt, vad som är inne, vad man ska ha på sig eller för all del, vad man inte ska ha på sig. Och vem här strävar inte efter de rikedomar och behagliga levnadssätt som vi har i väst? Istället för att degenerera människor i fattiga länder till ovetande (för visst skulle man lite enkelt kunna säga, - ”Men köp inte varorna då!”) så är det först och främst sig givet att man köper det som är billigast (och som dessutom har stil, eller rättare sagt den kommunicerade synen på vad stil är), i synnerhet om man har det kort om pengar. Och för det andra, och kanske det än mera centrala, kan det också tolkas som en strävan efter jämlikhet och inkludering i en värld som annars inte bryr sig särkilt stort. Ja, förutom när det är faddergalan på tv4.

Kontentan av detta inlägg är att vi har ett enormt ansvar i den rika delen av världen att bidra till att länder vars befolkning plågas av fattigdom och sociala svårigheter kan skapa sig en situation där de har en reell möjlighet att försörja sig själva. Det kan inte bara ske genom en ström av biståndsmedel utan vi måste även ifrågasätta konsumtionssamhället och den massmediala ström av reklam och konsumtionshets. För när konsumtionssamhället blir så pass hämmande att det motverkar människors och samhällens möjligheter till självförsörjning och dessutom skapar ett biståndsberoende, då riskerar vi att den rättvisa, jämlika och hållbara värld vi pläderar för bara blir ett tomt skal utan ett riktigt innehåll.

onsdag 22 september 2010

Socialdemokratin – sätt rörelsen i rörelse


Krisen för Socialdemokratiska Arbetarepartiet i Sverige är ingen överraskning. Den matchas av liknande kriser för våra systerpartier i Europa. Det kan tyckas svårt att förstå hur fallet kan vara så i en tid då nyliberala partier borde ligga tyst begravna på den partipolitiska kyrkogården efter de serier av ekonomiska, sociala och ekologiska kriser dessa partier banat vägen för. Socialdemokratin borde i dagens läge vara sedd som ett självklart alternativ. Men så är det inte.

De grundläggande förändringarna som tog plats efter Berlinmurens fall, i synnerhet den hyperspeedade globaliseringen, har skapat kraftiga utmaningar för socialdemokratin. Stegringen av transnationella investeringar, finansiella transaktioner, de globala flödena av kapital och den fria rörelsen av gods och tjänster har urholkat de traditionella instrument vi haft för att reglera den nationella ekonomin. Målet med att skapa en balans mellan kapital, arbete och sociala utjämningsprogram har varit medelpunkten i socialdemokratisk politik, men under de senaste 20 åren har vi istället anammat en del av de nyliberala ingredienserna, bland annat avreglering av finansmarknaden, utförsäljningar av statliga företag, privatiseringar och vinstintressen inom sjukvård, omsorg och skola. Socialdemokratin har i allt större skala accepterat marknadsekonomins och den osynliga handens hegemoni över medborgarna. Mer frihandel och mindre statlig inblandning har mer eller mindre blivit en dogma från en strid ström av socialdemokratiska företrädare.

Därför känns Socialdemokratin idag delvis som ett skepp seglande i blindo, utan varken kompass eller teori. Vi byggde upp ett system som vi plötsligt började bidra till att gradvis montera ned. Vi ger oss själva därför ett intryck av att vara ur funktion med en kraftlös apparat, utan ideologi, utan doktrin, utan vägledning och framför allt en avsaknad av en identitet. Vi socialdemokrater företrädde en rörelse som skulle reformera samhället. Idag har vi alltmer avsagt oss den uppgiften. Vi var ett arbetareparti, idag profilerar vi oss alltmer som ett parti för städernas välbärgade medelklass utan att det egentligen finns en efterfrågan för det (läs bland annat ”Socialdemokratin måste genast ha en ny politik” och "Gör en vänstersväng som i Norge"). Detta har lett till en tilltagande brist på förtroende bland väljarkåren och således en stadigt fallande väljarsiffra. Kontentan blir att vi har svårt att driva en trovärdig politik utan att den är ideologiskt förankrad.

Behovet av en socialdemokrati är emellertid större än någonsin. De tilltagande ekonomiska kriserna visar på ett behov av en förstärkt roll för det gemensamma ägandet, för det statliga ingripandet i marknaden och med den – en tillåtelse att utvidga vårt välfärdssystem. Vi socialdemokrater har möjligheten att ta detta initiativ och arbeta tillsammans med våra systerpartier regionalt och globalt för att återigen kunna skildra en berättelse som människor kan tro på – en berättelse av hopp, möjligheter och en framtid av ökad social och ekonomisk trygghet, solidaritet och rättvisa.

Detta betyder dock inte att vi ska vara ett återställarparti. Vi måste istället omskapa det unika uttryck vi historiskt haft med nya progressiva idéer och ett nytt språk för 2000-talet. Vi måste leda vägen in i en samhällelig omdaning grundad på förnybar energi, hållbar social-, ekologisk-, och ekonomisk utveckling. Många av idéerna finns att hämta i den kunskapsbrunn som de globala gräsrotsrörelserna förfogar över. Vi måste lyfta blicken och integrera dem och deras förslag i vår politik. Bara på så vis kan Socialdemokratin återupprätta sin roll som ett folkrörelsens näste, ett parti i rörelse, ett parti med en levande vision. Vi måste med andra ord föra vår identitet framåt och väcka liv i partiets roll som ett forum för vänsterideal där vi fokuserar på vägar i vilket samhälle och ekonomi kan samverka i globaliseringens tidsålder – utan att någonsin ge avkall på principerna om solidaritet, rättvisa och en bättre framtid för alla.

tisdag 21 september 2010

En dag som denna

"Visst är det viktigt att människorna ska ha så stort privat armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur, till kulturella upplevelser, Det gäller möjligheten att utvecklas och, som det heter, att förverkliga sig själv. Att leva i frihet och jämställdhet med andra.

I ett utvecklat och organiserat industrisamhälle som vårt är denna frihet för människorna hotad från olika håll. Många upplever att deras ekonomiska resurser är begränsade när hyror och priser går upp, när bilen ska betalas, när ungarna ska ha nya kläder eller nya skidor. Vi har inte lyckats göra jobben till den självklara rättighet de borde vara. Vi har inte lyckats skapa den gemenskap människor emellan som är nödvändig för friheten. Vi har stora och svåröverskådliga och som det verkar närmast opåverkbara företag, myndigheter och organisationer.

I ett sådant perspektiv är vårt samhälle inte särskilt behagligt, och man kan gå vidare. Man kan stå här på Sergels Torg, och se de unga och så brutalt misshandlade narkotikaoffrens förnedring. Lyfter man blicken ser man de glasade fönstren i detta hus, eller den till synes ointagliga penningbunker som är vår största affärsbanks huvudkontor. Och går man ner till tunnelbanan ser man de allt tydligare spåren av det snålhetens förfall som sakta gör sig märkbar när det gäller den kollektivtrafik som borde vara varje storstads stolthet.

Och det är kanske nånstans här som lockelsen till det privata kan bli stark. Glöm vem det är som sitter på den ekonomiska makten, ty den är orubblig. Blunda för utslagningens fasor, ty det är inte ännu dina barn som går under. Åk helst inte tunnelbana, ty det är bättre att sitta i bilen en halvtimme, om den möjligheten finns, än att stå i en buss eller ett tåg i trekvart. Fly undan allt detta, till det som du själv kan påverka, spara sen in till den egna familjen, till villan, till bilen, ytterligare några hundralappar på de utslagnas och på tunnelbanans bekostnad. Och sänk skatten, då kan det egna armbågsutrymmet bli ännu lite större.

Detta är naturligtvis en förenkling, en karikatyr. Men den kan användas för att dra två ganska viktiga politiska slutsatser.

Den första är helt enkelt följande; liksom gröna vågens flykt är det också en flykt att isolera sig i det privata och utestänga den omvärld vi är så beroende av. Ty även om du har ett eget privat armbågsutrymme, så är du fortfarande en del av ett komplicerat samhälle, av ett genomorganiserat företag eller förvaltning. Dina barn går i skolan eller kanske i bästa fall har en plats på dagis. Du får din information genom de stora organisationer och företag som ger ut tidningar eller sänder ut radio- och TV-program. Och när det gäller alla dessa för vardagen så viktiga företeelser sitter du inom andras armbågsutrymme. Och det är ofta fråga om mäktiga och vassa armbågar. Om det enda företaget läggs ner i Horndal eller Hällekis hjälper det inte med armbågsutrymme genom sänkta skatter och stora ränteavdrag, ty människor riskerar att berövas sitt levebröd och sin hembygd.

Det andra handlar om socialdemokratins ansvar för det samhället. Det finns brister idag som vi medverkat till. Det finns andra brister som vi inte haft insikten eller makten att rätta till. Vi säger ofta att dagens samhälle är bättre än våra pionjärer kunde drömma om, när de kämpade för arbetarnas rösträtt eller byggde arbetarnas egna folkparker och mötesplatser. Och det stämmer på väldigt många punkter. Men samtidigt är det på andra områden sämre än vad de sannolikt trodde skulle vara möjligt att uppnå.

Vi har inte utvecklat den engagerande gemenskap som är en av socialismens grundtankar. I stället har gemenskapens villkor på många sätt blivit sämre genom strukturomvandling, sterila bostadsmiljöer, automatiserad produktion. Vi har inte i tillräcklig grad lyckats bryta det ekonomiska fåtalsväldet, och demokratisera och decentralisera den ekonomiska och politiska makten. På det privata området, liksom inom stat och kommun, möter vi byråkratier som är effektiva i mångt och mycket, men ofta fjärmade från människornas egentliga inflytande. Vi har inte i tillräcklig grad utvecklat det utrymme för varje människa att följa ”sina bästa stämningars längtan”, som Branting uttryckte det en gång. I stället har kommersialism och konkurrens fått sätta en stark prägel på värderingar och levnadssätt.

Centern kunde inte bryta upp industrisamhällets avigsidor, de kunde peka på dem och utnyttja dem partipolitiskt. Inte heller Moderaterna kan genom flykt till det privata eller till något slags kallhamrad egoism för de bättre ställda lösa de problemen. Vi kan inte vandra tillbaks från industrisamhället som Centern tycks mena, vi kan inte hoppa åt sidan in i en avskild privat sfär som blir konsekvensen av högerpolitik. Vi måste lära oss att bemästra industrisamhället; att skapa ett privat armbågsutrymme för alla som inte något utrymme för de vassa armbågarna. Men vi måste också demokratisera och decentralisera de beslut som vi alla berörs av, och medverka till den aktivitet och det engagemang som är nödvändigt för att en sådan demokrati blir en levande demokrati, och att samhället blir ett levande samhälle, med en varm gemenskap människor emellan.

Det är min bestämda övertygelse att en sådan samhällsutveckling aldrig kan åstadkommas med högern vid landets politiska ledning. Det är socialdemokratins förpliktelse att utveckla en politik som gör det möjligt för människorna att i demokratiska och rättfärdiga former kunna bemästra industrisamhället, röja bort avarterna och ta tillvara möjligheterna till ett gott och utvecklande liv för alla människor, som ändå teknik och ekonomisk effektivitet skapar."

Olof Palme 1979

onsdag 1 september 2010

Sjuk-jakt

Jag fick idag frågan om vad jag tycker om vargjakten. Jag var tvungen att tänka efter. Länge. Jag funderade, men tvangs till kapitulation. Jag visste inte tillräckligt. Hade inte haft koll på situationen för varken varg eller jägare. Kanske har jag fokuserat på annat, missat vad som pågått ute i Sveriges natur. Kanske har jag rentav haft ett ointresse för vargjaktens vara eller inte vara. Kanske finns det en annan jakt, en jakt på människor, som må hända är viktigare att tala om.

Att vara sjuk är inget spännande, det vet vi flesta. Oftast är det tillfälligt, en seg förkylning biter sig fast som resulterar i några dagars sängliggande. Efter 20 kilo självömkan är man strax på benen, sträckande på sig, sugen på att ge sig ut. Aktivera sig. Supa i sig frisk luft, redo att lyssna till det senaste skvallret på arbetsplatsen. "Vad har sommarjobbarna nu ställt till med? Fy fan", "Jasså, har chefen varit jävlig igen? Åh helvete". Man sugs snart in i den sociala tillvaron och man känner sig delaktig, viktig, en kugge i laget.

Men så har vi de människor som gärna vill vara en kugge i laget, men av olika anledningar inte har möjligheten. Kan vara års slit på byggen, med söndriga knän som följd. Kan vara år av kneg som sjuksyrra som fått ens handleder att börja krångla, med den ena operationen efter den andra. Kan vara cancer eller annan kronisk sjukdom. Läkarens bedömning är klar, den här människan kan och ska inte arbeta i det tillståndet han eller hon är i.

Men den bedömningen har man från regeringen valt att bortse ifrån, i syfte att släpa sjuka och hjälplösa in på en arbetsmarknad där det ändå inte finns några jobb och/eller att leva på socialbidrag som ofta knappt motsvarar hälften av den sjukpenning man skulle varit berättigad till. Man struntar alltså helt i läkares kompetens. Man struntar fullständigt i läkarkåren som avverkat en av Sveriges längsta och mest krävande utbildning, och överlämnar istället förtroendet till handläggare vid försäkringskassan som inte har någon som helst medicinsk kunskap.

Och det hela blir alldeles sådär rått, kallt och avklätt när Fredrik Reinfeldt ställs till svars för den politik hans regering fört då Britt Aspenlind ringer in till Sveriges Radio och ställer frågan

"-Har jag cancer och sitter i sängen så kan jag koppla sladdar, är det det ni menar?"

Fredrik Reinfeldts svar till Britt är;

"-Vi har inte givit några instruktioner som säger att människor som saknar arbetsförmåga eller är för sjuka för att arbeta ska bedömas som 100% arbetsföra"

Kortfattat säger Fredrik, statsminister i Sverige Anno 2010, att människor som saknar arbetsförmåga eller är för sjuka för att arbeta trots detta kan komma att bedömas som arbetsföra, frågan är bara hur många procents tjänst det kan bli. Det är alltså inget svar om att heltidssjukskriva någon som saknar arbetsförmåga eller är för sjuk för att arbeta. Han eller hon SKA arbeta, frågan är bara hur mycket.

Rått och grått blir Reinfeldts och Alliansens svar till Britt på hennes fråga - Ja, har du cancer så kan du förmodligen räkna med att koppla sladdar i sängen.

Är detta vad som menast med Moderaternas valslogan "Sverige jobbar"? Eller har man helt missat att Sverige har en av de högsta siffrorna av arbetslöshet, någonsin? Jag vet inte, men något som Reinfeldt glömde nämna i intervjun var en sista påminnelse till den cancersjuke;

- att stämpla ut stämpelkortet innan det är dags att möta Sankte Per.

Vart är vårat Sverige på väg?

En vädjan, stoppa detta vansinne.