onsdag 1 september 2010

Sjuk-jakt

Jag fick idag frågan om vad jag tycker om vargjakten. Jag var tvungen att tänka efter. Länge. Jag funderade, men tvangs till kapitulation. Jag visste inte tillräckligt. Hade inte haft koll på situationen för varken varg eller jägare. Kanske har jag fokuserat på annat, missat vad som pågått ute i Sveriges natur. Kanske har jag rentav haft ett ointresse för vargjaktens vara eller inte vara. Kanske finns det en annan jakt, en jakt på människor, som må hända är viktigare att tala om.

Att vara sjuk är inget spännande, det vet vi flesta. Oftast är det tillfälligt, en seg förkylning biter sig fast som resulterar i några dagars sängliggande. Efter 20 kilo självömkan är man strax på benen, sträckande på sig, sugen på att ge sig ut. Aktivera sig. Supa i sig frisk luft, redo att lyssna till det senaste skvallret på arbetsplatsen. "Vad har sommarjobbarna nu ställt till med? Fy fan", "Jasså, har chefen varit jävlig igen? Åh helvete". Man sugs snart in i den sociala tillvaron och man känner sig delaktig, viktig, en kugge i laget.

Men så har vi de människor som gärna vill vara en kugge i laget, men av olika anledningar inte har möjligheten. Kan vara års slit på byggen, med söndriga knän som följd. Kan vara år av kneg som sjuksyrra som fått ens handleder att börja krångla, med den ena operationen efter den andra. Kan vara cancer eller annan kronisk sjukdom. Läkarens bedömning är klar, den här människan kan och ska inte arbeta i det tillståndet han eller hon är i.

Men den bedömningen har man från regeringen valt att bortse ifrån, i syfte att släpa sjuka och hjälplösa in på en arbetsmarknad där det ändå inte finns några jobb och/eller att leva på socialbidrag som ofta knappt motsvarar hälften av den sjukpenning man skulle varit berättigad till. Man struntar alltså helt i läkares kompetens. Man struntar fullständigt i läkarkåren som avverkat en av Sveriges längsta och mest krävande utbildning, och överlämnar istället förtroendet till handläggare vid försäkringskassan som inte har någon som helst medicinsk kunskap.

Och det hela blir alldeles sådär rått, kallt och avklätt när Fredrik Reinfeldt ställs till svars för den politik hans regering fört då Britt Aspenlind ringer in till Sveriges Radio och ställer frågan

"-Har jag cancer och sitter i sängen så kan jag koppla sladdar, är det det ni menar?"

Fredrik Reinfeldts svar till Britt är;

"-Vi har inte givit några instruktioner som säger att människor som saknar arbetsförmåga eller är för sjuka för att arbeta ska bedömas som 100% arbetsföra"

Kortfattat säger Fredrik, statsminister i Sverige Anno 2010, att människor som saknar arbetsförmåga eller är för sjuka för att arbeta trots detta kan komma att bedömas som arbetsföra, frågan är bara hur många procents tjänst det kan bli. Det är alltså inget svar om att heltidssjukskriva någon som saknar arbetsförmåga eller är för sjuk för att arbeta. Han eller hon SKA arbeta, frågan är bara hur mycket.

Rått och grått blir Reinfeldts och Alliansens svar till Britt på hennes fråga - Ja, har du cancer så kan du förmodligen räkna med att koppla sladdar i sängen.

Är detta vad som menast med Moderaternas valslogan "Sverige jobbar"? Eller har man helt missat att Sverige har en av de högsta siffrorna av arbetslöshet, någonsin? Jag vet inte, men något som Reinfeldt glömde nämna i intervjun var en sista påminnelse till den cancersjuke;

- att stämpla ut stämpelkortet innan det är dags att möta Sankte Per.

Vart är vårat Sverige på väg?

En vädjan, stoppa detta vansinne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar